En korrupt italiensk politiker tar sig en kyss från crack-pipan och unnar sig en trekant med en minderårig prostituerad som dör av en överdos medan han ställer sig naken och pissar från balkongen på hotellet.

Ja, det känns bokstavligen som Roms sista dagar, särskilt när två rivaliserande maffiafamiljer (och Vatikanen) dras in i en härva som eskalerar i brutalitet för varje ny sociopat som introduceras.

Den italienske Gudfader-figuren kallad ”Samurajen” planerar att förvandla ett av huvudstadens hamnområden till ett Europeiskt Las Vegas (titeln ”Suburra” är hämtat från ”Red Light District”-kvarteret i antikens Rom).

I hans väg står den yngre och galnare ”Nummer 8”, en gangster med färdigtrasade jeans och t-shirten instoppad i midjan.

Så visst är det autentiskt och smutsigt och våldsamt. Särskilt en adrenalinstinn eldstrid i en galleria. Men det är sällan originellt och ofta överspelat för att dölja manusets näringsbrist.

”Suburra”, baserad på romanen med samma namn, utspelar sig 2011 precis dagarna innan Berlusconis avgång (även om han inte nämns vid namn) vilket ger filmen ett skenbart djup som tyvärr blir grundare och grundare när generiska gangsters mördar och hotar på sätt vi sett hundra gånger tidigare och bättre i andra filmer. 

Stefano Sollima, som redan effektivt gjort TV-serie av Roberto Savianos ”Gomorrah”, och som utvecklat ”Suburra” till en 10-dels-serie för Netflix, vill gärna orientera oss genom den intrasslade skurkvärlden där italiensk politik, religion och organiserad brottslighet flyter ihop.

Sollima saknar tyvärr minnesvärda karaktärer och kanske allra mest en medhjälpare som oftare kommit in och sagt ”Hmm... den här scenen kan vi göra fem minuter kortare”.