Katarina Vikström, reporter Sundsvalls tidning
Katarina: Vi hade ju polisradio på den tiden och följde ju såna ärenden och då kom det ju larm om kvinnor som hade blivit attackerade. Och från början tänkte man väl inte så mycket på det. Det är klart att vi var väl på och gav oss iväg. Vi hade en fotograf som var ute på rull. Men sen så kom det ju larm efter larm, så småningom så började man förstå att det där kunde ha ett samband.
Det första larmet kommer strax före åtta på kvällen när en ung kvinna ringer på polisens porttelefon i Sundsvall.
Hon är 22 år, har sönderriven skjorta och blåmärken på armarna. Det som hänt kommer hon aldrig att glömma.
Kristina: Jag hade precis flyttat till Sundsvall för att börja plugga på Mittuniversitetet. Då bodde jag uppe hos en kompis på Södermalm och skulle gå ner till en klasskompis, jag skulle äta middag tror jag. Hemma hos henne. Så gick jag ner för backen från Södermalm ner mot där hon bodde då. Och så stöter jag på en man som stoppar mig. Han frågade vad jag hette, men det var lite språkförbistringar så jag förstod inte riktigt vad han sa. Jag tror han frågade om vägen, men jag kunde inte hjälpa honom för jag förstod inte vad han frågade mig om. Så försökte jag gå därifrån, eftersom jag skulle träffa mina kompisar.
Kristina går iväg, men mannen ropar efter henne och hon stannar till. Han tar tag i henne och drar ner henne i buskarna bredvid vägen.
Kristina: Så tryckte han mitt huvud mot marken. Och då blev jag rädd, eller då fick jag panik, den här instängdhetspaniken. Men jag vet att jag sparkade honom i magen en gång för att jag skulle försöka komma loss, och då kom jag loss och kunde kravla mig ut lite grand, men då fick han tag på mig igen och då var han nog arg, för då höll han hårt. Han var stark och det var svårt att komma ut.
Till sist är det en man som ingriper.
Gärningsmannen släpper taget om Kristina och försvinner iväg uppför backen. Kristina får skjuts till polisstationen för att göra anmälan. Samtidigt som förhöret pågår i polishuset kommer nästa larm. På väg till en danslokal i Sidsjöområdet har inringaren hört en kvinna skrika “jag blir våldtagen”.
Signalementet stämmer överens med mannen som överfallit Kristina och nu startar jakten på allvar. Då kommer ett tredje larm. Det är Elin, som är ute på en joggingtur runt Sidsjön när hon möter en man som inte vill flytta på sig.
“Elin”
Ja... jag tänkte han vill nog, han undrar nog vad klockan är? Eller nånting, för jag hade hörlurar i, så han kanske vill, ja söker uppmärksamhet, att jag skulle stanna till. Så jag drog ur hörlurarna har jag för mig. Då drog han ner mig.
R: Bara.. han hoppade på dig bara?
E: Ja. Från ingenstans. Där jag kom i mina träningskläder.
R: Vad tänkte du då?
E: Jag tänkte att det här... ja, vad tänker man. ”Jag klarar inte det här. Kommer det en till?”. Jag visste ju inte om han var själv eller om det var fler. Kommer det en till så då klarar jag det inte. Är det bara han så kan jag klara det. Och jag bet honom och jag rev honom och jag petade i ögonen, för jag tänkte att så får man bort hajar, alltså jag bara.. överlevnadsinstinkten. Visste ju inte vad som skulle hända. Så tänkte jag att jag ville koppla ihop DNA eller nånting. Det är mycket tankar som far. När man ligger där. Med hans hand runt halsen och så.
R: Han tog stryptag?
E: Ja, han tog stryptag. Men jag fick luft hela tiden. Och skrek. Och slogs.
Även Elin räddas till sist av förbipasserande.
“Elin”: Det var jättemycket folk ute kommer jag ihåg. Så jag låg där i dungen så skrek jag på hjälp för jag visste ju att det var jättemycket folk ute längs vattnet, som satt och fiska och ja, tänkte att nån kanske hör. Och det var ett par som kom och gick som hörde mig när jag låg där. Som skrämde iväg den här killen.
R: Vad gjorde dom?
E: Dom ropade. ”Vad fan håller du på med”, eller nåt liknande. Då stack han därifrån.
Katarina Vikström, reporter Sundsvalls Tidning
Katarina: Jag hade själv tonårsdöttrar vid den där tiden hemma och vi bor inte långt från de här platserna där det hände då och det är klart att det var skrämmande.
R: Hade du kontakt med dom under den dagen?
