Kungens ställning i den nya grundlagen lades fast vid en kompromiss mellan partierna i grundlagsberedningen 1971. Uppgörelsen har fått namn efter Torekov, där utredarna knöt ihop trådarna.
Viktigast var att kungen i framtiden skulle vara Sveriges statschef, och som sådan en symbol utan politisk makt. Det var ett jättekliv från 1809 års författning som föreskrev att ”Sveriges rike skall styras av en konung”.
Men i praktiken hade förstås mycket förändrats vid sidan om grundlagen. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade försvunnit, och det avgörande var om riksdagen – inte kungen personligen – stödde en regering. Men fortfarande var kungen aktiv vid regeringsbildningar och utsåg efter sonderingar med partierna ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över
krigsmakten.
Kompromiss
Uppgörelsen i Torekov var en typisk kompromiss som väckte kritik i skilda läger. Socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva republikkravet. Partistyrelsen svarade att ”en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad”.
På moderaternas partistämma höjdes å andra sidan röster mot en helt avlövad monarki. Men kompromissen höll.
”Gamle kungens” sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Enligt grundlagen från 1975 ska statschefen närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat. Han är ordförande vid utrikesnämndens möten på Slottet och även vid den särskilda konseljen efter ett regeringsskifte.
I enlighet med folkrätten blir andra länders ambassadörer i Sverige ackrediterade hos statschefen.
I övrigt ska han eller hon – kvinnlig tronföljd infördes 1979 – vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det att
kungen inte säger något som strider mot regeringens linje.
Källa: TT