HMS Ulven ingick i Göteborgseskadern och var stationerad i Marstrand. På morgonen den 16 april deltog hon tillsammans med sin 33 man starka besättning i en övning i farvattnen utanför västkusten.
Sista kontakten
Övningen gick ut på att se hur panskarskeppet Manligheten tillsammans med jagareskort kunde förflytta sig längs den svenska territorialvattengränsen och samtidigt skydda sig mot ubåtsanfall. Ubåtarna Ulven, Draken och Gripen skulle hålla sig i undervattensläge i sina respektive ”rutor” och simulera anfall mot yteskadern. På morgonen den 15 april utförde Ulven sitt anfall enligt plan, och detta var det sista man hörde från ubåten.
Det skulle dock dröja innan man började misstänka att något gått fel. Efter det avslutade övningspasset den 15, lyckades man inte få radiokontakt med Ulven, trots att ubåten nu skulle ha gått upp i ytläge. Orsakerna till detta kunde dock vara många, alltifrån fel på radioutrustningen till att Ulven valt att av någon anledning stanna kvar i undervattensläge. När man inte heller fick kontakt på morgonen den 16 april började man dock ana oråd.
Telefonbojen enda spåret
Göteborgseskaderns samlade resurser sattes in i sökandet efter Ulven och snart påträffades ubåtens telefonboj med kabeln avsliten. Nu stod det klart att Ulven råkat ut för något allvarligt och utifrån kabeln position påbörjade man sökandet. HMS Belos, flottans speciella fartyg för ubåtsbärgning, befann sig på Östkusten men satte högsta fart mot Marstrand. De enheter som redan fanns på plats letade efter ubåten genom att släpa kättingar och draggar längs botten och flera fiskebåtar sattes också in för att tråla längs sjöbottnen. Under arbetet fick man upp många minor och en mina detonerade precis intill ubåten Nordkaparen som blev lätt skadad.
Hoppet falnar
När man efter tio dagars sökande ännu inte funnit Ulven gav man upp hoppet om att hitta ubåtens besättning vid liv. Sökandet gick nu in i en lugnare fas och efter omfattande fotografering från luften kunde man till sist ringa in ett antal möjliga förlisningsplatser. Dykare från Belos skickades ner för att undersöka och den 5 maj fann en av dem Ulven liggandes på 52 meters djup.
Åter till ytan
Alla försök att komma i kontakt med besättningen genom knackingar misslyckades och besättningens öde stod nu klart för alla. Efter en svår bärningsoperation kunde ubåten till sist föras in till Eriksbergsvarvet för undersökning. Man kunde då konstatera att den skadats svårt av en tysk mina som hade detonerat under kölen och sannolikt omgående dödat fem av besättningen som befann sig direkt ovanför. Övriga 28 ombord hade drunknat när vattnet forsade in genom det jättelika hålet. Endast en i Ulvens besättning överlevde, nämligen fartygets kock som satt i arresten vid tiden för förlisningen, och därför inte fanns med ombord.
”Fosterlandet tackar dig”
Den 4 augusti hölls en ceremoni för de omkomna på Nya varvet i Göteborg och på marinens blomsterkransar fanns skrivet ”Fosterlandet tackar dig”. Sedan dess har årsdagen av Ulvens förlisning uppmärksammats och 2003 fick anhöriga följa med flottans nya ubåtsbärgningsfartyg (som också heter Belos) ut till förlisningsplatsen för en ceremoni. Sökandet efter Ulven är ett av de mest omfattande marina sökföretag som har genomförts och än i dag finns det många som minns de gastkramande timmar då svenskarna hukade intill sina radioapparater i väntan på de goda nyheter som aldrig kom. För många av de anhöriga var bärgningen ändå en lättnad inte minst eftersom den visade att döden hade kommit fort till besättningen som sluppit vänta i djupet på en räddning som kommit alltför sent.