De senaste sju åren har anslagen till Sveriges scenkonst bara ökat med lite mer än en halv procent i snitt per år. Samtidigt har lönerna ökat mer för de fackanslutna som jobbar på scenerna.

Siffrorna matchar inte, och glappet kan få negativa konsekvenser både för de anställda och teaterbesökarna. Det menar branschorganisationen Svensk scenkonst, som företräder arbetsgivare på 104 företag och organisationer.

Ska slutförhandla med Teaterförbundet

Slutsatsen baseras på en medlemsenkät, som Svensk scenkonst har skickat ut inför tisdagens slutförhandlingar med Teaterförbundet gällande löner och jobbvillkor för de kommande tre åren.

I enkäten frågar man medlemmarna vad konsekvensen kan bli om pengarna från staten och andra inkomster inte börjar matcha branschens löneökningar.

– Många av våra medlemmar tror på färre anställda, billigare produktioner och överhuvudtaget en reduktion – till vad jag skulle vilja kalla en produktionens nollpunkt. Det är en långsam urholkning av verksamheten, sammanfattar Ulrika Holmgaard, vd för Svensk scenkonst.

Vill se ökade anslag

Var fjärde arbetsgivare som har besvarat enkäten tror att man kommer behöva säga upp tillsvidareanställda ifall inget förändras. 76 procent tror också att man måste minska på de visstidsanställda.

Sex av tio medlemmar tror att den ekonomiska trenden kommer att leda till färre scenkonstproduktioner. En lika stor andel tror att man riskerar minskad turnéverksamhet och billigare produktioner.

Hur ska man då lösa det här? Ulrika Holmgaard vill se ett större stöd från staten:

– Fram till nu har vi haft en statlig kulturpolitik som har intresserat sig för att det ska finnas scenkonst för alla, i hela landet. Så jag skulle ju vilja se ökade anslag, säger hon.

”Det finns ju gränser”

Uppsala stadsteater avskedade tolv personer år 2011. Nu säger teaterchefen Linus Tunström att man för tillfället kan lägga mer pengar på skådespelare, men han vet inte hur länge.

– Problemet är att vi står inför samma dilemma om några år. Då kommer vi ha holkat ur de medel vi har igen, säger han.

Hur kan då obalansen komma att märkas för exempelvis teaterbesökare? Linus Tunström delar med sig av ett litet skräckscenario:

– Man kan ju alltid rationalisera bort roller i en pjäs, men om man spelar Romeo och Julia och till slut bara har kvar Romeo eller Julia ... det finns ju gränser för hur långt man kan gå.