Våren 2014 invaderade Ryssland sitt grannland Ukraina. Det blev en på det hela taget framgångsrik attack: Ryssland tog landområden från Ukraina, genom annekteringen av Krim. En politisk utveckling som Ryssland bedömde som ogynnsam blev avbruten.
Inte minst fick Ryssland besked om den formidabla kraften i sin politiska påverkansapparat. Den man byggt upp under Putins senare tid vid makten – Timothy Snyder placerar vändpunkten till 2010 – och som kan sägas vara Putinerans originalbidrag till den globala maktutövningens hantverk.
Invasionskriget mot Ukraina blev förvisso internationellt fördömt i sinom tid, men som Snyder konstaterar ”enorma mängder tid förslösades i Storbritannien, USA och Europa 2014 och 2015 på diskussioner om huruvida Ukraina existerade och Ryssland hade invaderat det”.
Det har ljugits om krig i alla tider, alltmer effektivt i takt med massmedias utveckling (och efter Vietnam är det slut på fritt journalistiskt rapporterande från krigszoner). Det nya med Putinismens propaganda är att den inte syftar till att etablera en falsk bild – den för fram hundra, sinsemellan motstridiga, somliga helt galna. En påverkansmetod som går med virket i det mångpoliga, centrumlösa, överflödande och ogenomskinliga internetburna informationsekologin.
När ryska soldater med ryska luftvärnspjäser, från ukrainsk mark, skjutit ner ett civilt passagerarplan och dödat 298 människor presenterade ryska medier en mängd motstridiga, svårkontrollerade hypoteser om vad som hänt – bland annat den om att CIA fyllt ett civilplan med döda kroppar och avsiktligt kraschat det vid ett oskyldigt ryskt luftvärnsbatteri.
När demonstranter på Majdantorget krävde demokrati och rättstat dränkte ryska medier deras röster i påståenden om att demonstrationerna var högerextrema, rentav nynazistiska.
Det tog skruv, bland annat för att propagandan kuggade i den västerländska vänsterns grundinstinkt att gå emot rådande konsensus på hemmaplan.
Snyder lyfter fram hur John Pilger, vördad brittisk vänstergigant om än lite bekommen av ålder, i The Guardian skrev att Putin ”var den ende ledaren som fördömde fascismens återkomst” – vid en tid, maj 2014, då Putin inte bara bedrev angreppskrig baserat i en nationalkonservativ vision av ett ryskt imperium, utan också väl dokumenterat odlade kontakter med och gav sitt stöd till europeisk extremhöger och nynationalism.
Guardian som är den arketypiska vänsterliberala prestigetidningen – en medietyp som har många förtjänster och några envisa brister – gjorde småningom en halvhjärtad rättelse. När det framkommit att Pilgers källa var en påhittad läkare på en fejkad sida i sociala medier, strök tidningen källhänvisningen från Pilgers artikel.
Snyder konstaterar att den mest lästa artikeln om Ukraina i The Guardian 2014 var ”en översättning till engelska av rysk politisk fiktion”. Syftet med putinistisk propaganda är inte att etablera en viss uppfattning av verkligheten och sanningen: Det är att misskreditera allt, så tvivel om allt, att etablera misstro.
Att etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allt är möjligt” – som den brittiske journalisten Peter Pomerantsev satte som titel på sin bok om sina tio år i putinrysslands tv-bransch.
I ett tillstånd av generell och ovillkorlig misstro kan journalistik inte överleva, konstaterar Snyder, inte heller demokrati. I det tillståndet kan den som samlar makten – i form av militära, polisiära, mediala och ekonomiska tillgångar – uträtta stora saker helt efter egen håg.
Det är ett tillstånd konstruerat och orkestrerat för att passa det Snyder kallar en ”evighetens politik”: en ahistorisk maktutövning som bygger sin legitimitet och sin maktansamling på en föregivet evig konflikt. Som Snyder säger, evighetspolitikern arbetar genom att konstruera eviga kriser och presentera drastiska lösningar på dem. (Maktteknisk finess: krisen kommer aldrig att gå över, vi kan bara fortsätta försvara oss, så faktiska refomer eller framsteg behöver makthavaren inte prestera!)
I Putins fall är den axiomatiska krisen att Moder Ryssland ständigt angrips av ett dekadent, kommersiellt, gayvänligt väst. I den europeiska högernationalismen är det ”naturliga” europeiska nationer som ansätts på två fronter: av globalistiska EU-byråkraterna i Bryssel och av muslimsk expansion i skepnad av flyktingströmmar och immigranthorder.
I Trumps fall är det på liknande sätt ett äkta amerikanskt folk som attackeras av ett liberalt etablissemang och mexikaner vid landets sydgräns.
För putinismens verkliga bedrift – det som gör den till Snyders huvudämne, i en bok som handlar om varför demokratiseringen efter kalla krigets slut kom av sig runt 2010 – är att den är en exportframgång.
Den användes först för att etablera Putins egen makt i Ryssland. Sedan för att destabilisera EU, gynna brexit, motverka den östeuropeiska integrationen i väst (tänk att 2015 hade Donald Tusk och ett liberalt parti regeringsmakten i Polen, bara fyra år sedan!). Och sedan för att ge massivt stöd till Donald Trump – en man från fiktionens värld, som Snyder skriver – som USA:s president.
Med Trump i Vita Huset har världen kommit närmare Putins mytbaserade världsbild: ett enormt ”Eurasien” och ett pånyttfött Amerika, två imperier under varsin maskulinkarismatisk ledare; demokrati och pluralism på fallrepet.
Det är på många sätt överväldigande att läsa Timothy Snyders vittomfattande men ändå inte särskilt tjocka bok (knappt 300 sidor). En så avklarnad historieskrivning över det som i det närmaste är samtiden, och med så stor förklaringskraft. En så oförskräckt tolkning av fakta – som så omedelbart ter sig självklar (åtminstone för mig, det finns garanterat också läsare som kommer att reagera omvänt).
Och kanske framförallt: att Timothy Snyder ger mig en sammanhängande, historisk, faktabaserad förklaring till vår samtids mest märkliga, unika och oroväckande egenskap – den genomgripande undermineringen av sanning och verklighet och faktiskhet. Den återkommande upplevelsen att uppenbara lögner inte får några efterverkningar, och att väldokumenterade fakta inte får någon tyngd.