Sällan har väl en bok kommit så lägligt. Just när frågan som bränner i de flesta av oss lyder: Varför gör Putin så här? Hur kan han tycka att försöket att erövra Ukraina är värt priset (ekonomiskt, politiskt, mänskligt, moraliskt) för det land han leder? Just då utkommer rysslandsforskaren Martin Kragh med en bok som gör ett rejält försök att beskriva Vladimir Putins politiska identitet och vilja, genom att sätta den i sammanhang. Närmare bestämt två sammanhang: först ett historiskt ryskt perspektiv, och mot bokens senare del i ett globalt samtidsperspektiv. 

I boken ”Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin” placerar Kragh in den ryske presidenten i politikens ständiga växelspel mellan historia och handlingsutrymme, ideologi och opportunism; det möjligas konst.

Ideologi – det visar Kragh med övertygande kraft – är i sig något dynamiskt, något som omformas och växer, eller förtvinar, i samspel med omständigheterna. 

När KGB-mannen Putin oväntat utsågs att efterträda Boris Jeltsin, som i sin tur nästan lika oväntat blivit Sovjetunionens baneman ett årtionde tidigare, hade han ingen ideologi och inte mycket till politisk identitet. Han sattes på sin plats i historien och började växa till ledare – präglad såväl av det Sovjetsamhälle han vuxit upp i, den postsovjetiska turbulensen där han hjälpt Jeltsin hålla sig på benen och av de ryska historiska identitetsuppfattningar som utbreder sig bortom båda. 

Detta är en klar och redig bok, men ändå tycker jag att Martin Kragh ger en rikare och mer komplex bild av Putin och det som skapat honom är vad till exempel Timothy Snyder gör i Vägen till ofrihet. Den ryskhet som hela tiden mobiliseras som politisk kraft, i skilda sammanhang och med skilda syften, växer hos Kragh fram som just så outgrundlig, motsägelsefull, djup och tät som de verkligt starka kraftkällorna är. Och genom historien, visar Kragh, har denna idé om ryskhet gång på gång använts som ett verktyg för att skapa något annat än det europeiska, det västliga.

Fattar man då Putins krigsmotiv genom att läsa den här boken? Ja och nej (och vad ska man vänta sig – de är ju på ett sätt närmast definitionsmässigt obegripliga). 

Jag tycker nog att den första hälften av boken, historieskrivningen från tsartidens 1800-tal till Sovjetunionens fall, är mest fascinerande. Att vissa normativa idéer levt obrutna genom alltihop: nationalismen och idén om det ryska folkets absoluta särart; rätten till kontroll över intressesfären/närområdet; samt idén om att en stark ledare kan legitimt representera och uttrycka folkets vilja. 

Det är ju tre idéer som för den genomsnittlige västerlänningen ter sig bra mossiga. Inte minst tron på folket som en naturlig enhet. Europeisk samhällsdebatt har ju längre dominerats av synen på nationerna och folken som ideologiska skapelser, som “föreställda gemenskaper” för att använda Benedict Andersons formidabelt genomslagskraftiga begrepp. 

I Putins retorik är begrepp som Ryssland och det ryska folket inte symboler, om man med det menar något lättviktigt eller overkligt. När Putin talar om sådant som att återupprätta Rysslands autentiska enhet och storhet – då låter det för mig ohjälpligt som ett slags mysticism. Kanske är det den djupaste insikten Martin Kraghs bok ger en materialistisk-pluralistiskt inriktad västerlänning som jag: att det rent mystiska kan fungera som en enorm politisk kraft, nu som då som alltid.