Hon satt där från morgon till kväll, sju dagar i veckan, med sin tiggarmugg. Alla som passerade Nordstan i Göteborg såg henne. Antingen vid huvudingången till köpcentret eller utanför gångtunneln mot centralstationen. P  å morgonen blev hon framkörd av en man som kom med spårvagnen. Och efter tolv timmars tiggande blev hon hämtad. Ibland av samma man, ibland av någon annan.

I maj 2015 tog vi kontakt med henne. Vi kallar henne för Ivanka. Hon berättade att hon kommer från Bulgarien och var här med sina släktingar för att tigga. Vi träffade henne några gånger, men plötsligt var det tvärstopp. Hon fick absolut inte tala med oss, sa hon. Någon hade förbjudit henne.

Jag kunde bara på avstånd se när hon blev utplacerad och hämtad och sedan körd till en lägenhet i Bergsjön där hon sov.

Och det är i samma lägenhet som polisen fyra månader senare gör en husrannsakan och avslöjar en härva av människohandel där funktionshindrade tiggare utnyttjas som livegna för att tjäna ihop pengar åt bossarna och deras familjer.

Bara två gånger tidigare har personer dömts för människohandel inom tiggeri i Sverige. Även då –  2009 och 2010, var offren funktionsnedsatta.

I det grövsta fallet hölls en 28-årig man med amputerade armar fången i över två år. Han tvingades tigga pengar till ett par från Moldavien som hade rest Europa runt med sin tiggare och till slut landat i Stockholm. De dömdes till 5 respektive 5,5 års fängelse för människorov.

Sedan dess har tiggeriet i Sverige mångdubblats och de senaste tre åren har polisen fått in över 80 anmälningar om misstänkt människohandel. Av dom 80 är det bara ett enda fall som gått till en fällande dom. Och det var för att en grupp spanare inom Göteborgspolisen bestämde sig för att följa Ivanka och kartlägga allt som hände runt henne.

Mats Paulsson: Det vi såg först då var att hon hade väldigt långa arbetspass. Hon kom dit ner vid 8-9 på morgonen när köpcentret öppnar och satt där i tolv timmar non stop, utan att lämna sin plats hon hade nån drickfalska med sig men hon hade ingen möjlighet att ta sig därifrån.

Reporter: När kände ni att ni började få bevis för att det här var troligtvis människohandel?

Mats Paulsson: Vi hittade ju den här lägenheten genom att vi följer den här kvinnan och vi ser att det finns flera personer som går till och från den här lägenheten så vi börjar följer dom också. Vi vet ju var hon sitter och vi följer de här andra personerna.

Mats Paulsson: Och vi ser att en av dom som finns där är helblind till exempel. En av dom har ett gravt handikapp och har svårt att gå och ytterligare en person är nästan blind. Så dom har fyra eller fem personer som vi ser lämnar den här lägenheten och ibland såg vi dem vid bilen där utanför. Och alla av dom har någon form av handikapp. Och då ser vi att det finns ett mönster i det här. Vi ser också dom långa dagarna, vi ser att dom jobbar alla dar.

Vi ser att två av dom, den blinde mannen den nästa blinde, dom sover i bilen även om det kallt och så vidare.

Den blinde mannen heter Mitko och hans synskadade kompis Toni. Dom bodde i en bil i fem månaders tid på en parkeringsplats i Bergsjön. Varje morgon kördes de ut till sina tiggarplatser. Den första veckan kissade blinde Mitko på sig eftersom ingen hjälpte honom att hitta en toalett.

Mats Paulsson: Han ser ju ingenting och dom klär över honom en plastpresenning. Och vi förstår inte varför han alltid ska sitta med en plastpresenning över sig och en skylt där det står nånting, jag är blind, skänk pengar osv. Men presenningen förstår vi inte förrän efteråt då det kommer fram att han har en petflaska i den och det är för att han ska urinera då. Han kan ju inte ta sig någonstans så för att på något sätt kunna lösa den biten så fick han med sig en petflaska då. Han blir sittande där i tolv timmar.

Polisen upptäckte snart att de drivande bakom tiggarligan var två bröder som delade upp tiggarna mellan sig. Den ene brodern Ivan, är tidigare dömd för brott mot knivlagen och förberedelse till stöld. Men den andre, Simeon beskrivs som mest hänsynslös. I telefonavlyssningar hör polisen hur han hotar tiggare som inte tjänar tillräckligt.

Simo: Lyssna på mig noga nu.

Toni: Jag lyssnar.

Simo: Alltså, kommer du till mig ikväll med bara två hundra kronor igen ska du veta att vi kommer ha ett mycket stort bråk.

Om du bara har spenderat en penny av mina pengar, skall jag slå ihjäl dig ska du veta.

