Den unga spanska Victoria flirtar med en kille på en nattklubb, hänger på honom och hans tre polare på en sån där efterfestjakt som i Sverige oftast slutar i hamburgerhakets kranka blekhet, men i ett nattöppet Berlin faktiskt är en möjlighet.
Stämningen är i början svårtolkad men vana som vi är från filmhistorien så brukar ju konstellationen ung packad kvinna och fulla unga män i grupp sällan sluta bra för den förstnämnda. Men den manusförfattande regissören Sebastian Schipper överraskar, grundkonflikten är inte den väntade.
Men så är detta också en film som går sin egen väg.
Främst rent tekniskt. Det här är nämligen en enda 138 minuter lång tagning, som tar oss från deras första möte, över diverse dramatiska vändningar och fram till slutet då dagsljuset skingrar nattens illusioner.
Som Richard Linklaters ”Bara en natt”, med tillagda actionsekvenser. Men utan klipp.
Det där att göra en långfilm i tillsynes en enda tagning är ju för det mesta ett fejkat partytrick, där man har gömt bildövergångar i tiltningar (”Birdman”) eller när kameran går in bakom en stolsrygg (Hitchcocks ”Repet”). Men Sebastian Schipper har gjort Das echte Ding. Alltså inga klipp, inga kluriga filmfogar, utan faktiskt en enda lång sekvens, på Berlins bakgator en natt i april.
Ryssen Aleksandr Sokurov gjorde något tekniskt liknande i ”Den ryska arken” 2002, fast i en maffig mastodontversion, inspelad i Eremitaget och med en intrig som spänner över 200 år. Det var ett monument, det här är snarare ett grovkornigt kammardrama med gerillaattityd. ”Victoria” utspelar sig i realtid; jagar runt i stan som en nyligen nackad höna.
Schipper menar att det absolut inte är en gimmick, utan ett sätt att behålla mediets bångstyrighet. I en intervju liknade han filmkonsten med ett djur, som man inte bör tämja för mycket. Ju mer rumsrent vi gör det, desto mer förstört blir det. Ungefär. Vilket kanske låter lite pretentiöst men ändå visar på en uppfriskande pionjärartad inställning i en bransch som till så övervägande stor del består av säkra kort och förutsägbara treaktare stöpta i samma form.
Manuset lär bara ha varit 12 sidor långt, vilket inte innebär mycket mer än en stomme (i vanliga fall cirka en sida per filmad minut). Dialogen lär till stor del vara improviserad på plats, vilket gör den här bedriften ännu märkvärdigare. Visst, vi får några alldeles för långa scener där ett klipp hade varit en välgärning men annars kan man med fog påstå att alla, från gaffatejphållare till regissör och pengasamlande producent har gjort ett hästjobb.
Vilket ju är en sak, resultatet ett annat, och en dryg halvtimme in filmen var jag färdig att skriva av den som frejdig och flyhänt men rätt menlös. Och jobbig. Det fyllesnackas nämligen en hel del i första akten (sorry Sebastian, men man kan dela in även din film i tre akter). Eftersom jag själv var hyfsat nykter där i biostolen blev ”Victoria”, med sitt förment charmiga promillepladder, en rätt påfrestande bekantskap. Alla som har varit odrucken i packade poeters sällskap känner nog igen sig.
Men efter den här lite för långa startsträckan trycker Schipper och gänget gasen i botten och låter hela ekipaget ta en tvär sväng bort från det som såg ut att utvecklas till ett karaktärsdrivet drama, till lågbudgetaction à la danskt 90-tal.
Sålunda en ryckig, ojämn och småspattig upplevelse som kanske, ändå, hade tjänat på några klipp – men då hade å andra sidan ”Victoria” sannolikt vare sig kommit till festivalen i Berlin eller till svensk repertoar.