Wallander är tillbaka. Som om han någonsin varit borta, men ”Den orolige mannen” har bedömts vara den biografvärdiga i en lång serie poilsfilmer där resten schemalagts för att sondmata den livströtta målgruppen av TV-publiken många söndagskvällar framöver.

Det är svårt att se varför just den här svaga berättelsen med minimal budget ärats med biografdistribution. Min inre cyniker säger att den kanske utnyttjar den pågående Olof Palme-vågen. 1982 letade sig en sovjetisk u-båt in i den svenska skärgården, och i förtexterna till ”Den orolige mannen” får vi se hur Olof Palme tar beslutet att inte sänka u-båten av risk för att den kan vara atombestyckad. 30 år senare hittas en kropp som verkar tillhöra en dykare från marinen och som dött ung under operation som aldrig var tänkt att genomföras.

Kurt Wallander är numera alkoholiserad morfar och blir med all rätt suspenderad när han glömmer sin Sig Sauer på krogen. Han börjar nysta i fallet och märker hur det har kopplingar till hans dotters nya svärfar. Von Enke är en högt uppsatt militär, och som titeln beskriver blir han orolig, och det är också hans enda karaktärsdrag.

Krister Henriksson som Wallander har stirrig blick – frusen i vad som verkar vara oavsiktlig förvirring – vilket vittnar om frånvarande regi och manus. Filmen står och stampar i 30 minuter mellan varje ny konfliktupptrappning. Hela produktionen är som när någon brer alldeles för lite smör över en alldeles för stor brödskiva – fattig.

I en sällsynt obegriplig scen försöker Wallander formulera någon slags klassproblematik kring ett mordfall när en förmögen man hittas död: ”Det är väl så man gör i överklassen – sätter på varandras fruar och dumpar männen i Nybroviken” – eh?

”Den orolige mannen” kan knappt klassas som deckare. Det enda Wallander gör filmen igenom är att fika och dricka. I långsamt tempo. När en bil kör av vägen vill jag nästan jubla, men är snart tillbaka i ett vardagsrum i Ystad där någon bjuder på kaffe.