Varje kväll lämnade tiggarna ifrån sig alla pengar de hade fått ihop och på förmiddagen tog bröderna stadsjeepen till ett växlingskontor för att växla mynten mot sedlar.  När det väl var dags för husrannsakan och gripanden hade polisen redan ett digert spaningsmaterial. Så har det inte varit i tidigare fall av misstänkt människohandel inom tiggeri. Inte ens när EU-migranter själva har anmält och vittnat om övergrepp.

Mats Paulsson: Det kanske har varit trovärdigt och man kanske någonstans både polis, åklagare och rättsväsendet är fullständigt medvetna om att det dom säger är sant, men vi kan inte döma dom för vi har ingen bevisning. Dom påstår en sak, men vi hittar inte pengarna, det finns inga datorer där vi kan hitta spår av det hela. Det finns ingen som styrker att det är sant och då kan dom heller inte fällas.

Nu hittade polisen till och med kassaböcker där bröderna bokförde alla intäkter. I kolumner med tiggarnas namn längst upp kunde polisen se hur mycket var och en hade dragit in. Mest fick Angel. Enligt kassaboken tiggde han ihop drygt 17 000 på en treveckorsperiod till den ena brodern.

Mats Paulsson: 300 000 vet jag att åklagare hävdade att dom hade dragit in. Vi tror att det var en hel del mer än så, men minst 300 000.

Efter tillslaget sattes tiggarna på ett skyddat boende, och förhören kunde börja.  Men inledningsvis gick det trögt.

Mats Paulsson: Det var initialt att ni kommer inte komma åt dom så därför vill vi inte berätta. Men sen så, allt eftersom tiden så började dom förstå att just eftersom vi hade varit med och sett när satts ut, att vi kunde stå för hur många timmar dom hade jobbat att dom jobbat sju dagar i veckan.

Att dom inte behövde stå själva för anmälan utan att anmälan sköter vi och det är vi som går på dom misstänkta.

Reporter: Men frågade du dom nån gång varför dom inte lämnade?

Mats Paulsson: Ja det är ju alltid en av dom frågorna man har där. Och det är då dom ger oss den här lektionen, vi känner igen det sedan tidigare när vi jobbade med människohandel för  sexuella ändamål. Det är då vi för den här motfrågan: Har du varit ägd någon gång?

Man ber dom förklara då. Jo det är så. Om man befinner sig där jag befinner mig, längst ner på botten, och sitter i en sådan situation som jag gjorde där.

Och någon som så att säga tar över en och äger en viss tid då har man inget att säga till om. Man är ingenting. Man gör det man blir tillsagd.

Reporter: Att vara ägd blev normaliserat helt enkelt?

Mats Paulsson: Ja det blev det. Det kan man säga. Och det känner vi igen för i samtal med prostituerade där det är samma sak kommer upp i rätten om dom går på Rosenlund eller någonstans, varför gick du inte? Dom hamnar precis där, dom har suttit där ett antal år och ser ingen väg ut. Och det är meningslöst, hallickarna hittar dom ändå och rättsväsendet kommer inte åt dom som ligger bakom.

Hovrättens dom föll den 22 april i år. Till sitt försvar sa de åtalade att de tog tiggarnas pengar för hålla dem i säkert förvar och att pengarna skulle delas upp i ett senare skede. De menade också att de hade utgifter för boende, mat, öl och cigaretter till tiggarna.

Men hovrätten fastslog att det tvärtom var tydligt att tiggarna var utnyttjade. De båda bröderna dömdes till 3 respektive 3,5 år fängelse för människohandel. Och en kvinna dömdes till ett halvår för medhjälp.

Tiggarna själva är tillbaka i Bulgarien. Tre av dem, Mitko, Toni och Angel ska bo på ett ålderdomshem utanför Sofia. En organisation i Bulgarien som arbetar mot trafficking lovar att hjälpa oss att få tag i dom. Men var Ivanka och tiggaren som körde hennes rullstol, Gosho, har tagit vägen, det vet vi inte.

Enligt en polisrapport som släpptes i vintras fanns det 2015 runt 4700 EU-medborgare i Sverige som tiggde. Polisen bedömer att de flesta tigger frivilligt, men att en del av tiggeriet är kriminellt organiserat.

Samtidigt har anmälningar om misstänkt människohandel ökat: från 9 stycken 2013 till 55 fall under dom tio första månaderna 2015. Men exakt hur vanligt det är, är det ingen som vet.

Mats Paulsson: Vi visste att det förekom när vi började titta på det. Och den första person vi egentligen började titta på ordentligt där visade sig ju vara ett offer för människohandel. Så det är klart att det finns betydligt mycket mer, det här är inte det enda fallet i Göteborg och det pågår säker just nu, men hur många det är jättesvårt att säga.

