Varför ska man göra en spelfilm av ett skeende som redan skildrats med framgång i en prisvinnande dokumentär? I vanliga fall är frågan av retoriskt karaktär, men när det gäller franske Philippe Petits lindans mellan World Trade Centers två torn finns det faktiskt ett svar: Därför!

Därför att den datorstödda fiktionen faktiskt kan placera oss där, tillsammans med Petit, på en vajer mellan tvillingtornen. Eller nåja, nästan i alla fall – absolut tillräckligt nära för att det ska suga till ordentligt i bröstet på undertecknads med åldern allt mer höjdrädda lekamen.

Ja, det ryktades till och med, från premiärvisningen i New York, att några personer i publiken fick så svår svindel att de kräktes. Det är säkerligen bara en säljande skröna, men det är ändå helt sant att regissörsveteranen Robert Zemeckis (”Forrest Gump” m m) och hans tekniska kollegor helt uppenbart har lagt mycket möda på att återskapa den bedrift som den Oscar-vinnande dokumentären ”Man on Wire” (2008) berättade om.

Och säga vad man vill om goda dokumentärer, men en snyggt ihopknåpad spelfilmssekvens säger ändå mer än tusen stillbilder. Speciellt om den utspelar sig drygt 400 meter upp i luften.

”The Walk” är i sin helhet ändå inte en toppfilm. Den inledande biografiska delen, där vi får följa den tidigt cirkusfrälste Philippe från barnsben, via mimande på gatan till filmisk nutid (mitten av 1970-talet), är levererad i lätt förhöjd realism, med en närmast stumfilmsartad ryckig energi i berättandet. Medvetet så, såklart, men ändå lite irriterande i sin självgodhet.

Någon egentlig biopic är det inte, här är det snarare bedriften än personen som är i fokus. Philippe Petits backstory finns inte där som ett psykologiskt stöd (man blir aldrig klok på varför han får för sig att tornen talar till honom) utan som fyrkantigt förspel till den falloserövring som komma skall.

”The Walk” är alltså mer en hisnande tivoliattraktion än ett fullödigt drama, men är nog inte menat att vara något annat heller. Händelseförloppet är i princip detsamma som i dokumentären, man har dock för den akuta dramatikens skull lagt till en höjdrädd medarbetare som får lida pin under uppdragets genomförande. Han är vår representant på duken; hans rädslor sätter Petits dåd i mänskligt perspektiv – om vi bara hade följt den nästan patologiskt orädde lindansaren skulle hans bravad inte alstra speciellt mycket spänning.

Visst ser det lite lätt otäckt ut när han är ute på linan drygt 400 meter över marken (utan livlina såklart, något annat vore ”fusk”) men det är när de normalt funtade medhjälparna står för nära avgrundens kant som den sjunkande känslan slår till.

Filmens mest utstickande akilleshäl är dock språket. Det är tydligt att Zemeckis och huvudrollsinnehavaren Joseph Gordon-Levitt har dragit språkproblemet i långbänk, och velat undvika den vanliga Hollywood-lösningen där hela världen talar engelska med brytning.

Istället har man hamnat i en underlig kompromiss där amerikanske Joseph Gordon-Levitt ömsom pratar franska, ömsom engelska med en fet accent som är som hämtad från 80-talsserien ”Allå, Allå, emliga armén”. Dessutom har man i dialogen baxat in ett gäng repliker som ska förklara varför franska skådespelare talar med brytning i sitt eget hemland, typ: ”Prata engelska, vi måste öva inför vår USA-resa”.

Ambitiöst och genomtänkt, alltså, men det gör tyvärr bara problemet tydligare, på samma sätt som en desperat översminkad finne syns ännu mer än en osminkad.