Det är minst sagt modigt att ge sig i kast med Lars von Triers filmiska mästerverk Melancholia på scenen. Alla som har upplevt filmens betagande bildarbete till Richard Wagners överdådiga musik, sett Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg i sina sammansatta rolltolkningar som systrarna Justine och Claire har nog svårt att släppa jämförelsen.

Om regissören för det hela dessutom bestämmer sig för att göra berättelsen som vandringsteater och förflytta ett par hundra människor upp och ned i Spiras jättelika scenkonsthus kan man nog också kalla tilltaget dödsföraktande.

Just därför gillar jag att Jesper Mases Berglund (och deltagarregissören Gabriel Widing) i dubbel bemärkelse – både inom och utanför verket – placerar sig rakt i planetens omloppsbana och utsätter sig för den eventuella katastrofen.

Det ska sägas direkt. Spira är inte von Trier-land. För att projektet ska gå i land i Gert Wingårdhs skandinaviskt ljusa och luftiga kulturhus med stora fönster ut mot Munksjön krävs både logistik och en stenhård överenskommelse med publiken om att tro på fantasin. Visserligen rinner regnet längs fönstren men någon riktig undergångsstämning är det inte i de båda första akterna då vi befinner oss i foajén på tidernas mest ostyriga bröllopsfest. Är det Inte Stefan Sauk i rollen som Jack, som talar med oss från en planet uppe i taket, så är det Justines pappa Dexter (Vera Veljovic) som till ett guldglittrigt konfettiregn rockar loss i Nina Simones Sinnerman eller bruden själv som rymmer ut på terrassen så att vinden viner in i matsalen.

Ja, för äter gör vi också, vi är ju bröllopsgäster gudbevars – här är det immersive (finns ingen bra översättning, men tänk medskapande, mitt i smeten, interaktiv, vandring) teater och den som vill får delta också i bröllopsvalsen.

Det säger sig själv att de två första akterna blir lite lösa i kanterna och inte helt fria från longörer. Att till puka och bläckblåsstötar gå som barn på dagis hållandes i rep i Spiras trappor för att slussas upp till Loftet där vi får möta Justine i badkaret är inte precis som att på egen hand utforska rummen på McKittrick Hotel i New York (där teaterkompaniet Punchdrunk sedan många har anordnat interaktiva scenkonsthändelser med i stort sett full frihet för publiken). Detta även om repen får sin förklaring vad det lider.

I akt tre blir det traditionell teatersittning med Jönköpings Sinfonietta längs med kanterna och skådespelarna på scenen i Spiras teatersalong, där fyra sarkofager används som enda scenografi under den sjunkande planeten. Bernt Karsten Sanneruds nyskrivna musik fungerar väl som filmiskt element och akten drivs fram mycket tack vare Malin Moses Arvidsson som Klara. Hennes tidigare så varma yta krackelerar så småningom, medan den tidigare depressiva Justine (Sanna Ingermaa Nilsson) blir allt lugnare ju närmare undergången vi kommer.

Hotet byggs upp med bottenfrusna blåsare och basfioler samt repetitivt darrande stråkar. I Mases Berglunds uppsättning är det omöjligt att inte tänka på det högst aktuella klimathotet, som vi helst vill blunda för. ”Du gör bäst i att vara så sjuhelvetes jävla lycklig nu. Vet du vad det här galejet kostade oss?” poängterar Klaras man John (Petter Andersson), som till slut blir den som tar sin tillflykt i döden, medan Justine ser med öppna ögon på apokalypsen och betraktar slutet som en befrielse. Den magiska grotta hon viskar till systersonen om, har vibbar av ett Lindgrenskt Nangijala.

Jag minns än i dag hur jag stapplade ut på Birger Jarlsgatan i Stockholm efter att mitt på ljusan dag sett en pressvisning av von Triers film. När jag kliver ut i Jönköpingsregnet efter Melancholia på Spira gör jag det märkligt nog med en smula hopp.