I maj 2016, bara en månad efter domen i Göteborg, dyker det upp ett nytt fall av misstänkt människohandel. Det kommer fram att två unga bulgarer gått till polisen och anmält två personer i Avesta som ska ha tvingat dem att tigga.

Ur P4 Dalarna 15 maj 2016: Så till vårt avslöjande om att personer i Avesta utnyttjas till att tigga på ett sätt som skulle kunna vara människohandel.

Enligt P4 Dalarna ska det ha pågått en längre tid. Den som från början larmat om tiggarnas situation heter Tomas Lundén. Han är med i en grupp som hjälper tiggare i Avesta och aktiv i frikyrkan. Vi träffar honom på församlingens sommarhem, där tiggarna under en tid fick bo.

Tomas Lundén: Dom bodde bakom här i militärtält till att börja med. Sen när det började bli för kallt så fick dom sova inne i den här stugan.

På ett och ett halv har Tomas Lundén lagt uppåt 1000 timmar av ideellt arbete på att hjälpa tiggarna, berättar han. Han känner dem väl och kommer fortsätta arbeta för att hjälpa den romska gruppen i Bulgarien som det handlar om, säger han. Även om hans bild av tiggeriet har fått sig en törn.

Tomas Lundén: I början trodde jag att det var familjärt och att allting var jättebra.  Att man höll ihop och sådär och att man delade på de pengar som kom in. Men med tiden fick jag reda på att så väl var det inte.  

Enligt Tomas har tiggarna sagt att de får lämna ifrån sig sina intjänade pengar till några män som styr gruppen.

Tomas Lundén: Det varierar beroende på vilket relation man har till bossarna. Är man i den inre kärnan får man behålla allting. Är man nära anhörig så får man lämna ifrån sig 50 procent.  Och en del som är mest utsatta får inte behålla just någonting.

Reporter: Men hur kan du vara säker på att vad de säger är sant?

Tomas Lundén: Det är någonstans mellan 8-10 som har bekräftat att det ligger till så här.  Sen var det ju så att jag fick hjälpa två stycken att fly från Avesta, som gick till polisen här och polisen bad mig om hjälp.  Och jag fick köra dem till en annan ort. Och de började berätta hela historien.

Reporter: Vad hade de för hållhake på dem?

Tomas Lundén: Hållhaken är hot om våld. Att man ska misshandla. Eller, som de killarna som jag hjälpte här ifrån då, var rädda att få sitt hus nedbränt i sin hemstad. De satt och darrade inne på polisstationen.  Och när vi åkte ut från Avesta satt de och vred på huvud och titta för att se om de såg bossarna i deras bilar.

Tomas Lundén: Alla är rädda för dem.  Det är faktiskt en del stora kraftiga karlar som varit här och som har haft relation med dem. Men de törs inte möta dem.

Reporter: De här bossarna vad är det för typ av människor?

Tomas Lundén: Ja, det är två bröder som anser att de äger platserna i Avesta. De är i 35-årsåldern bröderna. Sen den ene brodern har två söner som är 20 och 21 år som har fostrats in och bli nya bossar.

Reporter: De här bossarna ju ändå vissa utgifter, det är resan hit, det är boende och det är bilarna. Är det inte rimligt att de tar pengar av tiggarna?

Tomas: Ja, men inte den omfattningen man tar utan det är stora summor det handlar om.

De två tiggarna som rymde har åkt tillbaka till Bulgarien. Tomas vet inte var de är och polisen har inte drivit ärendet vidare.

Ur P4 Dalarna:

Mattias Skarp: Det är svårt att driva en utredning hela vägen i fall de som anmäler brottet och är utsatta för brottet har lämnat landet. Det är högst väsentligt för att kunna driva utredningen framåt och få en fällande dom.

Tiggargruppen i Avesta har bytt boplats flera gånger. Nu sover de i bilar på en parkeringsplats i centrum. På morgonen ser vi hur de vaknar upp, kliver ur bilarna och förbereder sig för dagens tiggarpass. De som tigger i centrum går till fots till sina platser. Dom andra skjutsas ut med bil.

Två av de utpekade männen är på plats. Det är en yngre kille, som skjutsar ut tiggarna, och det är hans farbror. De två andra är i Bulgarien, men vi kan följa de alla på facebook.  En av de yngre har till och med lagt till ordet ‘Bossa’ på sin facebookprofil.

Under dagen lokaliserar vi runt tio tiggare från gruppen. De flesta tigger i centrum. Några sitter vid de stora butikerna vid Dalahästområdet och ytterligare ett par vid enstaka butiker. Den yngsta ska enligt Tomas Lunden bara vara 15 år.

Dom som sägs styra gruppen ser vi inte tigga. 

Vi går fram till en kvinna som tigger utanför en butik. Vi märker att hon är rädd och vi har valt att skydda hennes identitet och inte heller visa platsen hon tigger på. Hon använder uttrycket boss när hon beskriver männen som styr gruppen.

