När jag träffar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har hans tidning rubriken ”Palmes tårar” på ettan. Den senaste veckan har Sveriges mördade statsminister gett upphov till 31 artiklar.

– Dramatiken kring mordet och mordutredningen är ju fortfarande högintressant, säger Thomas Mattsson.

– Paradoxalt nog är det fortfarande en händelseutveckling. Det är så att polisen fortfarande utreder sydafrikaspår, polisspår, och de så kallade ensamma galningarna, sager Thomas Mattsson. 

Ser man det cyniskt är Palmemordet fortfarande lukrativt stoff.

Hur bra säljer Palme?

– Vi ser att Palmeintresset är större nu med anledning av all uppmärksamhet. Intresset för Olof Palme som person ökar när det görs återblickar på hans politiska karriär, men också intresset för mordet ökar, säger Thomas Mattsson.

”Vi famlar också”

Sedan preskriptionstiden för mord avskaffades fortsätter spåren att föröka sig. Och spaltmetrarna växer.

– Det är lätt att när man är självkritisk konstatera att nej, vi har inte gjort ett bra jobb. Vi har skrivit om väldigt många spår, rimligen kan bara ett stämma. Men då ska man ju komma ihåg att polisen bara under den vecka som har gått har redovisat att man arbetat med åtminstone fem olika spår nu. Jag tror att man får vara lite försiktig i den självkritiken också, det är ju inte så att man på redaktionerna vet vem som sköt Olof Palme. Då hade ju vi berättat det. Utan vi famlar också. Precis som polisen och precis som lyssnare, tittare och läsare, säger Thomas Mattsson.

En outsinlig källa till berättelser

Det är inte bara kvällstidningarna som fortsätter nysta i mysteriet. Mordet är en outsinlig källa till såväl löpsedlar som litteratur. Stefan Lindbergs roman ”Nätterna på Mon Cheri” handlar om den så kallade 33-åringen, som misstänktes för mordet under 80-talet. I John Ajvide Lindqvists ”Rörelsen”, ett slags autofiktion, blir Palmemordet en del i av en mörk skräcksaga, där författaren själv tar på sig skulden för mordet. Det var uppluckrandet av ett socialdemokratiskt kollektiv som tog döden på Palme, och för det bär vi alla ansvar.

Komikern Johannes Finnlaugsson har skämtat om privatspanare och PKK-spår i 70 avsnitt av Palmemordspodden. Där berättar han också om de mest obskyra spåren. Som slagrutespåret, där en ivrig privatspanare med hjälp av en gammal pinne pekade ut en kvinnlig mördare på Södermalm. Och när Johannes Finnlaugsson hittade ett spår som handlade om att ett gäng frikyrkopastorer hade bett för Palmes död, gjorde han ett avsnitt som gick ut på att utreda om Gud är mördaren.

– Utredningen är en guldgruva både för humor och för spännande saker. Den visar på att det går att mörda högsta hönset i ett land och komma undan med det, säger Johannes Finnlaugsson.

Ett sår och ett nationellt trauma

I dagens skriverier om Palmemordet används ofta sårmetaforer. Så länge brottet förblir ouppklarat envisas såret med att inte läka. Att då skämta om Palmes dunkla baneman eller göra honom till ett motiv i konsten blir ett sätt att bearbeta ett nationellt trauma. Att det finns ett behov av bearbetning märktes när Kristina Lindström och Maude Nycanders film om Palme gick upp på bio 2012. ”Palme” blev den näst mest sedda svenska dokumentärfilmen någonsin, slagen enbart av Stefan Jarls ”Ett anständigt liv”. Det finns en kulturell kanon av Palmeskildringar. Carl-Johan de Geer har illustrerat mordteorierna, Jens Lapidus och Leif GW Persson har diktat om dem.

– Det har gått så lång tid nu att jag upplever att det finns utrymme för Palme att bli närmast en mytologisk person, som människor kan använda i sina egna berättelser, säger dokumentärfilmaren Kristina Lindström.

Palmemordet – point of no return

– Palme används för att analysera och komma nära den tiden och gåtan om vad det var för samhälle som vi levde i. Vad var Sverige då? Det är nästan ett slags era. En tid som man inte riktigt förstår sig på längre. Ett land där det fanns ett slags vi, som jag inte ens är säker på att det fanns, men det upplevs väl så.

En vanligt förekommande liknelse för mordets konsekvenser för Sverige är ”förlorad oskuld”. Som att det fanns ett utpräglat före och efter. Ett blodigt ”point of no return”. Mordet fyller en viktig dramaturgisk funktion när författare vill teckna nutidshistoria över folkhemmet. Och att brottet är ouppklarat gör det både mer skrämmande och fantasieggande.

– Det blir ett monster i garderoben som växer och som man kan lägga sina fantasier, vilka de än är, på, säger Kristina Lindström.