Antonius Block, gestald av Magnus Krepper, bär döden inom sig när han återvänder från kriget till ett land där farsoten halverat befolkningen och slagit ut all civilisation. Han vill inte leva längre men ber ändå om uppskov när döden kommer för att hämta honom, för att hitta något i livet med mening, trots allt.

Monty Python, Lorry, reklamfilmer – Bergmans ikoniska klassiker har misshandlats kärleksfullt av många sedan 1957 då filmen med en uttrycksfull Max von Sydow i huvudrollen mot Bengt Ekerots svartklädda Döden släpptes.

I Uppsala möter vi, i en svulstig inledning, texten från Uppenbarelseboken, den där det sjunde inseglet bryts och slutstriden mellan det onda och goda och vägen mot jordens undergång Harmagedon, inleds. Sedan följer ett färgsprakande och nästan helt musiksatt verk, som till övervägande delen bygger på rörelse, medan texten är kraftigt bantad. Koreografen Benke Rydman och regissören Hugo Hansén har arbetat sida vid sida i det här arbetet och vill inte utropa någon som viktigare än någon annan. Resultatet påminner litegrann om hur regissören och koreografen Birgitta Egerbladh arbetar.

Det intressanta med det här verket är att Döden, dansas av Charlotta Öfverholm i kritvitt hår och vita kläder. Hon är nästan helt tyst föreställningen igenom. En spännande tolkning, eftersom den stämmer väl överens med hur vi förhåller oss till döden i vårt samhälle – vi talar inte om den.

Filmens mest kända replik ”Jag har redan länge gått vid din sida…” görs istället som komedi av det teatersällskap som förekommer i berättelsen. Också det stämmer ju väl överens med vårt sätt att hantera döden – vi möter den i sketcher, spel osv och vågar sällan närma oss ämnet på allvar. Men vi har alla, liksom Jofs och Mias lilla spädbarn, fått Dödens kyss. Den ljusa gestalten vi möter i Uppsala föreslår att vi eventuellt inte behöver vara rädda.

Det vore bortskämt att påstå att föreställningen inte ger tillfredsställande lystmäte – det är mycket Benke Rydman i den här leken med alla genrer och uttryck – film, fransk chanson, siluett-teater, street. De teatrala tecknen är många och tydliga och alltsammans är givetvis väldigt inbjudande och festligt. Men, det finns tendenser till en alltför stor förtjusning i de egna uttrycken. Det gör att filmens huvudperson, Antonius Block, och hans tvivel på sin tro försvinner på vägen.