Hon säger att bossens brorsöner åker runt och kontrollerar tiggarna. Lämnar tiggarna sina platser kan det bli bråk.

Kvinnan har varit här i ett år men inte sparat ihop en enda krona. När vi pratat i fem minuter passerar plötsligt en vit bil förbi med öppna fönster så bilstereon hörs.

Tiggare: ”Det är bossen”

Det är bossen säger hon när han har åkt förbi. Jag vågar inte prata längre. Han kan komma tillbaka. Ni måste gå.

Det är tydligt tiggarna i gruppen är kontrollerade. Och enligt Tomas Lundén har kraven och pressen på tiggarna höjts efter hand. Tidigare fanns det större möjligheter att lämna gruppen.

Det gjorde Ceca som vi träffar i det lilla samhället Fors, utanför Avesta. Hon lämnade gruppen för att tigga för sig själv. Priset är att hon får tigga ute i glesbygden.

Ceca: Jag var först i Grekland. I Grekland samlade jag metallskrot. I Italien plockade jag oliver i tre-fyra månader. Jag tjänade 25 euro per dag, och på det kunde jag försörja familjen.

Reporter: Vad hade du hört om Sverige innan du kom hit?

Ceca: Att man tjänade bra pengar här. Min väninna sa att jag borde åka och tjäna pengar och få ordning på mitt liv. Jag tyckte inte att tiggeri var nåt för mig. Jag är inte van vid sånt. Det är bättre att ha ett jobb, vilket som helst, men inte tigga. Men nu är det som det är och jag är glad över att Gud hjälper mig... fortfarnade.

Precis som de utpekade bossarna är Ceca från Kneja i Bulgarien. Hennes familj bor i ett slitet gammalt hus, säger hon. Hon har fått ekonomiskt stöd via en facebookgrupp som Tomas Lundén är aktiv i. Det hon får ihop när hon tigger i Fors räcker inte långt.

Ceca: Igår fick jag ihop 18 kronor. Förra veckan tjänade jag 400 kronor här. Vid den här affären får man inga summor.

Vi ser flera likheter mellan tiggargrupperna i Göteborg och Avesta. Båda styrs av bulgariska familjer, med två bröder i toppen. De har tillgång till bilar skjutsar ut tiggarna och hämtar upp dem på kvällen.

Skillnaden är att två av tiggarna i Avesta var tillräckligt starka för att ge sig av. Vi vet inte exakt var dom bor. Bara att dom ska heta Ivan och Vladimir och finnas i eller i närheten av Kneja.

Den 22 augusti landar vi i Bulgariens huvudstad Sofia. Vi vill se om vi kan få tag i tiggarna som rymde från Avesta. Men först ska vi träffa Mitko, Toni och Angel på hemmet i Sofia där dom bor. Dom har gått med på att låta sig intervjuas och med egna ord berätta om vad som hände i Göteborg. Dessvärre möts vi av en sorglig nyhet.

Asia Shophova: Toni hade lungcancer med metastaser. Vi gav honom palliativ vård och senare avled han.

Tonis säng står på övervåningen i hemmet och i samma rum bor Angel och Mitko. Mitko har rakat av sig skägget, jag känner knappt igen honom från polisens bilder. Mitko berättar att hela historien började förra sommaren. Han och Toni hade blivit hemlösa och satt på en parkbänk i Sofia.

Mitko: Vi visste inte vad vi skulle ta oss för. I hörnet vid stora vägen stannade en svart bil, en Audi kombi. Toni började prata med bilföraren och jag undrade vad som var på gång. Toni sa att vi kunde tjäna en hacka.  Och det vill väl alla. Men man undrade ju hur. ”Jag ser inget, och du ser knappt” sa jag. ”Vad får två blindstyren som vi för jobb?”  Han som körde bilen, Simeon, sa: ”Kom, så snackar vi vidare!”  ”Okej”, sa jag.

Mitko och Toni hade ingenting att förlora. Mitko är utbildad svetsare, men hans ögonsjukdom tvingade honom att bli sjukpensionär med knappt 800 kronor i månaden i pension. Toni hade haft oturen att dricka Whisky utblandad med träsprit, och led av allvarliga leverskador och synskador.

Mitko:  I början på september skulle vi åka hem. Jag tyckte att två månader var okej. Det verkade enkelt. Vi skulle tjäna det vi tjänade... Men det blev inte så.

Reporter:  Hur såg en dag i Sverige ut för er?

