Mia Wasikowski fångade kameran tidigt, är nu 25 år, och blir bara bättre. Typecastingen har redan börjat, och i Wasikowskis fall är det ändå något positivt. Till skillnad från många andra unga,vackra kvinnor med Hollywood-känning får hon nämligen oftast roller med substans och egensinne.

Världens regissörer har uppenbarligen även sett en äventyrlig anda bakom hennes stora, nästan alienartade ögon.

Hon landade rollen som flygaresset Elinor Smith i ”Amelia” från 2009, efter det lät Tim Burton henne utforska Underlandet och nu återkommer hon till hemlandet Australien för att spela rollen som författaren Robyn Davidson – specifikt då under dennas omtalade kameltripp tvärs över den australiska kontinenten.

Det första som slår en när man ser Robyn Davidson förbereda sig för sin resa är hur egenartade kameler egentligen ser ut. Det är i grunden ganska fula djur med mycket ojämn tandrad – som datoranimationer sprungna ur George Lucas fantasi.

Precis som alla ungdomar i fiktionshistoriens olika Black Beauty-variationer (eller Robert Redford i ”Mannen som kunde tala med hästar”) är Robyn mycket bättre än alla andra på att kommunicera med riddjuren.

Hon har emellertid inte mycket till övers för människor (om de inte är av arten kloka gamla urinvånare) så efter idog träning och proviantering ger hon sig ut i öknen – 270 mil, tillsammans med en hund och fyra kameler – och skriver sedan en bästsäljande bok som nu alltså har hittat till biografen.

Mia Wasikowskas truliga och egensinniga rollfigur är mer intressant än filmen, som visserligen bjuder på slående panoramor men lutar sig alltför hårt mot biopic-genrens förutsägbara liturgi – där hjältens egensinnighet verifieras genom motstånd från den fyrkantiga omgivningen.

Kommentarer om det omöjliga i hennes tilltag får med andra ord mycket tid, men det är skralare med motiv till varför vi ska engagera oss i denna ökenvandring.

Bara faktumet att resan har skett på riktigt må räcka som orsak till att sätta igång produktionen men även verkligheten behöver en hjälpande hand när den ska presenteras på duk; om inte ett spännande skeende, så i alla fall ett tankegods med någorlunda tyngd. Nu blir det mest bara sanddyner för pengarna.

Jo, man kan ana ett sorgearbete efter en självmördad mor och en vilja att gå i den tydligen äventyrlige faderns fotspår, men ändå… ingenting nytt upptäcks, ingenting satsas, förutom den egna hälsan såklart. Det är seg självspäkning snarare än dynamiskt drama.

”Jag tar kamelen genom öknen, från hav till hav”.

Det låter mer som en Ranelid-metafor än en vettig sysselsättning.