K: Det minns jag inte, men jag minns att jag själv skulle gå hem samma väg den kvällen efter att jag slutade och nu var vi ju kvar senare efter det här då och att jag ringde hem och fick möte på vägen liksom, för att man fortfarande visste att han var på fri fot.
Den okände mannen som överfaller kvinnor har satt skräck i hela Sundsvall.
Men polisen har tur.
Carina Ytterström, polisinspektör Sundsvall
Carina: Jag heter Carina Ytterström och jag är polisinspektör i Sundsvall. Då jobbade jag på krimjouren i Sundsvall och det innebär att man jobbar kvällar och helger och dagar och tar hand om det akuta, ärendena som kommer in.
Det är Carina Ytterström som förhör det första offret, Kristina.
C: Han hade lämnat spår efter sig. Han hade lämnat någon apotekspåse där det stod namn. Om det var i något sjukhusbesök, eller apoteksbesök. Och lite andra grejer, som hon tog med sig in. Till polisstationen.
R: Alltså från gärningsmannen?
C: Ja, från gärningsmannen. Det kom hon in med på polisstationen då.. så det var ju det som gjorde att man kunde lösa det, själva ärendet. Att man fick namn på gärningsmannen.
ur Ekot den 21 september 2006
Programledare: “Polisen i Sundsvall har gripit en 21-årig man som är misstänkt för flera övergrepp mot kvinnor igår kväll. Under loppet av en timme utsattes tre unga kvinnor för våldtäktsförsök. Två andra antastades.”
Den efterlyste mannen, som polisen nu vet heter Kader Bencheref, grips på eftermiddagen den 21 september 2006. Han har gömt sig i en av Migrationsverkets lägenheter, ett hus bort från där han själv bott i två månader. Han säger att han druckit varje dag sen han kom till Sundsvall.
Någon förklaring till varför han överfallit Kristina, Elin och de andra ger han inte.
Ur SVT 22 september 2006:
Reporter: “Iförd handfängsel och eskorterad av två av Sundsvalls största polismän fördes den 21-årige flyktingen från Västsahara in i Sundsvalls tingsrätts tillfälliga häktningslokaler i hovrätten. Åtgärden är ovanlig, men misstankarna gäller grovt våld mot minst tre kvinnor och ofredanden mot ytterligare en.”
Samma dag hör ännu en kvinna av sig, som också blivit överfallen. Till sist handlar det om våldtäktsförsök på fyra kvinnor och ett ofredande. Han åtalas också för att ha dödshotat och slagit en rumskamrat på asylboendet, och för ett resultatlöst inbrott i en skoaffär.
Hovrätt: Hejhej.
R: Hej hej, jag undrar om jag skulle kunna få veta, det här målet vilka handlingar som finns arkiverade?
Hovrätt:Ja, absolut. Så, tackar.
R: Tack. Kan jag kolla på detta eller?
Hovrätt: Jadå. Det bara att du står här bredvid eller om du vill sätta dig här och titta lite grand.
Kader Bencheref döms i tingsrätten till tre och ett halvt års fängelse och utvisning – på livstid. Men när hovrätten tar upp fallet ändrar man domen. De anser att livstids utvisning är för hårt, och bestämmer att förbudet att återvända ska gälla i 10 år. Och eftersom utvisningen kommer att innebära men, som det heter, kortar hovrätten fängelsestraffet till tre år.
Polisutredningen har gått snabbt. Domstolarna har inte tvekat angående skuldfrågan. Det ser ut som ett skolexempel på hur rättvisa ska skipas i Sverige. Men historien om Kader Bencheref har bara börjat.
Tio år senare har han fortfarande inte utvisats, utan sitter inlåst i förvar. I slutet av sommaren 2016 hör han av sig till Uppdrag granskning. Han är nu 31 år gammal.
Kader Bencheref per telefon
KB: Nä, vad du vill, vad du vill nu?
R: Nä nu, jag skulle vilja höra om vi kunde få spela in en intervju?
KB: När?
R: Ja, till exempel så är vi uppe i Stockholm imorgon?
KB: Eeeeh. Ingen aning. Det är positivt och negativt på samma sätt. Jag vet inte hur det ska bli på teve, om du ska klippning, du ska klippa, eller du ska göra det här.. jag måste tänka, du vet, jag måste tänka ordentligt. Det är inte.. Det är en stor grej.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: Jag heter Patrik Engström, jag är chef för gränspolissektionen på Nationella operativa avdelningen. Det betyder att min sektion ansvarar för hur polisen tolkar och tillämpar utlänningslagen.
Patrik Engström ansvarar för utvisningen av Kader Bencheref.