Mitko: Vi gick upp halv sju på morgonen.  Vi gick dit upp. Vi gick vi ur bilen och städade och vädrade den.  Varje morgon gick vi dit upp och drack kaffe. Vi hade jämt samma butiker, så att folk skulle känna igen oss. Ibland fick vi inga pengar utan folk köpte bröd och mjölk och andra matvaror. Men jag har inte fått ett uns av det. De la beslag på allt. En dag fick jag en köttstek. Jag tror den var på ett-två kilo eller nåt. Den var stor. Jag tänkte att jag skulle få äta kött till kvällen. Men de hade andra planer. Allt vi fick la de beslag på. Vi fick äta olika soppor. En gång var det bönsoppa. Men bönan fick man jaga med u-båt  i tallriken. Det var mest vatten.

Reporter:  De tog också kött och mat som du fick?

Mitko: Ja, de tog allt. Allt hamnade i hans kylskåp. Vi arbetade från nio på morgonen till nio på kvällen. Varje dag från nio till nio.  Två-tre gånger satt jag kvar fast affären hade stängt. Som en hund framför ingången.

Mitko och Toni skulle bara stanna i två månader i Sverige, Men det blev fem månader och med tiden blev deras boss alltmer aggressiv.

Mitko: Mot slutet blev Simeon irriterad för att Toni drog in mindre åt honom än jag. Han svor åt honom och sa elaka saker. Han var på mig också.

En gång klippte han till Toni, inför mig. Men vad skulle jag göra? Hans bror var där... Och brorsans svågrar. De var många. Zigenare allihop. Det går inte att säga ifrån..  Så både Toni och jag låg lågt.

Reporter: Tänkte du och Toni nån gång sticka?

Mitko: Hur skulle det gå till. Så fort vi var klara med dagens arbete och kom hem, tog de allt vi hade tjänat. På morgonen gick vi ut utan pengar. Det vi fick ihop under dan tog de.

Toni var storvuxen, men inte heller han kunde göra motstånd. Han var redan hårt märkt av livet. Dessutom började han märka av de första symptomen på lungcancer där han satt med sin tiggarmugg. Hans arm svullnade upp och det kom vätska ur porerna. När han väl kom hem till Bulgarien tynade han bort i sängen bredvid Mitko.

Mitko: Han kunde inte röra sig. ”Hjälp till lite själv, jag är ingen tyngdlyftare” sa jag. Han sa att han hjälpte till, men han gjorde ju inget. Vi blev osams ibland. Men efter några minuter var vi sams igen. Han och jag har varit kompisar sen 1986. Till igår. Då gick han bort.

Mitko och Angel har bott tillsammans på hemmet i fem månader, sedan de kom hem från rättegången i Sverige. De tiggde för samma familj, men redovisade sina intjänade pengar till varsin boss. Angel, som tiggde för den yngre brodern Ivan, var den som klarade sig bäst.

Reporter: Jag läste i polisrapporten att du var den tiggare som drog in mest. Du kunde få ihop 600–700 kronor per dag.

Angel: Mera! Ja, det stämmer.

Reporter:  Hur mycket gav du till Ivan?

Angel: Jag gav allt till Ivan. Utom 60–70 kronor till en kaffe  på morgonen framför affären. Eller öl på eftermiddagen. Jag tog en öl på eftermiddagen, det måste jag erkänna. Varje kväll, om han inte hade köpt brännvin från bulgarerna ställde han två öl på bordet.

Reporter: Men du kunde inte sticka om du ville?

Angel: Nej, det gick inte.

Reporter: Vad gjorde Ivan med pengarna?

Angel: Tog hit dem och satte in på bank, antar jag. Vad annars?

Vare sig Angel eller Mitko är romer. Av de fem offren i göteborgsfallet är det bara Ivanka, tjejen i rullstol, som är rom. Hon är också släkt med de som utnyttjade henne. Och släktrelationer mellan offer och förövare är inte helt ovanligt inom människohandel.

Angel: Det var inte bara jag hos Ivan. Där fanns en flicka som satt i rullstol. Det vet ni väl? Jag tror att hon är i Dolni Dâbnik nu,  hos Ivans fru.

Reporter: Enligt polisrapporten bodde hon i Knezja?

Angel: Hon är från Knezja,  men jag tror att hon bor hos hans fru.

Den by han pratar om där Ivanka kan finnas ligger två timmar från Sofia och enligt Angel bor Ivanka alltså kvar hos den dömde tiggarbossens familj. Det blir svårt för oss att ta kontakt med henne. Däremot ska tiggaren Gosho som körde hennes rullstol finnas på närmare håll.

Reporter: Känner du igen honom?

Angel: Det är Gosho

Angel: Han tillhörde en yngre kille, en brorson till Ivan och Simeon.

Angel: Han var minderårig när han kördes till Sverige.

Reporter: Så han jobbade för ett barn?

Angel: Ja

Angel: Det var många andra som inte kunde fatta hur en vuxen kan jobba åt en pojkvasker.

