Med tanke på hur mycket kritik som har cyberregnat över Ridley Scotts mastodontverk ”Exodus: Gods and Kings” (alla stora egyptiska roller görs av vita skådespelare) är det som en gudomlig intervention att den får samtidig biopremiär i Sverige med den lilla franska animationen ”Zarafa”.

Den senare är visserligen gjord av vita fransmän, så den ortodoxe är kanske inte helt nöjd ändå, men synvinkeln får ändå anses vara svart.

Eller kanske snarare anti-kolonialistiskt.

Men ovanstående är egentligen bara en marginalanteckning. Framförallt är ”Zarafa” ett medryckande matinéäventyr om pojken Maki som i början av filmen flyr från vita slavjägare. Han blir vän med en giraff och sedermera en nomad som har till uppgift att transportera nämnda djur till Frankrikes kung, som en gåva från Egyptens härskare.

Maki dras med i en räcka händelser som tar honom från afrikansk öken, till Paris, över alperna och hem igen. Han möter pirater, skurkar, vilda djur och en liten söt tjej vid namn Soula.

Den franska degenererade makten ger vare sig Maki eller filmmakarna mycket för. De verkar alla ha lika kul åt att låta en flodhäst sprutmåla despoten med flodhästdiarré.

En av filmens två upphovsmän, animatören Jean-Christophe Lie har ett brokigt förflutet; har jobbat med såväl Disneys ”Tarzan” och den uppsluppna skrönan ”Trion från Belleville” som den fint finurliga djungelsagan ”Kirikou och vilddjuren”.

Ska man övertolka det hela lite kan man påstå att denna förhistoria var som skapad för att leda fram till precis detta ögonblick.

”Zarafa” kombinerar nämligen just det storslagna gamla Disneyberättandet i 2D med en finmejslad detaljrikedom och lagom frejdig bajshumor.

Alltså något så ovanligt som en film som verkligen talar till hela familjen – till skillnad från de senare årens digitala animationer som krystar fram ironiska vuxna vitsigheter som flyger som fientlig eld över den egentliga målgruppens huvuden.

Kort sagt spänning, underhållning och finstämda skeenden i samma lilla färggranna julklapp.