En typisk idrottsfilm har en underdog i centrum som arbetar hårt, upplever bakslag, arbetar ännu hårdare och tillslut når en gåshudsframkallande framgång. Moralen brukar vara enkel: god är snäll och dum är elak och den som jobbar hårdast vinner.

Lance Armstrong, en gång sjufaldig Tour de France-mästare, bäddar för en mer komplicerad historia. Efter en tuff start, med en plötslig cancerdiagnos och avbrott i karriären, porträtteras en man som jobbar hårt – visst- men inte låter sig stoppas av något. Inte ens av den egna kroppens begränsningar. Går det att syresätta blodet för att trimma musklerna på artificiell väg så gör man det. Lance Armstrong fick lämna tillbaka alla sina Tour de France-pokaler då det kom fram att han under hela karriären dopat sig.

Vi har alltså att göra med en antihjälte. En fuskare. Som dessutom dragit med sig andra i skiten OCH använt sin cancer som moralisk sköld. Lance Armstrongs stiftelse “Livestrong” var en väsentlig del i hjälte- och helgonstatusen han hade, och en av anledningarna till att det tog lång tid innan dopingen avslöjades.

Stephen Frears gör alltså en bakvänd sportfilm där det börjar bra och slutar åt helvete. Det är intressant, men visar sig svårberättat. Storyn är fullproppad: cancer, Tour de France-segrar och dopingskandal. Till det kommer lagkamraten Floyd Landis och hans hyperkristna bakgrund, den misstrodda grävande sportjournalisten, och den skrupellösa idrottsläkaren.

När så Lance Armstrongs familjeliv pressas in på under 20 sekunder, blir det nästan parodiskt: han frågar en snygg tjej om hon gillar cyklar, hon säger ja, nästa klipp står de nygifta på kyrktrappen. Efter att det swischat förbi en bebis i tre sekunder, är vi tillbaka till idrottens machiavelliska tillvaro och fru och barn syns aldrig igen.

Det är väl som vanligt, verkligheten överträffar dikten. Hade Frears hittat på historien om en proffscyklist som får cancer och sen blir så vinnargalen att han gör allt för att komma först, hade den varit enklare och absurt nog, mer trovärdig.

Nu blir “The program” dessvärre en svåridentifierbar gryta av för många ingredienser: lite vinnarpsykologi, en smula grupptryck, tre nypor ärlig journalistik, två liter vackert alplandskap, en kopp svek och några nävar maktkamp. Jag tappar bort mig i tiden och har svårt med engagemanget. Och mysteriet Lance Armstrong, vad som egentligen driver honom, blir helt olöst.

Skådespelarinsatserna är mer eller mindre stabila. Ben Foster växer in i Lance Armstrong, till en början är han ganska beige men så småningom lyckas han låta maktgalenskapen spela i hela kroppen. (Till protokollet bör läggas att Foster faktiskt själv dopade sig som en del av rolltolkningen.) Hans charm är kylig på bästa säljarmanér, men vi får aldrig veta så särskilt mycket om vad som rör sig bakom den där fettsnåla ytan. Chris O’Dowd gör en ärlig sportjournalist på sitt mysigt rufsiga vis, men ljuvligast utan konkurrens är Jesse Plemons som cyklistkollegan Floyd Landis. Han är osäker och darrig, men i slutändan den med mest självkänsla.

Man får faktiskt välja och spekulera lite grann när man gör drama. Det hade varit långt mer intressant med några... teorier. Nu blir “The program” mer en spegel av det som verkar vara Lance Armstrongs personlighet: snabb, snygg och dessvärre ytlig.