När Augustpriset instiftades för 27 år skulle det ge stjärnglans åt romanerna som publiken köpte men kritiken passerade förbi, och genom kloka jurygrupper ge också smala böcker skjuts in i rampljuset. Bra för bokhandeln, bra för litteraturen var tanken.
Men genom åren har det ofta varit möjligt att förutse vinnarna innan den hemliga elektorsgruppen sagt sitt. Den består av bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker ”och andra” som Förläggareföreningen uttrycker det på sin hemsida, och vinnartiteln brukar ibland kallas den mest lättsålda istället för bästa skönlitterära bok. Eller snarare storförlagens bästa skönlitterära bok.
I skarpt läge vinner ”någon från Norstedts eller Bonniers”
Daniel Sandström skrev 2005 sin femtioelfte kritiska artikel om Augustpriset för ”åter poängtera det som varje kritiker med självaktning måste poängtera varje år: att det skönlitterära priset inte går att ta på allvar så länge det är designat som ett kvalitetsstämplat julklappstips från bokbranschen.”
I skarpt läge vinner ”någon från Norstedts eller Bonniers. Oftast en man, och alldeles säkert den bok som har störst chans att gå bäst i julhandeln”, skrev Sandström, som då var kulturchef på Sydsvenskan, idag förläggare på Bonniers, som i år dominerar de nominerades fält (och förra året vann samtliga tre kategorier).
”Numera nomineras ibland mer oväntade titlar”
Men kritiken, skrev han, är inget problem för ett pris, tvärtom är det bråken som skapar bestående intresse. Även om kritiker envisas med den ”nedlåtandets strategi” som den franska sociologen Pierre Bourdieu kallade det när man genom att gnälla kämpar för att ”upprätthålla illusionen av att litteraturen egentligen lever i en annan, mer ideell, värld än den kommersiella marknad som ytterst är förutsättningen för både priserna och den moderna kulturens spridning.”
Numera nomineras ibland – om än inte segrar – mer oväntade titlar. Men frågan kvarstår: Ska Augustpriset skapa eller belöna bästsäljare? Ska det överraska eller bekräfta?
Dessa titlar saknas
I år har juryn för skönlitteratur haft ett svårt val och jag saknar romaner som Steve Sem-Sandbergs ”Stormen”, Lotta Olssons ”De dödas verkliga antal”, Sara Mannheimers ”Urskilja oss” och Ola Larsmos ”Swede Hollow”. Bortstädade är eventuella konfliktungar som omtalade ”Århundradets kärlekskrig” av Ebba Witt-Brattström, eller essäsamlingar som anses nominerade i fel kategori.
För skön-gänget består av diktsamlingen Ann Jäderlunds ”Djupa kärlek ingen”, Lars Noréns ”En dramatikers dagbok 20052012” och fyra starka romaner: Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna”, Therese Bohmans ”Aftonland”, Andrzéj Tichys ”Eländet” och Linda Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika”.
Kvinnor på gränsen till sammanbrott
Det handlar om kvinnor på gränsen till sammanbrott, om människor utan plats i världen som annat än problem i andras retorik, om de skarpa val som vår tids mörker kräver av en människa. Om ni vill ha adjektiv: barock skymning.
Och i en tid när svenskt Näringsliv vill ändra Uppsala Universitets självständighet och (halva) Bob Dylan får Nobelpriset för sin litteratur, men inte sin musik, är nomineringen av Nina Burtons ”Gutenberggalaxens nova” en intressant inlaga i fackboksklassen, som också är mer sammanhållen än vanligt. Mera samhälle och humaniora, mindre praktverk och kakelugnar.
Inte omedelbart lättälskade
Men det som förenar August m/16 är att flera titlar inte är omedelbart lättälskade. Det är lite som en fest där de nominerade verken står i bakgrunden som de tysta, bortvända gästerna som kräver ansträngning innan de belönar sina läsare som aldrig vill gå hem.
Det är också en julklapp.