Francis Ford Coppolas maffiaepos ”Gudfadern” fyller 50 i år, så tajmingen var ju perfekt för denna tio avsnitt långa fiktion som berättar om tumultet bakom kulisserna på den förhållandevis lågbudgeterade klassikern.

Filmbolaget Paramount pictures gick på hälarna och dess ägare Gulf and Western letade publikdragare, ville inte satsa pengar på något så simpelt som en maffiarulle. Men ack så fel de hade. Ska man nog tänka. Helt enligt biopic-mallen Mot-alla-odds.

En serie om skapandet av en av filmhistoriens främsta verk har alla ingredienser för att själv bli ett utropstecken: ”Gudfadern” gjordes under den amerikanska filmens andra guldålder, en massa Oscars hystades in och den riktiga maffian var inblandad.

Det finns med andra ord mycket drama att orda om, men istället för att väva en intrikat väv av alla potenta premisser väljer seriemakarna en repetitiv form. Huvudpersonen, den färske och autodidakte producenten Al Ruddy, löser ett till synes olösbart problem per avsnitt – likt en kulturens MacGyver:

Större budget för att täcka resan till Sicilien? Omöjligt!

En dryg timme senare: fixat!

Paramount vill inte ha den okända Al Pacino i rollen som Michael. Katastrof!

En dryg timme senare: fixat!

Ja, ni fattar.

Nu är visserligen en producents väg fylld av vägbulor att platta ut, Al Ruddys nutida kollegor nickar säkert igenkännande, men berättarstrukturen är likväl lika dynamisk som en IKEA-manual. Dessutom, vilket är minst lika graverande, ligger det en självgod ton över hela rasket.

Serien bygger nämligen på Al Ruddys memoarer, och utan att ha läst dem kan man ändå ana att de inte är buskablyga. Al Ruddy är faktiskt bäst på… allt. Han är dessutom en av seriens producenter. Här spelad av Miles Teller (Rooster i ”Topgun”)

En riktig stinkare, låter det ju som. Men ändå en trea i betyg – och det för att det mitt allt förgudande ändå finns en kärna av verklighet, som räcker för att hålla engagemanget i gång.

Med lite hjälp av ens egen goda vilja och en grundmurat filmnördig själ, lyckas ändå serien mana fram en fragil illusion av att få vara med, där och då, när det begav sig. En tripp i tidsmaskin till en sedan länge förlorad dåtid.

Och visst får man ändå en känsla av det kreativa kaos som rådde i 1960- och 70-talets Hollywood.

Det ligger också en svårförklarlig njutning i att se Marlon Brando förbereda sig för rollen, Coppola slita sitt hår över ännu en motgång och – inte minst – den legendariske Paramount-bossen Robert Evans i aktion, frustande yvigt spelad av Matthew Goode (en britt som här stoltserar med amerikansk accent)

Den som ändå bestämmer sig för att ge sig i kast med närmare elva timmar Ruddy-onani rekommenderas att först se om födelsedagsbarnet, så att filmens alla detaljer ligger i färskt minne.

Nu väntar vi bara på en fiktionalisering av inspelningen av Coppolas andra klassiska kaosprojekt, ”Apocalypse Now” (dokumentären ”Hearts of darkness” finns ju redan).

Gärna då utan MacGyver-dramaturgi.