Vera Brittains memoarer från första världskriget kom ut 1933 men har sen dess upptäckts av senare generationers feminister som intresserat sig för hennes krigsskildring ur ett kvinnligt perspektiv. Det vill säga mindre ”heder”, ”ära” och mer om den maktlösa tillvaron i att vänta på sin man och eventuella förlorade familjemedlemmar.

Filmatiseringen tar avstamp innan det brakar loss på riktigt. I den brittiska övre medelklassen kring 1910 lever drömmen om en borgerlighet med kulturellt kapital. Man diskuterar poesi, alla ser ut som i ”Brideshead Revisited” och allt är skört och mysigt.

Alicia Vikander i rollen som Brittain gör ett radikalt intryck direkt, och skäller ut sin farsa för att han köpt ett piano åt henne. ”Det där hade kunnat betala tre terminer på Oxford!” klagar hon, som drömmer om prestigeuniversitet och förkunnar dessutom att hon aldrig tänker gifta sig.

Det är då Jon Snow dyker upp, eller förlåt, Roland Leighton (Det kommer bli svårt för Kit Harington att skaka av sig sin karaktär i ”Game of Thrones”). Precis som Vera är Roland aspirerande poet och författare. De två inleder en väldigt barntillåten romans och verkar lyckligast i världen. Då kommer kriget och både Roland och Veras bror värvas för att försvara det brittiska imperiet.

Det blir en hel del sentimentalt lipande att vada igenom i takt med att kriget tar ut sin rätt. Till slut känner sig Vera så hjälplös att hon reser till fronten för att jobba som sjuksköterska. Hon halkar runt i gyttjan och plåstrar om både engelska och tyska soldater, vilket ger henne rejält med perspektiv efter att ha tjatat på sin far att låta hennes bror slåss i kriget. Så pass att Alicia Vikander kan glänsa i ett pacifistiskt brandtal i sista akten.

Det är annars rätt tråkigt hela vägen. Regissören James Kent lyckas inte göra kärlekshistorien mellan Roland och Vera eller de följande tragedierna riktigt mänskliga, bortsett från nämnda slutscen.

Klart intressantare är att se Brittain gå från krigspositiv till brinnande pacifist, en karaktärsutveckling Alicia Vikander bemästrar.  Men ”Testament of youth” är ändå en sån där film som du sett förut. Även om det var med andra skådespelare och manus.

Det generiska fotot, musiken och själva konflikten framstår som ytligt omstöpta. Trots att originalhistorien bevisligen är stark märks det bara av i ett fåtal glimtar.