1. Bråttom!

Det är bråttom.

Rivstarten har börjat.

Inte en dag får gå till spillo.

Omedelbart efter valsegern stänger de fyra partiledarna in sig i den tillträdande statsministern Fredriks Reinfeldts rum vid Mynttorget i Stockholm.

Moderaterna, det nya arbetarpartiet, fick fler röster än de andra tre tillsammans och kommer i hög grad att dominera det som görs under de första 100 dagarna.

Inte minst de närmaste veckorna, innan de nya makthavarna kan ta plats i regeringskansliet och börja på riktigt.

Mycket ska vara klart till dess: En ny regering. En regeringsförklaring. En budget.

Budgeten först, till och med innan regeringen är klar. De har knappt fyra veckor på sig göra budgeten. Normalt tar det månader, men budgeten ska presenteras i mitten av oktober, och om alliansregeringen vill sätta några avtryck måste arbetet ske mycket snabbt.

Men redan nu händer det: De tre mindre är störda av moderaternas dominans. Det blir diskussion om vilka som ska ingå i arbetsgruppen, och om den ska ledas av moderaternas Anders Borg. Arbetet sinkas, men till sist blir det som moderaterna vill.

2. Regering och regeringsförklaring

Efter att ha löst en möjlig konflikt kring den inflammerade frågan om trängselskatt i Stockholm – där moderaterna gör en helomvändning – inleder partiledarna arbetet med att bilda regering och skriva en regeringsförklaring.

Fortfarande finns ett antal tvistefrågor kvar. De handlar om skattepolitik, buggning och avlyssning, bistånd.

Dem löser man inte. I stället döljs motsättningarna i långa formuleringar i regeringsförklaringen.

Det blir den längsta regeringsförklaringen som lästs upp – med 51 minuter och 7 sekunder, klockat av kd-ledaren Göran Hägglund, är den dubbelt så lång som den näst längsta.

Av alla samtal bakom Fredrik Reinfeldts stängda dörr är bildandet av en regering det allra hemligaste.

De är nu makten ska fördelas.

Framför sig har de 22 ministerposter av varierande tyngd.

De är som fyra syskon som ska dela ett arv med 22 olika värdefulla föremål. Och de har olika stora andelar i arvet. Och de är inte alldeles överens

-Det är klart att varje parti försöker få så viktiga och så många positioner som möjligt. Det är helt legitimt och ingår så att säga i förutsättningarna, säger Göran Hägglund.

Nu börjar maktkampen – en maktkamp där de tre mindre partierna har ett hopplöst underläge från början.

Exakt hur regeringen utsågs vill ingen av de fyra partiledarna berätta.

-Det är ju ett pussel som ska läggas och vi försökte att lägga det på ett så lugnt och sansat sätt som möjligt, säger Maud Olofsson (c).

-Fredrik hade ju enskilda samtal med oss, där var och en berättade hur vi såg på regeringsbildningen och han ställde frågan; centerpartiet, vad är ni mest intresserade av, vad är era områden som ni vill prioritera? berättar centerledaren.

3. Rivstarten som bromsas upp

Den 6 oktober presenteras den nya regeringen. En regering som satsat allt på ett kort: jobben!

Och det är nu eller aldrig som gäller, om det ska bli gjort.

-Man brukar tala om att hundra dagar är det som avgör hur det ska gå senare. Det man inte har klarat av inom dom första dagarna kommer man inte klara av senare heller, säger kd-ledaren Göran Hägglund

-I början har man stor legitimitet, ingen ifrågasätter att man har vunnit, det är också då som motkrafterna inte har hunnit formera, konstaterar Lars Leijonborg.

Alla skyndar till sina nya jobb och sätter igång med sina 100-dagarsagendor – det som ska hinnas med under regeringens allra första månader.

Den nye arbetsmarknadsministern formulerar sin uppgift så här:

-Jag ska vakna på morgonen och tänka jobben det första jag gör och det sista jag gör innan jag går och lägger mig.

Jag är inte här för att glassa runt.

Men rivstarten kommer av sig.

Två ministrar hinner inte långt med sina 100-dagarsagendor. Två ministrar som Fredrik Reinfeldt tagit in för att sätta färg på regeringen.