Dom allra flesta utländska medborgare som begått brott och dömts till utvisning – går att utvisa utan problem. Men när Kader kom till Sverige hade han inga id-handlingar.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: Alltså personer kan ju dömas för brott utan att det finns någon identitet. Du kan inte undgå straffansvar bara för att de rättsvårdande myndigheterna inte vet vem du är.
R: Och hur gör ni då då, för att ta reda på det?
P: Ja, det kan handla om allt möjligt. Oftast så är det naturligtvis i samtal med personen. Men man kan också genom att gå igenom handlingar som finns i brottsutredningen, som kanske inte har funnits tidigare i ett verkställighetsärende, få information om var personen har varit, personer som den har varit i kontakt med och på det sättet få mer information om var den här personen kommer ifrån.
Lagen säger att gränspolisen får hålla en dömd brottsling i förvar efter avtjänat straff, så länge dom tror att utvisningen går att genomföra. Då finns ingen bortre gräns. Och finns inte id-handlingar kan Sverige be respektive land om hjälp. Det är inte alltid det går så bra. Och ibland går det inte alls.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: I vissa fall så går inte det.
R: Alltså vad betyder det i praktiken då, den personen som skulle utvisas? Vad händer med den?
P: Blir kvar i Sverige.
R: På vilket sätt?
P: Ja.. på fri fot. Alltså, utsläppt. Det är till länder där det råder krig eller konflikt, så man kan inte verkställa, det kan också vara så att just det land som personen ska utvisas till inte accepterar att ta emot personer som kommer och har dömts för brott, eller om de utvisas mot sin vilja. Och i såna fall så.. finns det inga förutsättningar för verkställighet och då finns det heller inte förutsättningar för att hålla personen i förvar.
I Sverige finns idag 190 personer som dömts till utvisning, men som är släppta på fri fot. Dom är dömda för allt från stöld till grova våldsbrott. Några måste anmäla sig hos polisen varje vecka, men alla gör inte det. Idag vet inte polisen var 51 av dom 190 är.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: I en del av fallen kan det mycket väl vara så att de har lämnat landet, och själva rest hem, eller rest någon annanstans. Och i en del fall kan det vara så att de är kvar i Sverige på fri fot.
R: Men vet ni det att de har rest hem?
P: Näee.. i dom.. det vet vi inte, nej, det kan vara så. Men det är väldigt sällan som de meddelar tillbaks till polisen att ”nu är jag hemma”.
Den 21 september 2008 har Kader Bencheref avtjänat sitt straff och ska utvisas. I domarna står det tydligt att han är medborgare i Marocko. Men Kader vill inte lämna Sverige. In i det sista söker han asyl hos Migrationsverket.
Han säger att han kommer att dödas eller få livstids fängelse om han utvisas till Marocko. Att han är en soldat i Polisario, som kämpat för att befria det ockuperade Västsahara. Men Migrationsverket tror inte på honom och han får inte asyl.
Och samma dag Kader avtjänat sitt fängelsestraff tas han i förvar av gränspolisen. Där sitter han fortfarande kvar, åtta år senare.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: Personer som har dömts för brott som ska utvisas och som hålls i förvar, får hållas i förvar så länge som det är rimligt. Däremot så måste det finnas synnerliga skäl om förvarstiden ska överskrida 2 månader. Och de särskilda skälen ska då vara att personen på fri fot kan komma att försvåra verkställigheten, eller undandra sig verkställighet, alltså hålla sig undan. Samt att personen på fri fot kan antas komma fortsätta begå brott. Om de villkoren är uppfyllda, då kan polismyndigheten fatta beslut om förvar. Så syftet med förvaret är ju dels då att säkerställa att beslutet om utvisning går att verkställa, och dels att se till att den här personen då inte på fri fot kan fortsätta begå brott.
R: Men hur kommer det sig att man kan sitta så lång tid då? Som åtta år?
P: Jag kan inte och jag får inte kommentera enskilda ärenden, vare sig det som du gör ett program om eller någonting annat. Men om ett förvar blir väldigt långt, så beror det på att det fortfarande är så att det finns förutsättningar att verkställa personen.
R: Borde ni inte ha, så att säga, försökt allt man kan försöka efter åtta år? Utan då menar du att ni har fortfarande saker ni kan, ni kan göra då som kan leda till att personen kan utvisas?
P: Återigen, du... kommer tillbaks till ett enskilt ärende som jag inte kan kommentera. Så jag liksom inte kommentera i förhållande till åtta år, men jag kan säga att det finns under... förvarsärenden kan ta väldigt lång tid och de kan ta lång tid av olika skäl. Det kan vara så att, som sagt, en person ljuger om sin nationalitet eller sin identitet. Det kan vara så att det sker förändringar, politiska förändringar i mottagarlandet, som gör att en verkställighet som tidigare var lätt blir svårare. Men fortfarande möjlig, och förutsättningen för förvaret är fortfarande att vi gör bedömningen att det går att verkställa personen och att vi arbetar aktivt med ärendet.
