Året är 1971, i en förort till Chicago bor frikyrkopastor Hildebrandt med fru och fyra barn. Kyrkan har en ungdomsgrupp, Crossroads – Vägskäl – ledd av en karismatisk och långhårig ung predikant som hämtad ur musikalen Jesus Christ Superstar.

I gruppen är tre av barnen Hildebrandt aktiva, de ägnar sig inte så mycket åt religion som åt sociala experiment, medlemmarna lär sig vara ärliga mot varandra och ta ansvar. Pastorn är sårad över att barnen gått med i gruppen eftersom han själv varit tvungen att lämna den sedan kollektivet röstat bort honom ur gemenskapen, av goda skäl ska det visa sig.

Pastor Hildebrandt är i kris och snart står det klart att hans familj håller på att falla sönder.

Vägskäl är en stort upplagd berättelse på 640 sidor, första delen i en planerad trilogi och, som alltid hos Franzen, en roman som tar tempen på samhället, lodar dess underströmmar och vill avslöja världen som den verkligen är. 1971  pågår Vietnamkriget, bilden av USA som världsförbättrare krackelerar, men i familjen Hildebrandt är drömmen om det rätta och goda ännu oanfäktad.

Den allvetande berättaren i romanen ger alla medlemmar i familjen utom minstingen egna kapitel, där framför allt deras inre liv, deras ansträngningar att vara sanna och göra gott, skärskådas och prövas mot verkligheten. Familjen, liksom samhället i stort, är utsatt för krafter som hotar sammanhållningen: far i huset åtrår en annan kvinna, mellansonen åtrår bara droger, enda dottern förälskar sig och ser Gud, äldste sonen vill till Vietnam för att inte ha det bättre än alla de svarta unga män som inte får uppskov för studier, och mor i huset bär på en hemlighet.

Att Franzen lyckas hålla intresset för alla de olika historierna levande beror dels på att han verkligen är nyfiken på sina gestalter, deras våndor och deras längtan, dels på att han lyckas skildra deras lilla värld så att den aldrig skymmer den stora världen.

För att bara ta ett exempel på romanens många dubbelexponeringar: Pastorn besökte i sin ungdom ett Navajoreservat, han åkte dit ensam, stannade i flera månader och fick, som han tror, vänner för livet. Nu åker han dit med ungdomarna i Crossroads, han har återupptagits i gruppen, men hans insatser för Navajofolket faller som ofruktsam säd på hälleberget: det är en annan tid, hans motiv för resan är rent egoistiska och handlar inte längre om ödmjuk strävan att förstå och bistå det främmande. Pastorn, liksom hans land, tar koloniseringen av ursprungsbefolkningen för given.

USA:s insatser i världen nämns inte i sammanhanget men parallellen är uppenbar, kanske för genomskinlig, men jag hinner aldrig bli riktigt betänksam innan berättelsen går vidare på ett nytt spår och rycker mig med.