Angel: Pysen klädde av honom i badrummet varje kväll för att se om han hade gömt pengar.

Den unge bossen, som aldrig blev hörd av polisen,  hade enligt Angel tre tiggare under sig. En av dom var Gosho, som körde Ivankas rullstol. Angel berättar att Gosho ska finnas i en by som heter Kostinbrod och ligger strax utanför Sofia.

I Kostinbrod får vi fråga oss fram, för Gosho har ingen fast bostad. Till slut får vi reda på att han jobbar för en fårbonde i utkanten av byn.

Reporter: Är det rakt fram här?

Angel: Ja, hela tiden. Sväng ingenstans!

Gosho: Du ska få en smäll!

Angel: Och en till svägerskan!

Gosho: Men vad gör du här?

Angel: Jag letar efter dig.

Gosho: Är du här nu?

Angel: Nej, jag är kvar där borta..

Angel: Toni har dött.

Gosho: Men Mitko lever?

Angel: Ja han lever, men Toni, igår mitt på dagen.. I fem månader har han legat. Igår fick vi ta farväl.

Gosho trodde att han skulle få jobba i Sverige. Istället fick han köra ut Ivanka i rullstolen och tigga utanför en butik i Göteborg. Precis som de andra redovisade han pengarna varje kväll, berättar han. Men då till en tonåring som var släkt med de nu dömda bröderna.

Gosho: Redan när vi åkte härifrån gick snacket, att sen när jag kom hem, skulle  jag få det jag tjänat ihop. Men tji fick jag. Jag ser honom aldrig här så jag har inte kunnat fråga honom om pengarna.

Reporter: Han har stulit dina pengar. Är du inte arg på honom?

Gosho: Vad kan man göra åt det? Jag vet att jag är bestulen, men vad kan jag göra? Jag kan inte bevisa nåt. Pengarna... Det enda raka vore att spöa upp honom, men

Gosho trodde på det som bossarna hade sagt, att pengarna skulle delas ut när de kom tillbaka till Bulgarien. Nu är han uppgiven och verkar skämmas över det som hände. Att han var styrd av en tonåring. Men vi frågar i alla fall om det är sant som Angel berättade, att han fick klä av sig inför den unge bossen

Gosho: Mot slutet började han kontrollera mig.  Inte innan dess. Två gånger i badrummet där i lägenheten. Han skulle kolla att jag inte gömt nåt. Sen duschade jag, det var allt.

Det blir tydligt att Angel, Gosho och dom andra nästan är lika utsatta i Bulgarien som dom var i Sverige, rent ekonomiskt. Dom hade ingenting när de åkte och har ingenting idag.

Många av tiggarna i Sverige kommer från nordöstra Bulgarien. Det räknas som en Europas fattigaste regioner, och på landsbygden står många hus och förfaller. Vi ska försöka hitta de unga männen som gick till polisen i Avesta, Ivan och Vladmir. Vi åker därför till Kneja. Kneja är en lite stad på knappt 3000 invånare. Här finns ett rådhus, några kaféer och resterna av ett hotell där pamparna under kommunistdiktaturen bodde.

I de romska kvarteren åker vi förbi rader av stora villor och ser ett tiotal svenskregistrerade bilar. Vi kan inte koppla husen till någon bestämd ägare eller se var pengarna kommer från. Vi kan bara konstatera att de ekonomiska klyftorna inom den här romska stadsdelen är stora. Här träffar vi också Ceca, hon som tiggde själv utanför Avesta. Hon är nu tillbaka i Kneja där hon bor med sin familj.

Ceca:  Det här är svärmor och svärfar, min dotter Galja, och Julijan. Där är barnbarnet, och hennes moster.

Sist jag träffade Ceca skulle hon hem och renovera huset med sin man Lenko. Men hon berättar att innertaket har rasat in.

Ceca: Här pågår reparationen. Halva taket hade rasat in. När jag kom hem tog vi ner alltihop. Vi skulle fixa det med pengarna jag hade med mig, så det var bra att jag kom hem.

Dom har inget vatten och ingen riktigt el. Att koppla inte sig på elnätet kostar för mycket pengar säger Lenko. Cecas man Lenko visar oss in i huset.

Lenko: Det är kaos där inne. Mitt barnbarn....Hon sover.. Man måste stötta upp huset på utsidan. Väggarna har gått isär och det är farligt. Stort problem.

Reporter: Jag såg ett nästan nytt hus där uppe som såg ut som ett litet slott. Vem bor där?

Lenko: Jag vill  inte prata om andra. Bara om mig själv. Folk vet... Det kan bli problem. Folk kan tycka att jag inte ska snacka runt.

Reporter: Jag fattar.

Lenko vill inte gå in på vad för problem det kan bli och vi märker att ämnet är känsligt.  Vi frågar om han vet något om de två unga män som larmade polisen i Avesta.