Från första början bestämmer sig polisen för att Kader ska utvisas till Marocko. Vi får gå till arkiven för att försöka förstå varför dom inte har lyckats. Där hittar vi anteckningar från kontakter mellan Gränspolisens handläggare och Marocko. Och det vi ser är något av en envägskommunikation där Gränspolisen trots ihärdiga försök inte får svar på frågor.
Kontakt med Marockos ambassad i Stockholm.
28 december 2010
Telefonkontakt med Marockos konsulat, ännu ej besked ang. resedokument.
1 juni 2011
Ringde Marockos ambassad. Konsuln ej anträffbar. Meddelande lämnades. Han ringde inte tillbaka.
9 juni 2011
Ringde Marockos ambassad. Konsuln ej anträffbar. Meddelande lämnades. Han ringde ej tillbaka.
2 augusti 2011 (kl. 09.30)
Ringt Marockos ambassad i Stockholm. Ej svar.
2 augusti 2011 (kl. 10.30)
Ringt Marockos ambassad i Stockholm. Ej svar.
Kanske har det sin förklaring i att Gränspolisens första begäran kommer ungefär samtidigt som ett diplomatiskt bråk utspelar sig bakom kulisserna. I november 2009 dyker den här notisen upp. Marocko utvisar en svensk diplomat för samröre med den Västsahariska gruppen Polisario.
Och polisens problem fortsätter.Turerna kring fingeravtrycken är ett kapitel för sig. Marocko litar inte på svenska myndigheter, utan vill ta egna fingeravtryck på Kader.
Grafik
24 september 2009
Polisen och Marockos konsul försöker ta fingeravtryck. Kader slåss och bråkar och det går inte.
24 augusti 2010
Personal från ambassaden besöker Kader på Huddinge sjukhus. Han är kraftigt påverkad av dämpande medel och sover i princip. Fingeravtryck tas.
14 mars 2011
UD meddelar att Marockos ambassad anser att fingeravtrycken dom tog för sju månader sen är för dåliga.
11 april 2011
Polisen lämnar nya avtryck och foton till ambassaden.
15 februari 2012
Polisen och Marockos konsul besöker Kader för att ännu en gång ta fingeravtryck. Kader spottar på konsuln och skriker “hatiska ord”. Försöket avbryts.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
R: De godtar då inte fingeravtryck som ni skickar?
P: Det har varierat. Det har varierat över tid.
R: Men vad tänker du om det, det orsakar ju en massa arbete för er, att de inte litar på era fingeravtryck?
P: Ja, vi hade naturligtvis helst sett att de gjorde det.
R: Det är inget fel på fingeravtrycken som ni tar?
P: Nej, det är inget fel på fingeravtrycken som vi tar. Så vi hade naturligtvis helst sett att alla länder accepterade eller godtog de fingeravtryck som vi tar. Men samtidigt så måste vi ju också rätta oss efter de regler som de mottagande länderna ställer upp.
Till sist, efter att ha försökt i nästan tre år, får polisen svar från ambassaden. Men Kaders fingeravtryck matchar inte någon unik marockan. De liknar tusentals andra. “There were thousands of similar finger prints”, meddelar ambassaden.
Detta besked får polisen den 26 april 2012. Men dom ska fortsätta att hävda att det ska gå att utvisa Kader till Marocko och därför kan dom fortsätta att hålla honom inlåst.
Patrik Engström, chef Nationella gränspolisen
P: Marocko är ett land som det kan vara svårt att verkställa till. Inte omöjligt, men det kan ta lång tid. Identitetfastställelse till Marocko kan ta lång tid.
R: Varför det?
P: Det är nästan en fråga som du måste ställa till Marocko, om det handlar om deras folkbokföring, möjligen. Men frågan ställs nog bäst till den marockanska ambassaden.
Vi vänder oss till Marockos ambassad, för att få svar på våra frågor. Vi mejlar varje vecka i en månads tid, utan resultat. Marockos ambassad ligger på Kungsholmstorg i Stockholm.
Ambassaden: Ja, hallå?
R: Ja, hallå...hej, jag heter Henrik Bergsten, jag är reporter på Uppdrag granskning, Sveriges television.
Ambassad: Kom in...varsågod.
R: Kan jag komma in?
R: Hej, Henrik...and we have called you...no response?
Beskedet är att ingen av dom ansvariga finns inne, men vi får ett löfte om att någon ska höra av sig.
Ambassad: So we call you, when he come back.
