Med terrordåden mot Istanbuls flygplats i obehagligt färskt minne kommer en sommarfilm om att försöka rättfärdiga terrorism.

Det är 80-tal i Marseille och unge Aram blir radikal för att hämnas det armeniska folkmordet. Ett sår som legat öppet sedan 1915 och fortfarande inte erkänts av Turkiet.

”En vansinnig idé” börjar med en tillbakablick till 1921 där en av folkmordets främste arkitekter mördas i Tyskland, och skytten – en armenisk revolutionär – frias. Ett juridisk rättfärdigande av hämnd som Aram bär nära hjärtat när han själv börjar planera sina attentat. Men hans övertygelse om att ändamålen helgar medlen kompliceras när han spränger en turkisk diplomat i luften och samtidigt förlamar en oskyldig cyklist.

Franske veteranregissören Robert Guédiguian lägger ut sensmoralen i filmens första minut. Två schackspelande gubbar konstaterar uppgivet att våld föder våld. Att de viktigaste scenerna i livet utspelar sig i kök, i sovrum och bland familj. Inte på slagfält där krigen bara föder varandra i en oändlig cykel.

Tyvärr är inte scenerna som Guédiguian refererar till särskilt intressanta i regissörens egna händer. Arams uppgivna föräldrar sörjer sin sons nya våldsamma väg i smått förutsägbara utbrott av sorg. Inte heller Arams radikalisering i Beirut och den allt mer kompromisslösa stämningen i terrorlägret skildras särskilt originellt eller spännande. Däremot blir det lite oförutsägbart när den handikappade cyklisten Gilles och Arams mamma träffas och inleder en otippad vänskap.

Porträtt av terrorister och deras motiv har hur som helst skildrats förr och bättre i exempelvis ”Baader Meinhof Komplex” – filmen om RAF, och mästerverket ”Four Lions” – en svart komedi om fyra inkompetenta självmordsbombare