Om man ska fara med eufemismer var Paul Raymond en ambitiös entreprenör, i andras ögon ett gubbslem med överdimensionerat libido – klart är att han var en self made man från arbetarklassen som började småskaligt med nakenfarser på 1960-talet men som under decenniernas gång utökade sitt imperium och slutligen blev Englands rikaste man.

”The Look of Love” kommer ni inte att kunna se på bio förrän någon gång i sommar men premiär är det likväl idag, på vod.Det är arthouse-distributören Triart som med denna titel väljer att testa hur moget Sverige är för en premiär på den vida webben istället för i den ombonade biosalongen.

Kommer ”The Look of Love” recenseras i media? Kommer folk hitta till den? Och inte minst intressant: hur många kommer att se den på ordinarie repertoar när de väl får chansen?

Man har alltså valt att luckra upp de så kallade visningsfönstrens cementerade dramaturgi, först filmduk, sedan dvd/vod och sist tv-ruta. Ett intressant experiment för oss i det lilla hörnet av tillvaron som kallas Filmsverige, tämligen ovidkommande för gemene man. Än så länge.

Nå. Risken är ju stor att ”The Look of Love” kommer att dofta malkula framåt midsommar, men man vet aldrig, biopublikens vägar äro som bekant outgrundliga.

Filmen är väl vald för tillfället, det är lagom stora namn bakom och framför kameran; samtidigt är den smal nog för att ha en trogen skara nördar som kan sprida ordet på nätet. Michael Winterbottom regisserar och Steve Coogan gör huvudrollen -det är i mina ögon en så het kombo att ”The Look of Love” hade fått en recension här, även om den hade premiärvisats på en flanellograf.

Som betyget avslöjar är detta inte någon av den dynamiska duons främsta verk. Det här verklighetsbaserade dramat om porrmagnaten Paul Raymonds uppgång och fall, och framförallt om hans nära relation till dottern Debbie, är lättviktig men ändå självklart sevärd, en bagatell som sannolikt kunde ha blivit mycket mer angelägen om den ombytlige Winterbottom (som svingar sig friktionsfritt mellan genrer) hade varit på ett annat, dystrare humör.

Om man vill ha en moraliserande realism om porrens onda verkningar är detta verkligen inte produkten att lägga sina VOD-pengar på. Raymond beskrivs som en visserligen girig men i grunden godhjärtad man som bara utnyttjar tidens dubbelmoral.

Winterbottom bjuder på minst lika många nakna kvinnor i alla upptänkliga positioner som Raymond själv. Den senares alster och shower blir grövre med tidens gång och mot slutet var han, även om han inte ville erkänna det själv, en regelrätt pornograf.

Dessutom en sådan som gärna gick till sängs med sina nakenmodeller. Ofta. Sålunda ännu en sexmissbrukare på duken. De duggar tätt nu. Just nu i Lars von Triers ”Nymphomaniac”, för ett tag sedan i Steve McQueens ”Shame” och dessutom i några andra lättglömda amerikanska komedier däremellan.

Eftersom vi lever i en tid som säljer såväl bilar som blöjor medelst sex är det inte konstigt att det börjar ramla in alster om människor som trillar dit. Vi får de missbrukare vi förtjänar, liksom, men just i det här fallet tar man väl inte den beroende på fullt allvar. Snarare är Paul Raymond en skön kille som bara har lite extra klåda mellan benen.

Steve Coogan är hur som helst i sitt esse, han tillåts inte bara köra sina imitationer av Marlon Brando och Sean Connery, som vi sett i skaparparets tillbakalutat underhållande tv-serie ”The Trip”, han får också visa att han har ett lite bredare register än vi brukar få ta del av.

Men just de där karakteristiska imitationerna gör att det ändå är svårt att koppla bort det faktum att det är Coogan, inte Raymond, som vi ser där på duken.

På sätt och vis gör det att den lite väl urskuldande bilden av Kungen av Soho blir lättare att smälta, eftersom illusionen brister en aning, å andra sidan förringar det naturligtvis en hel del av dramats tyngd.

Den patinerade Swinging London-charmen bär dock den haltande filmen den sista biten in i mål.