Tiken. Bokens titel pekar på den mest värdelösa varelsen i byn på colombianska Stillahavskusten där livet är hotfullt. Den lilla hundvalpen som blir över när kullens mamma förgiftats. Damaris förbarmar sig, hon som lever i ett olyckligt och barnlöst äktenskap med fiskaren Rogelio – en vågad handling eftersom hennes man vill ha strykrädda hundar som skäller och vaktar.
Prisbelönta colombianska författaren Pilar Quintanas ”Tiken” (översatt av Annakarin Thorburn) är en svart och komprimerad berättelse om kärlek och raseri.
Damaris känner sig som bortkastad, snart 40, en förtorkad kvinna enligt byns synsätt, och när hon som barn bevittnade hur en jämnårig pojke dödsstörtade i havet, blev hon evigt fäst vid den skulden som en fjäril på en nål.
Quintana skriver i en rapsodisk, tät stil fram en tillvaro som helt regeras av benhårda hierarkier efter klass, kön och blodsband. Det latenta hotet i männens blickar, i skvaller och rykten, men också naturens kraft som gör det till ett vågspel att komma till affären för att skaffa medicin och mat. Regnet och djungeln som ett våld, och tiden som gamarna cirklar i skyn måttet på om de hittat ett normalt eller ett för stort byte.
Damaris och hennes man har uppdraget att vårda fastigheten som förmögna familjen Reyes (kungarna) har lämnat. Det var deras åttaåriga son som dog, och nu städar Damaris familjens rum, särskilt pojkens. Hans rostiga leksaker, hans kvarglömda klädesplagg och gardinerna med motiv från ”Djungelboken” – om en pojke som försvann.
Valpen döps efter den dotter Damaris aldrig fick, och en dag vågar hon ropa på den med hög röst när hunden rymt. Kanske är det det avslöjande ropet som inleder det obevekliga slutet.
Det är en tunn historia i en bemärkelse, men tung av undertext, som klassiker som ”Den gamle och havet”, eller Charlotte Perkins Gilmans feministiska skräckklassiker ”Den gula tapeten”. Eller mer samtida: en syster till mexikanska Fernanda Melchors ”Orkansäsong” från förra året.
Här är det historien om kvinnan och havet som svallar genom textens regn, mjölk, blod och skurmedel, och kampen gäller friheten från skulden och sorgen som skildras genom hundliv – levda av människor eller djur. Strängt som ett strypkoppel.