Reporter: Vi letar efter två män,  Ivan och Vladimir. De har varit i Sverige.

Lenko: Jag vet vilka det gäller. Jag vet inte  varifrån de är, kanske från Valchedram.

Inte heller Ceca kan tala om var Ivan och Vladimir håller till. När vi åker tillbaka till Knejas centrum åker hon med oss i bilen.  Vi frågar om hon kan visa oss var de som styrde tiggarna i Avesta bor, men Ceca vill inte hjälpa oss. Kneja är litet och alla känner alla.

När vi går igenom Ivan och Vladimirs polisanmälan en gång till upptäcker vi att hembyns namn faktiskt står där, men att den är felstavad och därför inte varit sökbar på några karttjänster. Den heter Chomakovtsi och ligger bara tjugo minuter från Kneja. Chomakovtsi är ett litet samhälle med bara runt 1000 invånare. I Centrum hittar vi rådhuset. Vi går in och ser om vi kan få tag i borgmästaren. Kanske kan han hjälpa oss att hitta Ivan och Vladmir.

Reporter: Hello, Ola

Reporter: Jag arbetar för Sveriges Television. Vi gör en dokumentär om människor från Bulgarien som kommer till Sverige för att jobba.

Dimcho Beshovishki: Ja, vi vet om det där. Vissa åker och tigger, vissa jobbar med annat. Men jag vet inte med vad, för man får inte veta nåt av dem själva. De kommer tillbaka och köper hus. De kör bilar och renoverar sina hus. Man kör folk härifrån till Sverige. Eller folk som är från grannbyarna. Jag vet inte vilka bossarna är. Folk här får höra att de ska få jobba, men väl där blir de tillsagda att tigga.

Reporter : Vi letar efter två personer, Ivan och Vladimir. Vi vet inte efternamnen, men vi vet att de var i Sverige och att de är härifrån. Vet du vilka det är?

Dimcho Beshovishki: Hette de säkert Ivan och Vladimir,  eller kallade de sig bara så?

Reporter: De här två männen arbetade för bossar i Knezja. Men de blev lurade, så de stack. Jag skulle vilja prata med dem om det.

Dimcho Beshovishki: Jag tror inte att de vill samarbeta. De har blivit lurade,och bossarna har nån hållhake på dem  Du vet hur det är i Bulgarien.

Borgmästaren är först motvillig, men sen ringer han ett samtal och plötsligt känner han till hela historien om Ivan och Vladimir.

Dimcho Beshovishki: De blev lurade, och sociala myndigheter i Sverige tog hand om dem. I en vecka fick de mat, och sen fick de biljetter och skickades till Bulgarien.

Han tror inte att de är kvar i byn, men lovar att visa oss till deras familjer. Vladimirs hus ligger på bakgata i byn. Vi hittar inte Vladimir men en grannkvinna säger att hans farmor är hemma.

Granne: Hon bor här, nej här..

Dimcho Beshovishki: Kan du ropa på henne?

Granne: Kom, det är några här som söker dig.

Granne: Jag kände inte igen dig, Sen tänkte jag att det var borgmästaren.

Dimcho Beshovishki:Ja,  jag är borgmästaren, tyvärr.

De här herrarna är från Sverige. Och din Vladko har varit i Sverige.

Violeta: Jag vet

Dimcho Beshovishki: Där anmälde han att han hade problem.  Och de är intresserade av problemet.

Violeta: Och vad vill det mig?

Dimcho Beshovishki: De ska fråga något.

Violeta: Han bara försvann helt plötsligt en kväll när jag skulle stänga för hönsen. Jag fattade ingenting. Sen kom en zigenerska och sa att de hade åkt till Sverige. Några zigenare hade lurat dem till att tigga.

Reporter; Vad sa Vladimir när han kom hem sen?

Violeta: Han ville inget säga. Han sa bara det. Jag frågade var hans kläder och skor var. Han sa att de knappt hade hittat varann. Han och den andra pojken hade skilts åt. Och så skickades de att plocka potatis. Då hittade de varann och flydde

Farmodern bekräftar delar av det som står i polisanmälan, även om hennes barnbarn Vladimir, eller Vladko som hon kallar honom, inte talat om allt för henne. Hon berättar att det är hon som tagit hand om honom.

Violeta: Han gick på en dataskola i Sofia. Men så doga hans pappa dog och jag kan inte försörja honom.  Föräldrarna var skilda. Mamman bor i Spanien, och är gift där och har barn. Han fick letat  mat i containrarna, tillsammans med hundarna. Jag är så ledsen.

Farmoder kan inte säga något om vilka som tog honom till Sverige, men hon berättar att många blir lurade på ett liknande sätt:

Violeta: Andra har åkt för att plocka blåbär men blivit lurade och kommit tillbaka. Folk från Chomakovtsi och andra ställen...

