”Adolescence” betyder ungefär ”ungdomsår” och handlar om den unika situation vi befinner oss i där dagens tonårsföräldrar har växt upp utan internet, medan deras barn lever sina liv där.

Redan från den första scenen satt i alla fall jag som klistrad framför teven. Jag vet faktiskt inte om jag har sett nånting liknande på många år.

Det börjar med ett våldsamt tillslag där polisens insatsstyrka rycker en trettonårig pojke ur sängen och vänder upp och ner på rörmokarfamiljen Millers liv.

Pojken heter Jamie och är misstänkt för mord på en jämnårig flicka.

Det låter som en väldigt typisk Netflix-serie. Men det är det inte.

Vi tar det tekniska först: varje avsnitt är filmat i en enda tagning. Det här är inte bara imponerande rent hantverksmässigt – utan jämnar också ut relationen mellan oss som tittar och rollfigurerna.

Vi vet lika lite som de. Vilket gör att allt känns akut, stressigt, och förvirrande.

Det här ställer också extrema krav på skådespelarna. Och de levererar verkligen. Stephen Graham spelar en mer nedtonad version av buse än han brukar. Han känns född att spela den här rädda och konfliktfyllda pappan; om hans son är skyldig – är det då också hans fel? Borde han ha gjort något mer? Borde han ha varit bättre?

Men det som verkligen är otroligt är femtonåriga debutanten Owen Cooper – särskilt i det tredje avsnittet som är en lång prövande dialog mellan Jamie och hans psykolog. En sådan debut ser man sällan!

”Adolescence” avstår från att ge något tröst eller svar. Det är en mardrömslik, skoningslös och imponerande serie. Jag vågar säga att den nästan är perfekt.