Författaren och kulturjournalisten Therese Bohman kallar sig själv skolfetischist.

– Det är ett slags tempel för bildning och kunskap och jag älskar sådana byggnader. Skolor, universitet, museer, bibliotek. Jag har alltid gillat miljöer där det finns kunskap som man kan ta del av, det finns något nästan magiskt över det.

Hennes senaste roman Aftonland handlar om konstprofessorn Karolina Andersson, som förfasar sig över uppluckrandet av kronologin i den konstvetenskapliga undervisningen och över att Stockholms universitet är så fult.

– Jag tänkte att jag skulle skriva en trevlig roman om bildade människor i tweedkavajer som gick runt om hösten på ett universitet. Sedan blev det en ganska mörk roman, säger Therese Bohman.

– När jag började skriva om det som försiggår på ett universitet så insåg jag att det är en bra miljö för att det finns maktstrukturer, motsättningar och konkurrens, fortsätter hon.

Bildningens relevans

Vår tids litterära skildringar av universitet präglas av pessimism. Möjligtvis är de dystra tendenser vi ser i de svenska, samtida skildringarna av bildningens tempel ett tecken på en större diskussion. Den om bildningens relevans. Det tror författaren Martin Engberg, aktuell med boken En enastående karriär, som utspelar sig på Humanisten i Göteborg.

– Det finns ju en uppluckring av expertsamhället. Det har påverkat vår syn på bildning, och vad den har för betydelse i samhället, säger han.

Akademisk skräck

I likhet med Therese Bohman såg han stor dramatisk potential i universitetsmiljöerna. Hans nya roman handlar om en doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som misslyckas, svimmar och gör bort sig totalt på disputationen och därefter iscensätter en intrikat hämnd på sin forna handledare.

– Jag har försökt skriva skräckromaner förut, men det här är första gången flera har sagt att det är en skräckskildring. Främst akademiker har påtalat det skräckartade i berättelsen, säger Martin Engberg och skrattar.

Falsk meritokrati

Idén med romanen var att undersöka det spel som finns runt ett kulturellt kapital.

– Jag tror vi tänker oss att ett universitet är en plats där den som har den största talangen är den som får jobben och forskningspengarna. Men i själva verket så spelar det väldigt stor roll hur man är, vilka kontakter man har, hur man kommer överens med sina kollegor, om man klär sig på rätt sätt, om man pratar på rätt sätt. Vem man är kompis med, kanske vem man ligger med.

– Alla de här sociala delarna har väldigt stor betydelse, och det står i kontrast till en bild som vi har av universitetet som en meritokrati där vi tävlar på jämlika villkor, säger han.

Irrfärder i glåmiga korridorer

Universitetet är litterärt sett en känd skådeplats för klassresor. I Evelyn Waughs En förlorad värld, Donna Tartts Den hemliga historien, John Williams Stoner och Elena Ferrantes väninnetetralogi öppnar kunskap nya världar för huvudpersonerna. Och Dostojevskijs Raskolnikov må vara en av litteraturhistoriens mest ångesthärjade figurer, men han slutar aldrig vara stolt över att han en gång har varit student.

Men någonting tycks ha hänt. Snarare än självklara resor uppåt i samhällshierarkin är de resor som gestaltas i dagens samtida universitetsskildringar irrfärder i glåmiga korridorer.

En anledning till vilsenheten kan vara att klassbegreppet har blivit mer komplext. En persons position handlar inte längre enbart om produktionsförhållanden. De som har det sämst ställt i dagens Sverige befinner sig i ett nytt slags utanförskap, där inte sällan språkligt och kulturellt kapital spelar lika stor roll som det ekonomiska för att staka ut livets framkomlighet och begränsningar.

Resan från förorten

Elise Karlssons nya roman ”Klass” utspelar sig delvis på Stockholms universitet, för huvudpersonen Hélène blir utbildningen i litteraturvetenskap en möjlighet att förflytta sig från den förort hon vuxit upp i.

– Jag tyckte det var intressant att sätta den titeln på en roman som utspelar sig i Rinkeby, säger hon, och berättar att bokens huvudperson Hélène egentligen inte har det dåligt ställt.

LÄS MER: Elise Karlsson ifrågasätter klassresenären som hjälte

Barndomshemmet är fyllt av böcker och hon får en bostadsrätt av sina föräldrar. Likväl genomsyras romanen av Hélènes ständiga känslor av utanförskap och social underlägsenhet. Likt Bohmans och Engbergs bildningsromaner går även Karlssons i moll.

Humanistisk självrannsakan

En förlösande punkt i boken är när Hélène, under en diskussion om postkolonial teori, vredgad frågar sina klasskamrater vad fan T S Eliot vet om civilisationen. En etablerad sanning ifrågasätts, och där och då förkroppsligar hon det moderna, kritiska tänkandets praktik. Den praktik som Therese Bohmans huvudperson konstprofessorn har så svårt för: om våra humanistiska kunskapsinstitutioner ständigt ägnar sig åt självrannsakan och kritiska perspektiv finns risken att bildningsbegreppet alltmer luckrats upp och tappar i värde.

Bildningens betydelse

I vår tid försöker arbetarrörelsen omdefiniera sig själv och letar efter en ny ”berättelse”. Samtidigt har Socialdemokraterna kritiserats för att ha tappat sitt intresse för bildning.  De senaste hundra åren har universitetet demokratiserats, men frågan är hur tillgängligt det egentligen är, om bildningen som politisk nödvändighet är ifrågasatt.

En kandidatexamen i humaniora behöver inte betyda någonting, det är inte något exklusivt och inte heller en garant för jobb, och i det ljuset blir bildning lite utav en extravagans, något att unna sig om omständigheterna tillåter det. För hundra år sedan startade arbetarrörelsen sitt eget bildningsförbund. I januari stod det klart att ABF i Göteborg lägger ned sin föreläsningsverksamhet på grund av knapp ekonomi.

Bildningsakut och bildningspodd

Men samtidigt som bildningens roll i samhället tycks vara under förhandling pågår en parallell motrörelse. Göran Everdahl har gett ut Bildningsakuten, Bildningspodden gör succé, Atlas gav i höstas ut en antologi med titeln Bildning. Bildning är temat för nästa års bokmässa i Göteborg.

Universitetstrenden i litteraturen kan i skenet av detta ses som en sönderfallande symbol för vår tids längtan efter fasta värden. Och kanske befinner vi oss vid någon typ av brytpunkt. Efter både intern och extern kritik beslutade Socialdemokraterna på sin senaste kongress att ta fram ett nytt kulturpolitiskt program till 2018, där fokus bland annat ska ligga på folkbildning.

– Jag tror att det kan ha blivit något slags backlash efter tider av mycket trams och relativism. Att det finns en hunger efter stabilitet, en valuta som är oföränderlig. När det är så mycket annat som förändras snabbt i samhället är bildning är något som står sig över årtusenden, säger Therese Bohman.