Att försöka knuffa ner Jan Guillou från hans ohotade position i den svenska offentligheten har länge varit en populär sport hos manliga journalister.
Han är ofta på löpsedlarna, som en reportagets Björn Ranelid, inte alltid för att han skrivit något utan för att han gjort något (jagat, haft en konflikt, parkerat fel).
Ett varumärke i en medievärld som både lever på och av sådana gestalter.
Samtidigt är han unik som både bästsäljande författare och avslöjande journalist av historiska mått.
Borra små hål i monumentet Guillou
Paul Frigyes bok är senaste försöket att förstå – och fälla – fenomenet Guillou genom att försöka borra små hål i monumentet.
När Frigyes påstår att Guillou ljuger om små ting antyds att de stora inte heller stämmer i hans journalistik. Att det svajar i Guillous berättelser om sitt liv (avgångsbetyg, fädernas ära som motståndsmän under andra världskriget) skulle stärka Frigyes skildring av svagheten i Guillous exempellösa karriär. Särskilt av hur han gjorde det finaste av allt i medievärlden: lyckades få en dömd man frikänd (”Fallet Keith Cederholm”).
Guillou både underhåller och upplyser
Dagens ekonomiskt trängda medier försöker överleva genom att underhålla mer än upplysa. Därför är Jan Guillou så värdefull: för att han gör både och. Har på fötterna och gör det till storartad show när han går till attack. Han genererar uppmärksamhet och trafik oavsett om han avskys eller hyllas.
Men om nu detaljfelen som skulle påpekas, inte var några fel, faller en del av Frigyes budskap. Vi får en ny debatt om detaljer i en berättelse, och tappar bort själva berättelsen.
Intressanta uppslag följs inte upp
Frigyes bok är full av intressanta uppslag som inte fullföljs. Som när han skriver att ”mediefabrikernas produkter har ofta karaktären av moderna myter, som framför allt blir användbara för att förstå och hitta en moralisk position i verkligheten.”
Jag hoppar av iver över att få exempel på de där moderna myterna. Att Guillou själv som ”höjd över varje misstanke” kan skapa en ”moralisk position”? Hur då?
Guillou hade en bisarr syn på feminism och hbtq-frågor några år på 80-talet, och han framstår som en parodi på stöddighet i sin mediala framtoning. Men vad i hans journalistiska gärning är osanning, vad är inte väsentliga problem av det han ägnat sig åt?
Det förklarar inte Paul Frigyes. Han har istället skrivit ett suggestivt porträtt av den klassiska illojala journalisten som aldrig varit rädd att bita den hand som föder honom. Ingen har smutskastat medierna som Guillou själv. Idag har han råd att göra det, men så var det inte från början.
Kanske är det just den hjälte-berättelsen som förvandlats till en myt: den oberoende, ensamma journalisten som utan lobbygrupper eller dolda intressen rider in i solnedgången för det allmännas bästa.
Att nästan ingen känner igen den berättelsen längre borde oroa oss i en samtid av konspirationsteorier, affärshemligheter och övervakning.