– Det är en väldigt intelligent ton. Den har en väldigt surrealistisk ton, frihetlig, frisk och associativ med tre grundkaraktärer: nörden, den duktiga och som jag minns så är Brasse den som alltid har rätt på sitt sätt fast han inte fattar och skriker ”fel fel fel”, säger Suzanne Osten.
Gör uppror
Brasses humoristiska men samtidigt osäkra karaktär gestaltar barns erfarenheter av hur svårt det kan vara att få ordning på alla bokstäver och siffror. Men han gör också uppror mot auktoriteter och viktigpettrar.
–Det är fortfarande chockerade radikalt att påstå att barn vill lära sig något och att de är nyfikna och att vi underskattar dom. Det är ju vi som försöker uppfostra dem och få dem som vi vill men barnet själv har ju den här kreativa fantasin och kan aldrig utgå från att den har fel, säger hon.
Tydligt barnperspektiv
Mellan 1973 och 74 underhöll trion barn med sånger och sketcher – med en tidstypisk pedagogisk ambition och ett tydligt barnperspektiv.
– Det fanns en hel generation på den här tiden som började tänka nytt och började tänka att barn måste matas med motstånd, klurighet och kunskap. Och det stod emot en slags jolmig syn på att barn ska ha underhållning och snälla saker och så, säger Suzanne Osten.
Når nya generationer
Andra radikala barnprogram från 70-talet har fallit i glömska men generation efter generation hittar tillbaka till ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
– Den har åldrats lite vad gäller genusfrågor, pojkarna är på ett visst sätt och flickan är på ett förväntat sätt. Men de har fortfarande ett personligt, knasigt och surrealistiskt sätt att göra det här på som är njutbart att se på och som aldrig blir inaktuellt.