Jag erkänner att jag är väldigt förtjust i kanadensaren Denis Villeneuves Dune-filmer. De är ambitiösa, underhållande men samtidigt krävande, och vackra som (svarta) soluppgångar.

Men filmerna är just det – filmer. Frågan är hur den utvidgade Dune-berättelsen fungerar i tv-serieformat.

Svaret är att det funkar okej. Tror jag.

De fyra avsnitt som skickats ut för recension ger känslan av ett ganska episkt spelbräde där pjäserna långsamt ställs upp, men utan att spelet riktigt börjar.

”Dune: Prophecy” utspelar sig tiotusen år före händelserna i Villeneuves filmer, men världen känns märkligt bekant. Det är till och med samma grundkonflikt: fejden mellan husen Atreides och Harkonen och förstås kontrollen över den mystiska ”kryddan” från planeten Arrakis.

Skillnaden är att vi här följer Systerskapet, i en Hogwartsliknande skola för unga flickor, under ledning av systrarna Valya och Tula (spelade av Emily Watson och Olivia Williams). Här undervisas de färdigheter som senare ska bli kännetecknande för rymdsekten Bene Gesserit.

Ja ni hör – det här är en serie för den som tycker om att studera sin Dune-lära. Det är lätt att försvinna ner i internets kaninhål för den som vill fördjupa sig.

Det där kan ju vara kul, om man (som jag) är nörd – men bara om berättelsen är tillräckligt engagerande.

Jag är inte säker på att den är det. Även om systrarna är hyfsat intressanta och lagom osympatiska hjältar i berättelsen, så saknas en bra antagonist. I filmerna hade vi Stellan Skarsgårds underbart obehagliga baron, men här finns ingen motsvarande skurk.

Den som är bekant med Dune-författaren Frank Herberts tankegods vet att profetior och karismatiska ledare är något man ska akta sig för. I serien, till skillnad från i filmerna, är detta redan från start rätt uttalat.

Därmed saknas två av de viktiga beståndsdelarna för ett riktigt spännande äventyr. Men så har jag bara fått fyra av sex avsnitt så jag avstår från att sätta ner foten i den här frågan. Snyggt är det i alla fall.