R: Ok?
Ambassad: And we can fix a date with you…
R: You’re welcome.
Samtidigt som polisen försöker få till en utvisning, börjar det hända saker innanför murarna med Kader Bencheref. Han åker in och ut på rättspsyk. Fem gånger läggs han in i Sundsvall. Han hamnar på Säter i Dalarna. På Karsudden och på Karolinskas avdelning i Huddinge. Och så på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö.
Däremellan roterar han runt på Kriminalvårdens tyngsta anstalter och häkten enligt ett särskilt schema. Först i Stockholmsregionen: Kronobergshäktet, Sollentuna, Huddinge, Österåker, Hall och Norrtälje. Sen över hela landet. Saltvik, Salberga, Tidaholm, Kumla, Hällby och häktena i Göteborg och Malmö.
Kader Bencheref per telefon:
Kader: Dom tycker det är roligt. Dom tycker det är jätteroligt att flytta. Flytta varje månad.
R: Varför då?
Kader: Jag vet inte, dom flyttar på mig varje månad. Kriminalvården...
R: Varför gör dom det?
K: Dom dom vill, deras skit, skitsnack, skitjobb. Ja, du vet.
R: Hur länge har, hur länge har det pågått? Hur länge har det varit så?
K: Längesen, det är länge sen. Jättelänge sen.
Kriminalvården skriver att de startar Kaders rotationsschema i slutet av 2010. Det görs för att avlasta den personal som ansvarat för honom på Kronobergshäktet, och som är sliten efter nästan två år av hot, våld och skadegörelse. Schemat går ut på att Kader vistas en månad på varje anstalt.
På telefon når vi en av alla vårdare som haft med Kader att göra.
Kriminalvårdare per telefon: (röstförvrängd)
KMV: Dom gånger jag har varit med han då har det ju varit helt kaos. Alltså när vi ska hantera han så är vi fyra-fem man med kemdräkter och gummistövlar och sånt dära för att han har slängt så mycket avföring och sånt där. Och han har ju varit bojad till händer och fötter om han ska på toaletten. Det har ju varit mycket kaos omkring han. Det finns ju hur mycket som helst skrivet. Ja, du har väl alla papper så du kan läsa...så.
R: Men hur tänker du då kring att såhär har det hållits på liksom i åtta år nu?
KMV: Jag tror att dom flesta som jobbar inom Kriminalvården tycker att det är konstigt. Eller horribelt egentligen. Så, det är bara att hoppas att han kommer hem så fort som möjligt.
Men hem kommer inte Kader och i handlingarna kan vi läsa Kriminalvårdens bedömning av honom:
“om B skulle försättas på fri fot så kommer han i vissa situationer med mycket stor sannolikhet återfalla i brott och risken är att han skulle komma att begå nya grova våldsbrott mot människor.”
Själv menar Kader att vårdare provocerat honom. Och han har blivit misshandlad inne på en anstalt. Vid ett tillfälle slår en vårdare sönder hans fingrar med batong.
I Kriminalvårdens interna rapport skriver anstaltschefen att det inte är “försvarbart att slå på en inlåst människas händer.” Och säkerhetschefen Christer Isaksson skriver:
”Bakgrundshistorien är tragisk i den mening att den aktuelle mannen, som begått brott men avtjänat straff för detta, hanterats av det svenska rättsväsendet på ett sätt som ingen kan vara stolt över eller tillfreds med. (..) Hans utsatthet och hans reaktioner måste ställas mot den bakgrunden.”
Kader får senare 14 000 kronor i ersättning för skadan. Utredningen mot vårdaren läggs ner av åklagaren.
Kader Bencheref per telefon:
Kader: Dom vill inte släppa ut mig. För att dom vill vänta för att jag tar mitt liv. Förstår du? Dom räknar så här: vem ska vinna, vem ska förlora? Han ska sitta, ta sitt liv. För att dom tar inte ansvar.
Ignacio Vita: Jag heter Ignacio Vita och är advokat.
Advokat Ignacio Vita tar emot oss i sitt kontor på Kungsholmen. Han har jobbat med Kaders fall i två år. Det är Amnesty som betalar tiden han lägger ner.
Ignacio Vita, advokat
Ignacio: Såvitt jag känner till så finns det ingen i Europa som varit förvarstagen så länge som Kader har varit.
2014 hade historien om Kader Bencheref kunnat få ett slut. Ignacio Vita lyckas få upp fallet i Migrationsöverdomstolen. Den högsta instans som prövar ärenden om förvar. Och domstolen vill att Kader släpps och skriver:
”(...) att ett fortsatt förvar av Kader Bencheref inte står i rimlig proportion till behovet av att underlätta verkställigheten. Det föreligger därför inte synnerliga skäl för ett fortsatt förvar av Kader Bencheref utan uppsikt borde vara en tillräcklig åtgärd.”