• Maria Borelius vetenskapsjournalist, kolumnist, styrelseproffs.

• Cecilia Stegö Chiló, journalist, styrelseproffs, chef för tankesmedja.

Avslöjanden om svart-avlönade barnflickor och obetalda tv-avgifter skapar blåsväder omkring de båda.

När stormen väl dragit igång begår Borelius misstaget att säga att hon inte hade råd att betala vit barnflicka.

Pressen vänder ut och in på familjens ekonomi och finner miljoninkomster.

En exklusiv sommarvilla i Falsterbo väcker frågor om skatteplanering.

Och nu får Reinfeldt kalla fötter. Han tillsätter en intern utredning om Borelius ekonomi – och kungör det offentligt.

Dagen efter avgår Maria Borelius.

Därefter riktas uppmärksamheten mot kulturministern Cecilia Stegö Chiló.

Att hon haft svart städhjälp minns hon, när hon till tillfrågad om ministerpost.

Att hon som ung medvetet licensskolkat är långt borta. Och att licensskolket fortsatt efter det har hon ingen koll på.

Och när svaret första gången blir svajigt låter det som hon slingrar sig. Till slut väljer hon att inte svara alls.

På tionde dagen ger Cecilia Stegö Chiló upp.

Migrationsminister Tobias Billström har licensskolkat i flera år, men gömmer sig för medierna när det börjar blåsa.

Anders Borg har använt svart barnvakt och städhjälp och försöker vifta bort det, innan han gör avbön.

Men stormen tar sig aldrig för de två.

Madeleine Kleberg, som forskat om kvinnor i höga positioner som hamnat i blåsväder, har en förklaring: män har lättare att komma undan genom att lägga locket på, medan kvinnor försöker förklara sig.

Men det finns en dimension till. Varken Stegö eller Borelius har den partiförankring som övriga ministrar har. Ledande moderater menar att det bidrar till deras fall.

Att avundsjuka över deras snabba karriärer bidrar till att stöd från partiet uteblir.

Och när Reinfeldt inte stöder sina nya ministrar, är det kört.

4. A-kassestriden

Regeringens första stora politiska strid står om a-kassan. Av de två ledande moderata fackministrarna har Anders Borg den tacksamma rollen, att änka skatten på ett sätt som märks för breda löntagargrupper.

Den otacksamma rollen att försämra a-kassan har gått till Sven Otto Littorin.

Han är dock inställd på att göra det bästa av dne svåra rollen. Första dan på jobbet tar han telefonen:

-Jag har redan på måndagen ringt arbetsmarknadens parter, jag ringde till Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh, Anna Ekström och Urban Bäckström. Jag sa att så fort budgeten är klar så kommer jag att bjuda hit dem men jag ville avvakta budgeten först. Jjag har ju träffat dem allihop förutom och jag tycker väldigt bra om dem alla fyra. De är trevliga personer, som är bra att ha att göra med.

Men slutet av oktober bestämmer sig LO-facken för att ta upp kampen om a-kassan.

och i början av november drar LO igång en namninsamling. Så är den stora a-kassestriden igång.

Den 14 december samlas LO-folk på mynttorget i Stockholm

Facket har samlat in 250 0000 namnunderskrifter mot höjningen av egenavgiften i a-kassan

och sänkningen av ersättningsnivån.

Och när de insmalade underskrifterna ska lämnas över ser man inte så mycket av den goda relationen mellan LO-basen och arbetsmarknadsministern, som kommer i högljudd ordväxling inför rullande TV-kameror.

-Det började ganska lågmält och trevligt, men jag kände efter ett tag att hon behövde gå upp i konfliktvolym... och det är väl nåt hon behöver och möjligen nåt jag får gilla läget på, kommenterar Littorin senare

5. Nöjda och belåtna?

Rivstarten är över. 100 dagar har nu passerat.

För Sven Otto Littorin var det på håret att han kunde pricka av den tyngsta punkten på sin 100-dagarsagenda i tid: Förändringarna av a-kassan.

De togs av riksdagen tre dagar före jul.

Tidigare klubbades Anders Borgs skattesänkning, jobbavdraget. Och regeringen fick därmed sina två viktigaste beslut, och moderaternas centrala bidrag till allianspolitiken.

