Stackars Fjällbacka!

Innan Camilla Läckberg föddes i Fjällbacka på 1970-talet hade fiskeläget i norra Bohuslän en glamorös yta. Vetteberget mitt i samhället kastade en imponerande skugga över sjöbodarna som föreföll lite större och lite bättre än sjöbodarna i min barndoms södra Bohuslän.

Fjällbacka var liksom lite fint, lite exklusivt. Hade man tur kunde man skymta Ingrid Bergman nere på stan – hon bodde på närliggande Dannholmen – och tyckte så mycket om området att hon lät sprida sin aska där.

Så är det inte längre.

Sedan Camilla Läckberg började förlägga sina deckarromaner till staden har Fjällbacka blivit Sveriges svar på Midsomer – en liten plats med ett abnormt antal mördare. Och med det följer en rad komplikationer. Framförallt vad gäller trovärdighet.

Precis som man i Midsomer undrar hur det över huvudet taget kan finnas någon kvar att döda, börjar man undra samma sak om Fjällbacka. Och precis som man med ”Morden i Midsomer” tvingats hitta på allt fler krystade orsaker till att mörda varandra – börjar samma sak ske i Fjällbacka.

”Tyskungen” öppnar med att den berömda författarinnan Erika Falk (Claudia Galli Concha) får en liten dotter. Under bebisvisningen på sjukhuset ser man att Erikas mamma Elsy Moström (Gunvor Pontén) blir illa berörd. Hon vill knappast titta på barnet. Vi förstår att filmen på något sätt kommer handla om ett nyfött barn och på väg hem från sjukhuset kör Elsy och hennes man av vägen och dör. Huset de har i Fjällbacka går till Erika som flyttar dit tillsammans med sin polisman Patrik (Richard Ulfsäter).

När Erika packar ihop sin mors ägodelar kliver en underlig man in i huset. Han säger att han är hennes halvbror – att Elsy födde honom när hon bara var 16 år. Jaha, det var därför Elsy inte ville kolla på sitt nyfödda barnbarn. Erika blir upprörd, slänger ut gubben som hon tror är en knäpp beundrare.När han nästa dag hittas död på sitt hotellrum anar Erika onåd. Hon börjar nysta i det förflutna och överraskas naturligtvis av vad hon hittar.

När ”Fjällbackamorden” gick på tv i vintras förvånades jag över hur urbota tråkigt man kan ha framför en välgjord och påkostad produktion. Här fanns inga klaffel, inga mic-dip, allt var vackert filmat och välklippt och skådespelarna gjorde inte bort sig det minsta.

Ändå var det ointressant och nästan omöjligt att sitta kvar framför tv:n.

Så är det även med ”Tyskungen”. Filmen pendlar mellan nutid och 1943 då andra världskriget gjorde Fjällbacka till ett tillhåll för motståndsrörelser och spioneri. Det borde vara spännande men är det inte. Nutiden med alla dess mord och intriger är det inte heller. Och även om allt är mycket vackert filmat och väl serverat är det oerhört platt.

Kanske beror det på Erika Falk och hennes polisman. De är tråkiga människor. Jag bryr mig inte en sekund när hennes mamma blir påkörd. När hennes halvbror dör tänker jag: jaha. När Erika blir kidnappad sympatiserar jag mest med kidnapparen som måste vara i hennes tråkiga närvaro. När kidnapparen råkar somna bredvid Erika blir jag dock avundsjuk.

Det är precis vad jag vill göra när jag ser henne på film.