”Att skifta från det gamla till det som kommer är den enda tradition värd att vårda”.
Detta skrev Marcus ”Dodde” Wallenberg i ett brev till sin bror Jacob 1946, i ett försök att övertyga honom om att familjen borde lämna sina intressen inom järnvägsindustrin och i stället engagera sig i grundandet att flygbolaget SAS.
Ovanstående är citerat direkt från startsidan på Wallenbergs egen hemsida.
I ett vägskäl
Nu står familjen där igen. SAS förlorade nästan fyra miljarder det senaste kvartalet, hälften av personalstyrkan har varslats och nästan alla plan står på backen. Vår tids Jacob Wallenberg har att ta ställning till om familjens ägarstiftelse som tredje största ägare ska satsa miljardbelopp i flygbolaget.
I mellantiden har SAS varit guld värt för till exempel Wallenbergbolagen. De svenska direktörerna har snabbt och lätt kunnat ta sig ut i världen för att sälja exportjättarnas produkter.
Men SAS har också haft återkommande pengakriser, ända sedan 90-talets flygavreglering.
På konkursens brant
I finanskrisen för drygt tio år sedan fick SAS totalt 11 miljarder från ägarna i två omgångar. Ändå stod SAS på konkursens brant bara ett par år senare, och personalen tvingades till försämrade arbetsvillkor. Senast 2017 behövde SAS nya pengar.
Jacob Wallenberg gick redan för en månad sedan ut och sa att svenska staten behöver gå in med pengar om SAS ska klara sig nu. Finansminister Magdalena Andersson kontrade med att säga att ”om näringslivet tycker det är viktigt finns möjlighet för andra ägare att ge tillskott”.
Olofssons ilska
Senast SAS behövde pengar av ägarna var inte svenska staten med. Och i finanskrisen var dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) arg som ett bi när hon tvingades skjuta till miljardbelopp en andra gång.
I dag är samtalen om nya pengar enligt VD Rickard Gustafson intensiva med de största ägarna, med vilka man får förmoda menas svenska och danska staten, samt Wallenbergstiftelserna. Han flaggar också för att nya ägare kan vara på väg in.
Tuffare schema väntar
Men den här gången känns devisen om att ”skifta från det gamla till det som kommer”, avlägsen. SAS räknar inte med att dess flygtrafik återgår till det normala förrän 2022. Och det ”normala” bolaget förutspår då är ändå lägre än trafiken före coronautbrottet.
SAS har i flera omgångar försämrat arbetsvillkoren för personalen för att få ner kostnaderna, vilket återkommande har lett till stejker. Ändå säger VD Rickard Gustafson idag att ”produktivitetsförbättringar på 15-25 procent kommer krävas i alla kollektivavtal”.
Till aktieanalytikerna sa Rickard Gustafson att det inte är lönerna som är problemet, utan hur väl personalen utnyttjas. I klartext lär det betyda det omfattande schemaförsämringar, igen.
Osäker kalkyl
Och alltihop bygger på att resandet ska ta fart, med nya säkerhetsrutiner som ska få passagerarna att känna sig smittskyddade. Särskilt affärsresandet hoppas SAS på, möjligen med tanke på storbolagens resepolicies vid coronautbrottet. Många bolag stoppade alla resor utom de som var ”affärskritiska”. Vilket resor säkert kan vara framöver också.
Men det ligger nära till hands att tro att Wallenbergdirektörerna, och alla andra affärsresenärer, kommer tvingas betala dyrare för sina biljetter, vilket ändå kanske får dem att omvärdera vissa resor. Och turisterna, vilkas resor snarare kan beskrivas som ”upplevelsekritiska”, kanske tvekar ännu mer.
Flygbolagen har alltså ytterst osäkra framtidsutsikter. Och jag vet alldeles för lite om lönsamheten i infrastruktursatsningar, annars kanske jag skulle fråga om det möjligen är dags att dags att lämna det gamla och i stället engagera sig i järnvägsindustrin….