När du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig, skrev den tyske filosofen Friedrich Nietzsche i Bortom gott och ont (1886).  

HBO:s nya dokumentär Exterminate all the brutes är ett försök att stirra in i den europeiska historiens avgrund.   

Haitifödde Raoul Peck ägnar fyra heltimmar åt den europeiska kontinentens skräckinjagande historia av grymheter: slavhandel, fördrivningar och utrotning. Han gör det i ett svindlande panorama som innefattar allt från den transatlantiska slavhandeln, Columbus, Obama, fördrivningen av Amerikas ursprungsbefolkning, folkmorden i Rwanda, Kongo och Namibia, själva konceptet historia och mänskligheten själv.  

Allt i en febrig blandning av dramatiserade scener, drömmar, animationer, dokumentärfoto och klipp ur filmer med John Wayne, Grace Kelly och Tom Cruise.  

Det är mycket att ta in.  

Pecks tes är att den europeiska civilisationen inte bara har förslavat och mördat, utan att den också betraktat verksamheten som en evolutionär plikt. Att det i den europeiska idén finns inbäddat en idé om utrotning.  

Hade Pecks tankegods varit nytt hade Exterminate all the brutes varit omskakande – det är också så den omtalas i amerikansk press. Men i svensk kontext blir den något annat.  

För den som läst Sven Lindkvists snart 30 år gamla Utrota varenda jävel har knappast glömt den. Exterminate all the brutes är i allt väsentligt en närläsning av Sven Linkvists essä/reseskildring från 1992 (Den engelska titeln på Lindqvists bok: Exterminate all the brutes).  

Lindkvist utgår i sin tur från Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1902, och tesen som den döende Kurtz formulerar mot slutet av sitt liv i belgiska Kongo, och som uppfattas som den vite mannens civilisatoriska uppgift: “Exterminate all the brutes” – utrota varenda jävel.  

Sven Lindkvist skriver: “Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna” 

Den underförstådda slutsatsen är att det i Europas hjärta bor en tanke om utrotning av lägre stående raser, och att Förintelsen var den industriella tillämpningen av denna flerhundraåriga praktik.  

Den som accepterar Pecks associativa historieskrivning – han drar linjer mellan en massaker på seminolefolket i Nordamerika 1836, näthatet mot en svart lucia i Sverige 2016 och Obamaadministrationens jakt på Usama bin Ladin 2011 – nöjer sig med de underförstådda, närmast poetiska kopplingarna.  

Den som inte tycker att dessa saker hänger ihop blir knappast övertygad.  

Ändå: Europas historia är inte enbart vacker. Ett svartvitt foto föreställande två slavar som tvingas posera sida vid sida med sina kolonialherrar samtidigt som de håller upp sina kamraters avhuggna händer för kameran, är svår att värja sig emot.  

I slutändan finns nog ett slags hopp i Pecks mastodontverk: om mänskligheten genererar mod nog att stirra in i den avgrund som Joseph Conrad kallade Mörkrets hjärta, då – men bara då – kan vi undvika att det händer igen.  

“Att acceptera sitt förflutna är inte detsamma som att drunkna i det”, som James Baldwin, föremål för Pecks förra film (I am not your negro, 2016), uttryckte det. “Det är att lära sig använda det”.