Utanför på Cannes berömda esplanad La Croisette är det Woody Allen-väder. Ett stilla regn faller från grå himmel, men inne i en av korridorerna på det anrika lyxhotellet Carlton är det varmt och kvavt som i ett omklädningsrum för brottare.
Ett 50-tal tv-journalister från hela världen trängs i väntan på att få intervjua Woody Allen, Kristen Stewart och de andra medverkande i Allens senaste romantiska komedi Café Society. Vi är på en så kallad Junket, där stjärnorna håller hov i varsitt hotellrum, medan vi passerar förbi på ett noggrant kalkylerat löpande band.
Sex minuter var har vi. På sekunden.
Det är inte mycket. Det är mycket lite.
Stressade pr-agenter ser till att ingen av oss i korridoren pratar med för hög röst, inget ska få störa det industriella flytet i de pågående intervjuerna. En man ur hotellpersonalen råkar rassla för mycket när han kör förbi med en vagn med disk från bjudprovianten (läsk, vatten, frukt – ingen alkohol) och hyssjas hårt.
Kristen Stewart glider förbi mig i korridoren på väg till sitt mottagningsrum. Som många andra amerikanska stjärnor är hon bara en tvärhand hög, men har en sådan pondus i sin framåtrörelse att ingen ids stoppa henne för att ställa en bonusfråga. Här är reglerna klara, och det är ingen tvekan om vilka som har skrivit dem. Alla följer dem. Ska man hårdra det är vi i den samlade journalistkåren faktiskt inget annat än ett gäng gratisarbetande pr-agenter. I alla fall när det gäller de stora amerikanska filmernas junkets.
Under så kort tid som vi har med de inblandade hinns nämligen sällan något av värde sägas, vilket också är meningen. Filmbolaget vill inte ha några djupgående diskussioner, de vill att deras film ska synas i så många medier som möjligt. De olika nationella distributörerna betalar skjortan för att få dessa intervjuer gjorda. Den svenska distributören säger att de är ”svindyra”, men gav ingen siffra. Från annat håll hörde jag att det rör sig om cirka 50 000 kr per intervju...
Det är förmiddagen den andra dagen, av de sammanlagt tre som den 80-årige Woody Allen måste hålla audiens för media. Förut skydde den produktive regissören pr-resandet – och den solstänkta glamouren – som pesten, men nuförtiden dyker han upp här varje år. Dels för att han fru Soon-Yi gillar Sydfrankrike, dels för att han ”vill vara vänlig” mot de som finansierat filmer.
Istället för att ställa de vanliga frågorna om filmen undrar jag om hans inställning till dessa junkets; om att sitta i tre dagar, möta hundratals journalister som ställer ungefär samma frågor, men det visar sig att han har en helt pragmatisk inställning. Han gillar det inte, kommer blir trött framåt eftermiddagen men än så länge (kl 11) är det okej. Han gör det för att han måste men tror egentligen inte att den här presscirkusen påverkar biljettförsäljningen ett dyft.
Vilket onekligen låter lite naivt från en man som sitter mitt i mediastormens öga. Nå, han och hans filmer verkar befinna sig i en egen anakronistisk bubbla, vilket också är den del av charmen.
Förra gången som jag intervjuade Woody satt det en stor digitalklocka på väggen bakom honom, som på ett hotfullt tydligt vis räknade ner tiden. Den här gången är det en liten display som man måste ha bättre syn än jag har för att se, så jag rycker till när pressrepresentanten knackar mig på axeln för att berätta att tiden är slut.
Jag tappar mitt block och får på sätt några extra sekunder där jag frågar om Woody kan tänka sig att gästa vårt intervjuprogram Babel Bio (om vi nu får en ny säsong). Woody säger att han inte har planerat att åka till Sverige den närmaste tiden men gärna vill se Stockholm igen. Och att han har haft tankar på att göra film i Sverige.
Det har han sagt förut men det börjar likna ett tomt löfte. Jag försöker fråga när det ska bli av men då kliver en av de ansvariga in och ställer sig mellan mig och regissören för att på ett mycket konkret vis berätta att nu får det vara nog.
Jag har ju nästan kommit upp i sju minuter.