Här hade Kader kunnat försättas på fri fot. Men när beslutet meddelas avtjänar han ett fyra månaders fängelsestraff för att ha bitit och slagit vårdare på olika anstalter. 2 alt Migrationsöverdomstolen anser därför att ärendet är avslutat och avskriver målet. Och när det är dags för villkorlig frigivning, sätter polisen Kader i förvar – igen. Och allt börjar om.
Ignacio Vita, advokat
I: Och där sitter Kader, själv, rättslös, frihetsberövad. Vet inte när han kommer att komma ut, åtta år efter avtjänat fängelsestraff.
R: Han har ju fått betala ett högt pris för att inte vilja tillbaka till Marocko?
I: Och det är ett val som han har gjort. Och jag har respekt för det valet och han är fullt medveten om konsekvenserna av det valet. Men konsekvenserna av det valet har aldrig varit att han ska sitta frihetsberövad i åtta år.
R: Men det är ju resultatet? Det är ju så det har blivit?
I: Ja, men det är inte Kaders fel. Det är myndigheterna som har gjort fel här.
R: Alltså vad ska man göra då istället, om personer själva inte medverkar, alltså man slänger sina pass eller sina identitetsuppgifter och man berättar inte var man kommer ifrån och man har begått brott i Sverige – vad ska man göra istället då för att låsa in dom som i det här fallet?
I: Ett alternativ är ju uppsikt som det heter, som innebär att man anmäler sig till polisstationen en gång per dag eller några gånger per vecka...och så länge man så att säga inte har rätt att hålla någon frihetsberövad såsom jag ser det, så finns det inga alternativ än att släppa dom på fri fot. För du kan, samma frågeställning blir ju generellt sätt...vad ska vi göra med människor som är för farliga att släppas ut efter att dom avtjänat ett fängelsestraff? Även svenskar?
R: Ja, vad ska vi göra med dom?
I: Våldtäktsmän, mördare vad ska vi göra med dom? Ska vi släppa ut dom? Ja, det gör vi ju. Vi gör det varje dag. Dom släpps ju hela tiden och begår brott igen.
Det är inte bara polisen som försökt utvisa Kader till Marocko. Vi börjar gå igenom ärendet hos Utrikesdepartementet som får det på sitt bord 2010.
Grafik
20 oktober 2010
Gränspolisen skickar begäran om hjälp till UD.
12 februari 2011
UD talar med tjänsteman på Marockos ambassad.
11 mars 2011
UD kallar upp en representant från den marockanska ambassaden.
3 maj 2011
Chefen för UD:s Nordafrikaenhet besöker Rabat. Ber om hjälp att identifiera Kader.
16 juni 2011
UD konstaterar att Kader hållits i förvar i snart 3 år, “vilket är en mycket lång förvarstid” och kostar 3000 kronor per dag.
1 november 2013
Marocko meddelar svenska ambassaden i Rabat att ärendet är “avslutat”. Om de ska ta upp det igen vill dom först ha en “förklaring om hur svenska myndigheter är organiserade”.
Långsamt tar sig fallet ända upp till regeringen. I februari 2014 besöker migrationsminister Tobias Billström Rabat och diskuterar fallet med Marockos biträdande utrikesminister.
I juni samma år skriver justitieminister Beatrice Ask ett brev till sin marockanska motsvarighet. “The issue concerns the situation of Mr Bencheref…”
När vi försöker få svar från de före detta ministrarna inser vi att det kommer bli svårt att hitta någon som vill ta ansvar för situationen. Tobias Billström, som nu är vice talman i riksdagen, hör av sig via sin pressekreterare:
Niklas Gillström, pressekreterare Moderaternas riksdagskansli
Niklas: Jag har förståelse för önskan om att få höra hans åsikt. Men det är ju också så att vi måste se det i ett perspektiv av vad hans roll är idag. Vad innebär hans roll? Även om man kan sätta sig och tycka massa med saker så kan det ju var så att dels 1; Man kanske inte önskar det. Man kanske inte vill ha en åsikt om allting jämt. Plus att det blir ju också en situation därför att han egentligen inte har varit ansvarig för det här – så sätter ju han sig i en situation då under den intervjun i så fall. Han kanske inte pekas ut som ansvarig men verkligen ger intrycket av att han är ansvarig för någonting han inte har varit ansvarig för.
Svaret från Beatrice Ask är något kortare. “Jag kommenterar inte enskilda ärenden”, skriver hon i ett mejl.
