Operan Tristessa bygger på Angela Carters roman The Passion of the new Eve från 1977. Jonas S Bohlin har skrivit musiken och Torbjörn Elensky texten. För den visuella gestaltningen står den internationellt kända konstnären Ann-Sofi Sidén.
– Jag har alltid fascinerats av att försöka hitta en berättelse som bara fungerar på en operascen, berättar Jonas S Bohlin. Som inte gör sig bättre som film eller teater. Något som verkligen känns genuint som opera. Den här berättelsen är någon form av tillskruvad surrealistisk socialrealism och väldigt mycket mytologi.
”Makalöst”
Den skruvade och heterogena berättelsen har inspirerat musiken.
– Man kan säga att i nästan varje takt byter den tonart, så den har ingen grundton egentligen, berättar Jonas S Bohlin.
Hur är det att nu få höra musiken på riktigt, med orkester och sångare?
– Jag överdriver inte om jag säger att jag har arbetat heltid med detta i fem år med detta, minst. Den processen, när man först sitter helt själv och skriver och sedan kommer hit, till det här operahuset, det är helt makalöst att ha varit med om.
Ann-Sofi Sidén har också varit inblandad på ett tidigt stadium, med adaptionen av boken och den visuella gestaltningen: scenografi, kostym, mask och videoprojektioner. Till sektledaren ”Mother” har hon till exempel skapat en stor skulptur i en glödande lavagrotta.
– Jag funderade på hur man då skulle beskriva den här matriarkens plats på jorden? Hon är inte riktigt Moder Jord, men ändå en sorts symbol för Moder Jord kan man säga. Vad är då bättre än en lavagrotta där det bara flödar ut värme och kraft?
Saga möter B-film
Ann-Sofi Sidén tycker att opera påminner om musikvideos, båda är sätt att gestalta till musik. Gärna med mycket av allt, överdrivet.
– Det har varit roligt för mig att gå in i det här på det sättet, jag har verkligen sprutat på så mycket jag kunnat av allt. Boken lånar sig till det, den är både feministisk postmodernistisk och barnslig. Jag har försökt blanda saga som möter b-film, som möter tidiga Star-trek-scenografier och så vidare.
