2018 påbörjades iscensättningen av Wagners mastodontverk med hållbarhet och ekologiska material som ledstjärna. Ett engelskt team med förre operachefen Stephen Langridge i spetsen som regissör har satsat på klimatmedvetenhet och pedagogik. Resultatet har blivit mer präktigt än praktfullt vad det visuella beträffar.

Den klimatkritiska tolkningen av ”Ringen” med fokus på rovdriften på naturen finns redan inbyggd i Richard Wagners drama. Själva stölden av det oförstörda Rhenguldet i Ringens första del öppnar för girig exploatering på kärlekens bekostnad. Det blir valkyrian Brünnhilde som bryter ringens förbannelse genom sin kärlek och död – Wagner låter alltid sin hjältinna försmäkta i kärlekens namn.

I sista delen, ”Ragnarök”, sjungs hon av AnnLouice Lögdlund med fint bett på höjden. Ändå inte en självskriven Wagnersopran – mycket av det långa, krävande sångpartiet ligger ganska lågt där Lögdlund har svårt att göra sig gällande. Den andra jätterollen, Siegfried, sitter däremot som en smäck för gästande amerikanske tenoren Daniel Brenna. Lika vitalt ungdomlig i utspel som röst håller han distansen ut med glans. För ett maratonlopp är det – ”Ragnarök” i Göteborg klockar in på nästan sex timmar blankt.

Men kvällens främsta hjältar hittar man i orkesterdiket under Evan Rogisters inspirerande ledning. Det brassas på med briljans, och det rymliga diket är fullsatt med bland annat fyra harpor. Många musiker ges tillfällen att agera solistiskt i en finkänslig musikalisk regi. Det sparas inte på maffiga effekter, som härliga hornsignaler runt om i lokalen. Lägg därtill en ståtlig kör med extra mannar och gåshuden får sitt, om och om igen.

”Ragnarök” sänds i P2 lördag kväll 11 december. Rekommenderas starkt.