Men några resultat kan vi inte se, från de två ministrarnas engagemang. Marocko svarar inte ens på brevet från Beatrice Ask.
Men det kommer nya ministrar, som ska göra nya försök.
Kader Bencheref per telefon:
KB: Ibland äter jag ingenting, ibland blir jag förbannad, jag äter ingenting, sitter en månad utan mat. Det spelar ingen roll, dom inte stress, ah kolla till honom en gång på tre dagar, kolla till honom om han lever eller inte. Eller bara kolla på en timma tillsyn och sen dra. Stänga dörren, popp, och dra. Fy fan jävla Sverige göra så där. Fy fan jävla idioter alltså. Fan i helvete bara, det är katastrof, måste kämpa överallt. Det är katastrof.
R: Vad vill du nu då?
KB: Jag vet ingenting, jag vet ingenting, ingen aning, vad jag vill. Jag vill dom ska, dom här som jag sa, dom ska betala… betala. Dom måste betala. Dom måste vara sanningen? Varför dom gör så där, mot mänskliga rättigheter, mot människor. Mot mig.
Den nya regeringen ser glad ut, men den får ärva en riktig surdeg från den förra. Utvisningen av Kader Bencheref hamnar på regeringens bord i oktober 2014. Ansvarig blir inrikesminister Anders Ygeman. Men han får snart ännu fler problem med Marocko.
Ur Rapport 2 februari 2016
Reporter: “Ungefär 800 gatubarn och unga vuxna från Marocko och övriga Nordafrika finns i Sverige, framförallt i Stockholm och Göteborg. Dom har inte rätt till asyl, dom begår ofta brott och missbrukar droger. När dom grips av polisen är det svårt att fastställa vilka dom är.”
I UD:s arkiv kan vi följa hur svenska toppdiplomater och ministrar kopplas in för att få Marocko att ta tillbaka gatubarnen – och Kader Bencheref. Först ut är justitieminister Morgan Johansson.
Morgan: Excellences, madame chair...
I april 2015 reser han till ett stort FN-möte i Qatar, där han möter Marockos justitieminister. Fokus på mötet: återtagande av Kader Bencheref. Därefter händer det här:
Ur Rapport 5 oktober 2015
Reporter: Protesten mot den svenska regeringen kom inte som en överraskning för tjänstemännen för Sveriges ambassad i Marocko. Ett par dagar före manifestationen utanför ambassaden den 4 oktober hade det cirkulerat uppgifter i landet att Sverige som första EU-land var på väg att erkänna Västsahara.
Läget mellan Sverige och Marocko är nu extremt känsligt. Och något återtagande av Kader Bencheref 2015 blir det inte. Men i januari 2016 händer plötsligt något i relationerna med Marocko. Trots att riksdagen sagt ja till att erkänna Västsahara vänder regeringen i frågan.
Ur Rapport 14 januari 2016
Programledare: Ja, Sverige kommer inte att erkänna Västsahara. Enligt vad SVT erfar kommer utrikesminister Margot Wallström att lämna det beskedet inom kort.
Några dagar senare kommer Marockos talman till Stockholm för ett möte med inrikesminister Anders Ygeman. Två saker diskuteras. Gatubarnen – och fallet Bencheref.
Vad dom har sagt på alla möten genom åren vet bara dom inblandade. Vi får inte veta det. Handlingarna som UD lämnar ut är hemligstämplade. Och ministrarna själva vill inte heller svara.
Det enda vi med säkerhet kan säga är att det i vart fall inte har gett resultat.
HB: Hello.
LM: Hejhej.
HB: Nice to meet you again.
Vi återvänder till marockanska ambassaden, som fortfarande inte hört av sig efter vårt senaste besök.
Ambassad: Excuse me?
HB: Henrik Bergsten is my name.
LM: Swedish Television, Lina Makboul, Swedish Television, nice to meet you, and you are, Sir?
Ambassad: You don’t need to know.
L: Okey. But you work here at the embassy?
Ambassad: Yes
HB:We have been trying to contact you?
Ambassad: There is no comment on the issue.
L: Dou you know what the issue is?
Ambassad: You know better than us.
HB: But, I mean, you know why we are here?
Ambassad: I know.
HB: Yeah, you know that. Could we talk about it?
Ambassad: No.
HB: How come?
Ambassad: No comment.
HB: No comment? Could we just get a…
Ambassad: Stäng dörren! (OBS: PÅ ARABISKA)
L: We are trying to find answers about mr Kader Bencheref.
Ambassad: No comment.
