Sorrentinos förra film “Den stora skönheten” är något av en chockupplevelse. En otroligt konstig, vacker och vidrig film, som förtjänar den Oscar den vann. Den skildrar ett samhälle i moraliskt limbo och är en oerhört konstnärlig kritik av Berlusconi-kulturen. Fotot och klipparbetet är fenomenalt.

Med Oscarsstatyetten på fickan gör nu Sorrentino film på engelska med amerikanska stjärnor som Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz och Jane Fonda i rollerna. Filmfotografen Luca Bigazzo har han med sig från ”Den stora skönheten” vilket garanterar en mäktig visuell upplevelse, men frågorna och den vilda satiren verkar han ha glömt.

De två åldrande vännerna Fred och Mick är på ett lyxigt hälso-spa i schweiziska alperna. Mick skriver med frenesi på det filmmanus som ska bli hans testamente som regissör, Fred däremot, vill inte veta av sin karriär som dirigent och kompositör.

Han svarar blankt nej när den brittiska drottningens sändebud dyker upp och insisterar på att han ska dirigera ett av sina kändaste verk under en konsert för prinsen.

På hotellet är också en ung amerikansk skådespelare, Miss Universum, en massa personal, en femtonårig prostituerad, en mycket avdankad Maradona, och så vidare. Sorrentino skapar ett festligt persongalleri som han sen låter interagera med varandra för att ställa frågor om apati, åldrande, ungdom och minne.

Mest går de två männen på promenader i alplandskapet och pratar om prostataproblem och gamla flammor. Eller så sitter de i vilstolar och pratar om samma sak. Eller så får vi se eleganta och lekfulla bilder på hotellet, personalen på rökpaus och hälsogästerna som flyter omkring i olika bassänger som allvarliga sälar.

Foto, klipp och ljud håller absolut toppklass, med långa åkningar som leker med berättarperspektivet. Dessvärre blir de långa åkningarna över en naken Miss Universum som glider ner i en bassäng bredvid de två gubbarna knappast konstnärliga utan bara ett typexempel på “den manliga blicken”. Den nakna kvinnokroppen blir inte mer än pynt.

Det är synd att Sorrentino inte varit hårdare mot sin egen berättelse. Det finns så många finstämda och roliga partier som hade kunnat få prägla filmen, till exempel när de gamla vännerna pratar om relationen till sina barn, om föräldraskap och om minne. Tyvärr försvinner de bitarna i filmens allmänna utdragenhet, och får en sunkig gubbig slagsida som lätt hade kunnat undvikas genom att helt enkelt strunta i att stoppa in en naken skönhetsdrottning.

“Youth” innehåller för mycket helt enkelt. Det finns filmer med halvdant hantverk men med en så stark berättelse som övertrumfar bristerna. I detta fall är det helt tvärtom: En film som är lite vad gourmetmat är för foodies. Hantverket är toppen och kan avnjutas som jättedyra råvaror, ibland lyckat kryddat med insiktsfull och rolig dialog. Men när eftertexterna rullar efter dryga två timmar har jag faktiskt ingen susning om vad Sorrentino vill säga om vare sig livet eller döden.