I sitt arbete vid Luleå domkyrkoförsamling har han under ett år i snitt 2 000 samtal med olika personer. Det kan handla om människor som har behov att prata om allt från existentiella frågor till problem med ångest, missbruk, hemlöshet och ensamhet.

– Behovet är oändligt. Social hållbarhet är bland det viktigast vi arbetar med i församlingarna, säger Hans Bennebrant.

Stödjande samtal som når djupt

Tidigare arbetade Hans Bennebrant inom samtalsvården vid  Region Norrbotten men efter år av neddragningar kände han inte längre att gick att utföra ett bra jobb där. Känslan av hopplöshet försvann däremot när han började arbeta som diakon, även om han inte mäktar med alla samtal som efterfrågas just den här tiden på året.

– Skillnaden är att när en person söker vård så söker hen vård för att få hjälp med något – men innan man når kärnan i problemet – ja, dit är vägen ofta lång. Det är raka motsatsen till de stödjande samtal jag haft mitt bland folkvimlet i centrum där samtalet nått ett djup på fem minuter, det är fascinerande.

Många möten i folkvimlet på stan

Hans Bennebrant tror att det är kravlösheten i kyrkans samtalsstöd, som varken kostar eller dokumenteras, som ger öppnare samtal.

– Jag har haft fler personliga samtal på Storgatan än vad jag haft under de år när jag arbetade inom samtalsvården. Min mössa, eller jacka, med Luleå domkyrkoförsamlings logga och diakonkragen fick folk att förstå att jag var anställd i ”kyrkan” – det är en riktig dörröppnare. 

Ser växande utanförskap

Diakonen ser i dag ett växande utanförskap och han konstaterar att kyrkan kan göra mycket – men långt ifrån allt.

– Diakonala samtal är själavårdande samtal, inte behandlande. Om jag ser att den jag möter har samtalsbehov som jag inte kan tillgodose då hänvisar jag hen vidare.

I videon vittnar diakonen om ett ökat utanförskap bland de allra mest utsatta i samhället.