Det finns några samtida svenska dramatiker som uthålligt och pålitligt levererar pjäser till scenerna, sällan de stora i storstaden, utan vanligtvis till våra länsteatrar. Dennis Magnusson hör till en av de skarpaste. Ungefär jämngammal med tillträdande Dramatenchefen Mattias Andersson och från samma kretsar i Göteborg började han skriva pjäser i början av 2000-talet, ofta skildringar med anknytning till sin egen bakgrund. Pjäsen Söndag från 2003 är på många sätt en uppgörelse med den egna uppväxten i Bollebygd utanför Borås.
En syster och en bror återvänder till barndomshemmet en söndag då deras mamma är spårlöst försvunnen. I mötet med hemmet och med varandra blir alla tider plötsligt närvarande samtidigt. Deras barnjag, deras nuvarande jag och de jag de ska komma att bli efter att de blivit föräldralösa – utan skarvar glider Filip Johansson och Elin Bornell skickligt mellan de olika åldrarna som rollerna i detta drömspel tydligt förankrat i realismen.
Han – kanske Magnussons alter ego – är en emotionell och utlevande pojke som hela tiden söker kärlek och kontakt. Hon är en lillgammal flicka som reflekterar över hur livet hade kunnat se annorlunda ut. Som bror och syster har de en utmärkt tonträff, de är för evigt sammanbundna av barndomens upplevelser, liksom av dess ritualer som rövarspråk och syskongnabb. Det är hjärtknipande att se hur de försöker skapa stabilitet och rutiner i en ibland kaosartad hemmiljö.
Med i bilden finns också Viktoria Folkessons mamma, hon som inte alltid orkar vara vuxen och trygg, hon som ibland brister i ansvar och omsorg. Fint är att regissören Mattias Nordkvist har låtit också henne bli ett subjekt i denna triad där det annars skulle vara lätt att med barnets blick lägga skulden för saknad trygghet på föräldern.
Dennis Magnusson har skrivit en förtätad text med trådar ned i Becketts existentialism, den där ju också Mattias Andersson hämtar näring. Har livet en mening och vad kan vi i så fall göra av våra liv? Varför blev livet så här och hur hade det kunnat bli annorlunda?
Det kluriga språket och fina känslan för form tas väl om hand av Mattias Nordkvist som med värme, humor, melankoli, blue mood music och subtila 70-talsreferenser har gjort en liten pärla av denna enaktare.