De andra har också fått saker gjorda eller är på väg, regelförenklingar för småföretagare, ny skollag, satsningar på äldrevården, till exempel.

Och det är nöjda partildare som uttalar sig.

-Det känns väldigt bra. säger kd-ledaren.

-Fantastiskt, det är ju otroligt att känna att vi nu verkligen påverkar Sverige, tillägger hans kollega i folkpartier.

-Det känns jättebra. Det har varit en spännande höst o det har varit väldigt, väldigt roligt, säger centerledaren.

Moderaternas lansering av det egna partiet sätter dock fingret på ett av koalitionsregeringars klassiska problem: balansgången mellan

samarbete och partiprofilering.

Under hösten är det moderata ministrar som syns mest i medierna. Och opinionssiffrorna för de tre små allianspartierna går ner. Moderaterna däremot har hållit ställningarna.

Som ministrar för var sitt departement är dessutom de tre partiledarnas handlingsutrymme begränsat. De är bundna till sina ansvarsområden och bör inte lägga sig i de andras.

Det här är inget som tycks bekymra de andra partiledarna.

-Nej, jag är helt övertygad om att folkpartiet kommer att kunna redovisa kontinuerligt vad vi åstadkommer och vad vi vill. dels på våra egna departement men också så småningom vad vi vill totalt sett med svensk politik. så jag kan inte säga att det oroar mig.

-Jag sitter inte och kollar varje mätning, jag arbetar långsiktigt och jag ser att centerpartiet har ett stort förtroende ute i samhället. Det finns inte nån som helst anledning för nån partiledare att känna oro.

För regeringen som helhet är det jobbpolitiken som är det avgörande. Misslyckas regeringen med jobbpolitiken, faller sannolikt den stora planen, valseger 2010.

Just nu står verkligheten på regeringens sida. Ekonomin går på högvarv och många företag skriker efter arbetskraft. Arbetslösheten har gått ner under hösten

Är det nån gång som Anders Borgs recept: ”det ska löna sig att arbeta” har chansen, är det nu. Men några garantier finns inte.

Statsvetaren Tommy Möller ser en risk i detta:

-Det är en väldigt riskabel strategi på det sättet att man inte råder över den själv utan man är väldlig beroende av den internationella konjunkturen. Just nu går det ju väldigt bra, det skapas ju nya jobb hela tiden nu. Men bryts den trenden om man står där ett år innan nästa val o det inte på något påtagligt sätt har skett nån förändring av sysselsättningsnivån, då ligger man nog illa till, säger Möller.

Regeringens första 100 dagar kan inte bedömas bara efter vad den fått igenom i riksdagen, och Tommy Möller sätter ett frågetecken även där.

-Den har varit valhänt när det gäller krishantering. Den har varit svag när det gäller att kommunicera den kursomläggning vi ser inom arbetsmarknadspolitiken t ex, så har den har inte imponerat i det avseendet av regeringsduglighet. Och det kan ju vara värt att notera att det här med regeringsduglighet som fenomen är något som är betydelsefullt i valkampanjerna när väljarna värderar de olika regeringsalternativen så väger man just in den här typen av förmåga att sköta landets affärer.

-Vad ser du som främsta exempel på den här bristande dugligheten?

-Jag skulle nog peka på den här utdragna och för regeringen ganska otillfredsställande bilden som uppkom i samband med att man la fram förslaget om försämra i a-kassan. Den sammantagna bilden där var väldigt negativa för regeringen. man hade inte förmågan att lyfta fram det som var positivt i det här hela paketet, nämligen skattesänkningarna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är dock nöjd med vad han hittills uppnått och känner ingen oro.

-Nej, för att jag i grunden tycker att jag på något sätt är väldigt glad över att ha kommit så här långt. Att kunnat utveckla moderaterna, att formera alliansen och få svenska folkets förtroende. Jag har fått fantastiska möjligheter att kunna genomföra min politik som få människor har möjlighet att få göra i politiken,

Om det av väljarna skulle visa sig bara räcka i fyra år så kommer jag ändå vara oerhört tacksam att jag fick den här möjligheten.