Den första akten är snudd på kalkonartad med sitt högstämda skådespeleri. Den utspelar sig på Wonder Womans hemö i antikens Grekland, där hon växer upp bland ett gäng mycket stridsdugliga amasoner.

”House of Cards”-giganten Robin Wright spelar moster och general och man kan väl lugnt påstå att det är en bragd att hon lyckas hålla sig för skratt där hon står i butterickshjälm och hasplar ur sig moralkakor med konstigt bruten engelska.

Alla amasoner pratar på samma udda vis. Som om det skulle göra hela situationen mer trovärdig, bara för att de inte talar sin vanliga amerikanska..? Jag trodde allvarligt talat att den horribla uttalsklyschan var utdöd vid det här laget.

Andra akten, då Wonder Woman (som än så länge bara kallas Diana) anländer till första världskrigets London, ackompanjerad av en stilig amerikansk spion, är snäppet bättre. Här bjuds vi överraskande nog på ett stycke ”lantlollan kommer till storstaden”-fars, vilken senare byts mot mer genreriktig action.

Nog är det lite av en besvikelse. Nu tillhör jag ju verkligen inte superhjältarnas främsta fans, men ”Wonder Woman” har trots allt hyllats av många amerikanska kollegor, men man får nog se det mot bakgrunden av den enorma tsunami av superhjältefilmer som sedan några år sköljer över repertoaren. Fler är på ingång. Det är alltid fler på ingång.

Samtidigt som tv-serierna erbjuder komplexa dramer drar biofilmen än mer än vanligt mot det infantila.

Det är något slags utnötningskrig som sakta gör att biopublikens kvalitetskrav sänks. Är den en bra film? Nej, men okej för att vara superhjältefilm. Där är vi nu.

Nå. Det här är första gången, så vitt jag vet, som en kvinna regisserar en hollywoodsk superhjältefilm. Vilket väl inte kan ha undgått någon. Och visst, det är bra, för jämställdheten i skrået, och på duken, men det faktumet ensamt gör såklart inte filmen sevärd.

För 14 år sedan gjorde regissören Patty Jenkins det hårdhudade dramat ”Monster”, med en nedsminkad Charlize Theron i huvudrollen. Där hade hon också skrivit manus, men det här inte hennes film, det är främst en Zack Snyder-produktion.

Snyder skulle kunna beskrivas som en superhjältefilmens Bert Karlsson – en entreprenör som saluför serietidningsfilm i frenetisk frekvens, och står bakom många av den senare tidens verk i genren. Här har han producerat, och är en av fyra män som har skrivit manus.

Och det är ingen feministfest direkt.

Okej, man driver lite småfyndigt med genrens machomentalitet, och visst känns testosteronhalten lite lägre. Jo, och så får vi ju lite romantik på köpet oxå, men det känns ju mest som en reaktionärt manlig tanke: Bara för att det handlar om en kvinnlig superhjälte måste man klämma in lite romantik också. 

Dessutom låter manus henne bli förlöst som hjälte först när hon blir älskad av en man. Hennes dräkt är inte heller uppdaterad. Som alla kvinnor i den här världen tvingas hon fajtas halvnaken medan männen är fullt påpälsade. Det är en gammal tingens ordning, jag vet, och kritik av den låter mossigt präktig, men likväl är det rätt störande.

Regissören må vara kvinna, men vi befinner oss fortfarande i det pubertala pojkrumslandet.