Aidan Bloom är en 35-årig skådespelare vars största hit var den där mjällreklamen för några år sedan. Han är en omogen men godhjärtad gnällspik som är en gift med en hårt arbetande kvinna som försörjer familjen.

Det är svårt att uppbåda den självklara sympati som manus tycker att vi ska skänka Aidan, men okej – han har åtminstone en förmåga att leverera underhållande och lagom sarkastiska oneliners.

Roligast är han när han dissar den ortodoxa judiska skolan där hans två barn går, dittvingade av Aidans troende pappa, som också betalar den svindyra terminskostnaden.

När fadern, som spelas av CIA-chefen Saul från ”Homeland” (förlåt, Mandy Patinkin heter han ju, men han är svår att frikoppla från den där paradrollen), drabbas av cancer och lägger alla sina pengar på alternativmedicin, blir det trubbel i familjeekonomin.

Det kliver på några konflikter till och resan kan ta sin början mot det givna målet där Aidan tar sitt ansvar och blir en redig karl.

Jag kanske låter en aning blasé men det är alltid irriterande att se film som seglar under falsk flagg.

Den första akten är visserligen lätt pubertal men levererar ändå spänstig humor som slår mot traditioner och religiositet, men sedan glider det hela över i plågsamt sentimentalitet. De förment innerliga scenerna (i synagogan, på camping med barnen etc), med ”fint” singersongwriter-komp, får det att rista i själen. Av fel anledning. 

Zach Braff, och hans manusskrivande bror Adam, tror nog själva att de är lite skönt kittlande respektlösa men levererar egentligen inget annat än en välkammad och normbevarande moralism. Ja det är lite samma smygande känsla av fejk som kunde drabbade en när man på 80-talet exponerades för ett kristet hårdrocksband.

Gummifejan Braff tjänade cirka två miljoner kronor per avsnitt för sin roll som J.D. i långliggande sjukhuskomedin ”Scrubs” och har bestämt sig för att spendera en del av sin förmögenhet på sin karriär som regissör.

Regidebuten med den hyllade ”Garden State” lovade att han hade mer att erbjuda än publikfriande gags, men tio år senare tar tyvärr ”Wish I Was Here” tillbaks det löftet.