Den andra killen, Ivan är rom, och ska bo i ett hus längre ner på samma gata, berättar farmodern. Men han är också på annan ort för att arbeta. Vi träffar Ivans mamma Perunita och hans lillasyster.

Repoerter: Hej! Jag heter Ola.

Perunita: Perunita.

Reporter: Vad berättade din son om hur de blev behandlade?

Perunita: När de kom dit fick de bo i tält. Det var väldigt kallt. Sen fick de direkt börja tigga, utanför några affärer. Hur ska jag säga... Det var misär, elände, hunger. De fick inga pengar. De fick så det räckte till en kopp te. Största delen av den veckan blev de placerade utanför affärer för att tigga.

Perunita: Han kunde inte ta sig därifrån. Han ringde och sa: ”Mamma, det är hemskt här.” ”Vi måste tigga, jag vill härifrån.” Och hans id-kort var hos mannen.  Jag sa: ”Ta tillbaka ditt id-kort  och när du ser en polis, be om hjälp!”

Hon berättar att männen som tog med Ivan kom från Kneja och plockade upp honom i en van. Väl i Sverige tog dom hans resehandlingar.

Reporter: Vet du fler här som har utnyttjats av bossarna?

Perunita: Ja, ja. Det här har hållit på i flera år. Här i byn finns det tre-fyra personer som har olika handikapp. Dem tar de med och lovar pengar.

Att Ivan rymde från bossarna fick konsekvenser för familjen.

Perunita: Vi fick stora problem. De ringde hela tiden och hotade med att komma och misshandla oss. De skulle ta mig och min dotter för att vi  skulle tigga och sånt. Det blev problem

Perunita säger att männen från Kneja har krävt henne på pengar, att de höjde summan för varje samtal. Men hon har sagt som det är: hon har inga pengar och efter ett tag slutade de ringa.

Reporter: Hur fösörjer ni er här?

Perunita: Om jag skulle berätta skull du börja skratta. Vi får 640 kronor i barn- och socialbidrag. Idag  har arbetat hemma hos en kvinna. Vi hugger ved.

Det organiserade utnyttjandet av människor har pågått i flera år säger alltså kvinnorna i Chomakovtsi.

Fattiga och utsatta hämtas upp i bilar, lovas arbete och pengar men hamnar istället med en tiggarmugg utanför en butik i ett svensk småstad.

Efter att vi har varit i Bulgarien åker vi tillbaka till Avesta för att försöka träffa bossarna från Kneja.

Men när vi kommer fram ser vi att flera av tiggarplatser gapar tomma.

Reporter: Vet du var tiggare är som satt här ute?

Kassörska: Ligger inte hennes filtar där.

Reporter. Nej.

Kassörska. Hon var här igår.

Vi åker vidare till Norberg, där ska en 15-årig flicka från Avestagruppen tidigare ha suttit. Men nu står här en tiggare som hör till en helt annan grupp från en annan stad. Jag visar honom ett foto på en av bossarna.

Tiggare: Ja, Ja. Han kommer alltid hit med sin bil. Han kör sitt folk till ICA-affären. Om det inte är hon, så kör han några andra.

Reporter: Du, vi vet att det för en kort tid sen var en ung tjej, en femtonårig tjej

Tiggare: Ja, men inte här, inte framför här utan vid ICA.

Reporter: vet du om hon är kvar?

Tiggare: Nej, min fru sitter där just nu.

Enligt mannen har de vi letar efter lämnat Avesta. När jag ringer upp Tomas Lundén, som vi träffade i början på sommaren, får jag höra att det är på grund av den 15-åriga flickan som bossarna samlat ihop sina tiggare och åkt hem till Bulgarien.

Tomas Lundén: Dom har nog dragit som det verkar, allihop

Reporter: Är det så alltså tror du.

Tomas: Ja vi har gjort orosanmälningar till socialförvaltningen, både skriftligen och via telefon. Det verkar som om myndigheterna har börjat agera.

Tomas berättar att femtonåringen är tillsammans med en av bossarnas söner och att det har ryktats om att hon skulle omhändertas av socialtjänsten, om de inte såg till att få bort henne från gatan.

Socialtjänsten vill inte kommentera ärendet.

De enda spåren som tiggarna har lämnat efter sig står på en parkeringsplats i centrala Avesta.

Men på facebook ser vi hur bossarna festar loss hemma i Bulgarien.

Reporter: Tror du att bossarna kommer tillbaka?

Tomas Lundén: Jag är inte säker på det.

Reporter: Men hur länge tror du att platserna där uppe kommer att vara lediga?

Tomas: Det kan man ju bara spekulera om, men jag tror inte det dröjer så många veckor innan dom är fyllda igen.