När jag läste första delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik tänkte jag på den svenska arbetarlitteraturens tidiga röster, och samtidigt på Virginia Woolf.
I andra världskrigets folkhem är hemmafrun Maj en klassresenär som aldrig kommer att få nyckel till ett eget rum. Simone de Beauvoir kallade det immanens: kvinnors evighetsarbete i hemmet. Betty Friedan skrev i början av 60-talet om problemet utan namn, och döpte det till ”den kvinnliga mystiken”. Läkarna frågade kvinnor med ”nervproblem” varför de inte var nöjda. De hade ju allt: make, barn, ett hem att vårda!
Berättelsen om Maj i ”Att föda ett barn”, ”Sörja för de sina” och nu prisvinnaren ”Liv till varje pris” är på en gång folklivsskildring, epokstudie och politisk rapport.
Trilogin om Maj handlar om renhet: om den tysta kunskapen som 1900-talets kvinnor hade för att kunna tvätta bort allt som kunde avslöja lögner och rädsla. En livsuppgift som bara noterades om den inte utfördes. Maj och hennes systrar fostrade de nya människorna, och de gifta männen, och när det var gjort slängdes de bort av ett samhälle som såg hemmafruar som pinsamma parasiter.
Visst är det en symbolisk skildring av vad ett samhälle bygger på, men inte räknar med, det privata, det kroppsliga, beroendet. Men allra mest en isande studie i självföraktet som klassamhället väcker hos den som inte räknas. Diskbänksexistentialism som blänker som en spegel.