Det är inte alls konstigt om du har svårt att få grepp om alla händelser som tog sin början på eftermiddagen den 11 mars 2011, när en av världens kraftigaste jordbävningar inträffade i havet utanför japanska Sendai.
För ingen förstod då att över 40 meter höga tsunamivågor var på väg in för att krossa delar av kusten, och som skulle dra med sig många tusentals människor in i en sista våldsam resa.
Då, när en av världens värsta kärnkraftsolyckor ännu inte hade inträffat, efter förtvivlade försök att undvika härdsmälta efter härdsmälta på kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi.
Allt det här hände ändå och släckte över 18.000 människoliv. Bara det är svårt att förstå. Trots att det visat sig att det hade kunnat bli ännu värre.
Fler japanska reaktorer fick problem att kyla sitt kärnbränsle efter att ha skadats den 11 mars. Den dåvarande japanska premiärministern har avslöjat i en internationell tv-dokumentär att han var beredd att evakuera många miljoner människor till, och hela storstadsområdet runt Tokyo också.
Men det är först nu, på dagen fem år efter jättejordbävningen, som jag vågar säga att allt det där var ändå bara början.
Men det är först nu, på dagen fem år efter jättejordbävningen, som jag vågar säga att allt det där var ändå bara början. Efter att ha rest och talat med människor och experter i Tokyo, Fukushima, Miyagi och Iwate i två veckor så står det tyvärr fullkomligt klart.
För fortfarande är inte ens den teknik uppfunnen som krävs för att vi ska få en klar bild över riktigt hur det ser ut med kärnbränslet inne i de havererade reaktorerna i kärnkraftverket.
Ingenjörer och tekniker på några av de största och mest avancerade japanska industriföretagen arbetar dag och natt för att skapa robotar och andra lösningar som klarar den extrema miljön i reaktorbyggnaderna. Bara som en första förutsättning för en början till lösning på de akuta haverierna.
Avsaknaden av långsiktiga planer för hur man ska hantera andra problem, gäller också kylvattnet som nu samlas upp undan för undan i tusentals jättecisterner runt kraftverket, tankar som ändå inte på långa vägar kommer räcka för allt radioaktivt avfall.
Eller hur man ska lösa de 100-tals ton grundvatten som varje dag forsar ner från bergen genom de havererade reaktorbyggnaderna och ut i havet. Ett experiment kan eventuellt ta sin början i vår att försöka frysa marken för att mindre vatten ska förorenas. Men ingen vet i dag hur det kommer att fungera och framför allt inte hur vattnet påverkar havsmiljön på sikt.
Fortfarande finns inte heller någon exakt plan för hur man ska lagra eller ens få plats med allt radioaktivt avfall som redan samlats ihop. Både saker men framför allt de nära decimetertjocka jordlager som nu hyvlas bort från alla odlingsytor och från vägrenarna i det strålningsdrabbade områdena.
Allt travas på avställningsplatser och i tillfälliga lager längs snart sagt alla farbara vägar och öppna ytor i den drabbade regionen. Svarta jättesopsäckar står i långa räta rader och i lager på lager på höjden och tvären. De täcks så småningom av gröna presenningar, och formar hela veritabla berg av problem för framtiden.
Och den kanske mest deprimerande insikten om att problemen bara har börjat; hälsoaspekten. Och då talar jag inte i första hand om strålningen, för dess eventuella skadeverkningar lämnar jag gärna till andras debatter.
Nej, helt andra insikter. För trots att Fukushima drabbades hårt av den dödliga jordbävningen och tsunamin, med tusentals dödsoffer, så avslöjar nu nya undersökningar att fem år i evakueringsboenden varit dödligare än alla katastroferna tillsammans.
Den psykiska hälsan har tagit så mycket stryk i Fukushima-regionen de senaste åren att fler dödsfall har registrerats som direkt eller indirekt orsakade av att människor tvingats evakuera efter jordbävningen den 11 mars 2011. Det handlar om alkoholrelaterade dödsfall och självmord till exempel.
Jag tänker att vi människor på vissa sätt är mycket starkare än vi ofta tror. Vi klarar till synes katastrof efter katastrof.
Det visar inte minst alla fantastiska överlevare i Japan som jag också har haft förmånen att få tala med. Men vi verkar inte alls vara byggda för att helt förlora vårt sammanhang.
För att klara också efterdyningarna av det ogreppbara.