På lågtröskelboenden placerar socialtjänsten personer med psykisk sjukdom och beroende som de anser inte fungerar på andra boenden. Det kan till exempel vara att man anser att någon saknar tillräcklig motivation till drogfrihet.
För på lågtröskelboenden är det tillåtet att vara påtänd och full.
Den som tagit återfall på ett behandlingshem kan hamna på lågtröskelboende istället.
Men idén om att återfall visar att man saknar motivation att försöka bli drogfri, har inte stöd i forskning.
– Att få återfall tillhör sjukdomsbilden. Man ska inte kasta ut folk för att de får ett återfall, det är helt orimligt. Man ska tvärtom hålla tätare kontakt i det läget, säger Arne Gerdner, professor i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping.
Se reportaget ”Lämnade att dö” på SVT Play
”Släpper ambitionen”
Svenska studier har visat att det går sämre för den som bor på lågtröskelboende, än för den som inte fått någon insats alls, säger han.
– Det beror på att så snart de får in dem på den här typen av hopplöshetsinstitution så släpper socialtjänsten ambitionen, säger Arne Gerdner.
Socialförvaltningen i Stockholm skriver i en kommentar till Uppdrag granskning att man anser att det finns stöd för lågtröskelboenden som insats och kallar det ”harm reduction” – skadereducering. Syftet är att lindra utan att ”eliminera bruket” av droger och alkohol.
Ingen vård på lågtröskelboendena
Morgan, som Uppdrag granskning mötte redan 2013 på ett lågtröskelboende i Västberga, har varit in och ut på olika boenden eller levt på gatan ända sedan dess.
– Jag hade behövt en handfast plan för att ta mig vidare. Tiden gjorde sin skada på det sättet att jag började mer eller mindre anpassa mig till det livet, säger Morgan.
Att medverka i Uppdrag granskning är inget lätt beslut för Morgan. Han är orolig att boenden ska stänga och det ska leda till att människor blir helt utan tak över huvudet. Ändå vill han med den egna livshistorien visa att lågtröskelboenden inte är någon lösning för dem som behöver vård.