Att diskutera infekterade frågor på nätet kan vara en frustrerande och ibland skrämmande upplevelse. Vid sidan av direkta hot kapas ofta samtal och diskussioner av aggressiva, anonyma användare.

Kulturnyheterna har tittat på flera av den senaste tiden nätdrev, och har kunnat identifiera återkommande, ohederliga knep som används för att styra debatten – taktiker som ofta hämtats från politiken och propagandans värld.

Trollsnack, kort och gott. Här är några av de vanligaste metoderna för att kontrollera samtalet:

Whataboutism

Konsten att byta samtalsämne. Whataboutism går ut på att kritik mot den egna gruppen avfärdas med en jämförelse med något som någon annan har gjort, i syfte att utmåla motparten som en hycklare.

Whataboutism uppfanns av Sovjetunionen under kalla kriget, och användes med framgång för att avfärda kritik mot kommunistregimen. Kritik för fängslade dissidenter? ”I USA har de lynchat svarta”. Invasionen av Afghanistan? ”USA har krigat i Vietnam”.

På nätet är det en vanlig metod för relativisering i debatter om invandring, klimat eller medier. Om en klimatforskare varnar för ökande koldioxidutsläpp letar man upp en semesterbild på personen i Thailand. Om en journalist granskar en högerextrem rörelse ifrågasätter man varför de inte har granskat vänsterextrema miljöer. Syftet är alltid att hävda hyckleri utan att bemöta sakfrågan.

– Jag tycker whataboutism är ett så bra uttryck, för det handlar om just detta: Men du då? En sorts barnslig sandlåderetorik som är väldigt enkel, men svår att komma åt. Det man vill åstadkomma är att byta fokus, säger Barbro Fällman, retorikexpert och före detta språkforskare.

Ad hominem – personangreppet

Ad hominem betyder ”mot personen” och är den retoriska termen för personangrepp. Här finns taktiker som att kalla sin motståndare för extremist, lögnare, psykiskt instabil eller kort och gott idiot – även här utan att bemöta sakfrågan.

På nätet används metoden ofta för att misstänkliggöra personer vars åsikt man vill neutralisera. Det kan ta formen av rena trakasserier, när hundratals personer plötsligt börjar mejla, ringa, kommentera på sociala medier och kontakta arbetsgivare.

– Syftet är ett karaktärsmord. Det är uråldrigt, redan med tryckerikonsten kom också floder av pamfletter där man ville göra ner människor, säger Heléne Lööw, näthatsexpert och historiker.

Halmgubben

Halmgubben är en specifik form av ad hominem-retorik som går ut på att tillskriva motparten argument som du formulerat själv. Ett tjuvknep som ibland ses inom politisk opinionsbildning: ”Problemet med borgerliga ledarskribenters islamofobi är att...”, ”Som med alla diktaturkramare inom kulturvänstern föraktar Namn Namnsson demokrati, problemet med det är att...”

– Halmgubben är det vanligaste argumentationsfelet jag ser på nätet, säger Karin Karlsson, som undervisar i retorik Göteborgs universitet och är ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning i Göteborg.

– Man belägger helt enkelt motparten med åsikter den inte har. Istället för att föra fram din åsikt måste du ägna tid åt att argumentera mot den här nidbilden. Men börjar du svara på anklagelsen så är spelet redan förlorat.

Halmgubben kan också användas som en påhittad motpart: Man talar om ”vänsterextremister” eller ”högerspöken” utan att definiera vem eller vilka som åsyftas.

Gish-galoppen

Argumentation genom att rabbla en överväldigande mängd (var för sig svaga) ”bevis” för den egna tesen. Effektivt då motparten tvingas in i en lång och mödosam motbevisning som är närmast omöjlig i en muntlig debatt eller på det begränsade utrymmet i sociala medier. Namnet kommer från den amerikanske kreationisten Duane Gish som var känd för just detta knep.

Inom politiken har den till exempel använts av Trump-administrationen i deras lista på 78 terrordåd som de påstod att media inte rapporterat om. Den har även använts för att beskriva Studio Etts omstridda intervju med anti-vaccinations-aktivisten Mia Tjärnlund.

– Den är extremt vanlig: Du dränker personen i ett hav av siffror eller 58 länkar till olika rapporter. På så sätt dödar du samtalet. Man ska förhålla sig till alla påståenden, annars kommer de omedelbara följdfrågorna: Varför svarar du inte? Vågar du inte bemöta detta?, säger Heléne Lööw.

Så bemöter du trollargument

Retorikexperterna Barbro Fällman och Karin Karlsson beskriver båda de ovanstående debattknepen som retoriska fällor. Har du väl börjat bemöta whataboutism, personangrepp eller gish-galopper har trollet redan vunnit: Då handlar samtalet plötsligt om något annat.  

– Jag anser att man ska hantera argumentationsfel som man bemöter härskartekniker: Genom att göra personen uppmärksam på att man förstår vad de håller på med, säger Karin Karlsson.

– Börjar man svara på anklagelsen så är spelet förlorat, man ska alltid försöka hålla sig borta från ohederliga debattpositioner.

Istället ska man hålla sig kvar vid sakfrågan, även om det kan vara svårt att inte tappa humöret när någon går till personangrepp, förklarar Barbro Fällman.

– Man behöver inte svara dem som förolämpar en, men resten bör bemötas med saklighet.

– Framförallt behöver vi prata mer om att retorik är viktigt. Det är ett demokratiskt verktyg: Ju fler som förstår den, desto mindre är chansen att man blir lurad. Då kan man se att innehållet inte behöver vara sant, även om det är väl framfört.