Investmentbolaget Kinneviks chef och huvudägare Jan Stenbeck hade gjort goda affärer på att starta privatägt telefonbolag och privatägd reklam-TV – vid en tid när båda branscherna av alla andra uppfattades som ointagliga statliga monopol.
1995 kastade han in sin vilja, sina pengar och sin organisations kamplust i dagstidningen – den mest traditionella av alla medieformer. Men Metro skulle vara en otraditionell lösning av dagstidningens uppgifter. ”Tidningsvärldens Big mac” tyckte Stenbeck om att beskriva det som. Den skulle finnas överallt och vara likadan.
Analysen var på många sätt förolämpande mot journalistkåren: Det svåra är inte att fylla en tidning med innehåll, det är att distribuera den på billigast möjliga sätt till läsarna. Journalistik är en standardprodukt, inte ett individuellt kreatörsarbete. Det smarta är att fylla tidningen med nyhetsbyråmaterial, och krydda med enstaka kolumnister.
Så Metro slöt exklusivt distributionsavtal med Storstockholms Lokaltrafik, SL. Man slöt ett annat avtal med nyhetsbyrån TT om obegränsad användning av material. Och så satte Jan Stenbeck in den vilt pådrivande, visionären och hårdsäljaren HC Ejemyr för att tvinga det hela att hända. En kapitalistisk rebell av den sort som Stenbeck samlade kring sig för att driva omvandlingen av familjeföretaget.
Under några år gick det fort. Flera svenska upplagor, flera europeiska. När Metro Paris lanserades mötte man motstånd från det hårdföra grafikerfacket. HC Ejemyr och vd:n för Metro International, Pelle Törnberg, var själva nere och gömde tidningsbuntar i sopcontainrar för att fackkämparna inte skulle lyckas vräka hela upplagan i Seine.
Därefter Latinamerika, Kanada, USA. Metro International börsnoterades separat och startade ett ideellt nätverk för stadsutveckling, med praktfulla årliga konferenser. När det gick att läsa en lokal Metro på tunnelbanan i New York, Jan Stenbecks andra hemstad, uppfattades det av många som att världsherraväldet låg nära.
Det var just före millennieskiftet. Sen började det gå utför.
Det som dittills byggts upp – likt Ivar Kreugers tändsticksaktiebolag – till en världsomspännande organisation med en gemensam produkt, sprack upp i en mängd små nationella bolag med samma produkt. Även det likt Ivar Kreugers tändsticksaktiebolag.
De nyheter som kom om Metro var dåliga: tidning efter tidning såldes av till den lokala samarbetspartnern, många tidningar lades ner. Pelle Törnberg köpte loss USA-utgåvorna som sitt eget lilla imperium. 2012 köpte Kinnevik ut Metro från börsen (vilket huvudägare tenderar att göra antingen när ett bolag är så bra att man inte vill dela med sig, eller när det är så dåligt att man inte vill låta nån annan veta det; i detta fallet gällde det senare).
I februari 2017 lyckas Kinnevik, i vad som ser som ett sista uppflammande affärsmannaskap i Metros historia, sälja de svenska utgåvorna (Metro Nordic Sweden AB) till Mats Qvibergs investmentbolag Custos för 50 miljoner kronor. Redan i maj samma år sålde Qviberg vidare – för en krona – till sin partner i Custos, den norske affärsmannen Christen Ager-Hanssen.
Nu två år senare har kronofogden gjort utmätning hos Metro för att driva in en skatteskuld, och den 25 mars hade de anställda inte fått ut sina löner.
I stället fick de ett mejl från Ager-Hanssen där han anklagar Kinnevik för att ha dolt Metros stora svagheter när bolaget såldes.