”Försök inte förstå vad som händer. Känn det!”

Rådet kommer från en forskare som tidigt i filmen försöker förklara för huvudpersonen, och oss, hur det där med tingens omvända entropi och inverterad tid fungerar; hur en människa kan existera samtidigt i två olika dimensioner, men ibland ändå i samma – fast baklänges och med ansiktsmask för att… nä…

Försök inte förstå. Känn.

Och det gör man. Känner, alltså. Det är en maffig upplevelse, rent fysiskt. Bomber och granater, som Kapten Haddock brukar säga. Den Oscarvinnande filmmusikern Ludwig Göransson har marinerat filmen i sin uppenbara begåvning. Här pumpas det på med potenta ljudbilder – och bitvis med så mycket darr och attack att biostolen förvandlas till en massagefåtölj.

Filmregissören Christopher Nolan är ett unikum, en kommersiell filosof, som gör film av flödescheman, som skapar desorienterade världar där naturlagarna ständigt är föremål för diskussion. Intrigen går baklänges i Memento, i Interstellar loopar han rymden och existensen, och i Inception böjer han (dröm)tid och rum likt en vig ballongkonstnär. Kul! Men här går han ett steg till. Vilket visar sig vara ett steg för mycket. Tenet är James Bond för kvantfysiker. Jag gillar gåtfullt men det här är bara omständligt. Mer knepig logistik än eggande mystik.  

Grundpremissen är desto simplare. Filmens protagonist, här torrt kallad för Protagonisten, ska rädda både den hjälplösa kvinnan och hela mänskligheten. I nutid, dåtid och framtid. Rubbet, liksom.

Och det går så fort att det även luttrade filmrecensenter kommer ut ur salongen med ett stort frågetecken i anteckningsboken. Vad var det egentligen som hände där, när den ena plutonen gick framlänges medan den andra knallade baklänges? Varför, och vad tjänade det till?

Det korrekta svaret lyder: Vem bryr sig? Målet – att besegra skurken – är för banalt för att väcka det engagemang som krävs för att man ska orka hela vägen in i kaklet.

Även om Christopher Nolan ska ha all möjlig kredd för att han vill injicera digitala hjärnceller i blockbustern är han inte ett smack innovativ när det kommer till mjukvaran. Här är folk så träaktiga att det knarrar på duken. Bovarna bryter på ryska och har konstigt nog den väldigt brittiske Kenneth Branaghs rollfigur som ledare, även han beväpnad med en tillkämpad slavisk accent.

Den kvinnliga huvudrollen, spelad av Elizabeth Debicki, har inte många egna tankar. Hennes roll är på gammalt Hollywood-vis en så kallad damsel in distress, som bara tänker på sitt barn:

– Hela den mänskliga existensen riskerar att suddas ut! varnar Protagonisten.

– Oj, hur ska det då gå för min son..?

Nå, man skulle nog behöva se Tenet en gång till, i slowmotion, för att undersöka om allt går ihop, vilket det säkerligen gör. Men det vore å andra sidan ett straff.