HB: Good bye…
Ignacio Vita, advokat
I: Svenska myndigheter har snart i över åtta år försökt få Marocko att ta emot Kader och Marocko har gång på gång vägrat. Det har varit ett kompakt och mycket tydligt besked från Marockanska myndigheter att vi inte kommer att ta emot honom, samtidigt som Kader inte har velat medverka till en utvisning till Marocko. Och där har det funnits ett dödläge.
Ignacio Vita har nu lyckats få upp fallet i Europadomstolen.
Målet heter “Bencheref mot Sverige” och det är brott mot de mänskliga rättigheterna som står på spel.Knäckfrågan handlar om hur länge en människa får hållas frihetsberövad i väntan på utvisning.
Ignacio Vita, advokat
I: Svenska myndigheter har trots många försök, det ska man ge svenska myndigheter, dom har gjort många försök men det har inte lett till något konkret resultat. Och där är Europadomstolen tydlig under såna förutsättningar när det finns ett sånt dödläge i verkställighetsarbetet som det alldeles uppenbart har skett här så finns det ingen grund för förvar. Då måste personen släppas, annars är frihetsberövandet ett brott mot Europakonventionen.
R: Så det är vad, det är vad som borde ske enligt dig då – han borde släppas?
I: Ja absolut. Vi har ju nu gått till Europadomstolen och inför Europadomstolen så har ju regeringen, den svenska regeringen till och med i sitt yttrande till Europadomstolen sagt att dom vill inte ens ta ställning i frågan. Dom försvarar inte sina egna myndigheter. Dom säger att pga. att Kader har varit förvarstagen så pass länge, så vill den svenska regeringen faktiskt inte säga att det inte är ett brott mot Europakonventionen, utan överlämnar till Europadomstolen att avgöra om det här är ett brott eller inte. Och det är väldigt ovanligt att regeringen inte ens skyddar, försvarar sitt eget agerande, eller sina myndigheters agerande.
R: För någon som bara ser på det här, för en lekman som bara tittar på det här programmet, så kan det låta logiskt alltså så här “oj, om en person är farlig så är det bra om han är inlåst”?
I: Då ska man ju, då ska man ha klart för sig att den svenska lagstiftningen ser inte ut så...i Sverige så frihetsberövar vi inte människor för att dom kan komma att begå brott i framtiden. Det existerar inte. Tvärtom är det på det sättet att ett frihetsberövande är en reaktion på ett agerande som kommer efter att någon har gjort någonting. Så att tycker man att det är rimligt att en person bara för att den är farlig ska frihetsberövas så att säga innan den begår någonting då kommer för det första vi behöva ha väldigt många människor frihetsberövande och för det andra så ska man var medveten om att svensk lagstiftning ser inte ut så. Och det är det som är någonstans kärnan i det här att Kader har ju blivit frihetsberövad på ett sätt som inte är förenligt med, med lagen.
När Kader Bencheref sökte asyl i Sverige i juli 2006 sa han att han kom från Västsahara och han skrevs in som medborgare i Marocko.Men Migrationsverket trodde aldrig på hans historia, så frågan är var han egentligen hör hemma? En dag under arbetet med reportaget kommer han plötsligt med helt nya uppgifter.
Kader Bencheref per telefon:
Kader: Jag är inte marockan, jag är inte från Marocko, förstår du, jag är från Algeriet.
R: Är du från Algeriet?
K: Ja, jag är från Algeriet, inte från Marocko.
R: Varför säger du rätt land nu då?
K: Varför jag säger rätt land? Det spelar ingen roll om jag säger fel land eller rätt land, jag kommer inte att släppas i alla fall. Dom har bestämt sig, dom ska inte släppa mig.
I oktober förra året besökte Gränspolisen och personal från Algeriets ambassad Kader. Algeriets ambassad säger nu till oss att dom är ganska säkra på att Kader Bencheref är algerier. Han talar arabiska med algerisk dialekt och har detaljkunskaper om landet. Ambassaden försöker nu få hans identitet bekräftad i Algeriet.
Under dom åtta år som den svenska staten har försökt utvisa Kader Bencheref har målet alltid varit Marocko och inte Algeriet. Men kanske borde det ha varit tvärtom.
När Kader satt i fängelse efter våldtäktsförsöken i Sundsvall bad han om tre telefontillstånd. Vi hittar dokumenten hos Kriminalvården. Två nummer går till Marocko. Dom har polisen ringt och dom gav inget. Men det allra första numret han bad att få ringa, det går till en kvinna i Algeriet.
Telefonsvarare: (arabiska)
“Det går inte att nå detta nummer för tillfället.”
Gränspolisen vill inte svara på om de har ringt numret till Algeriet. Men de hävdar fortfarande att arbetet med att utvisa Kader går framåt och att det är till Marocko han ska, även om dom är öppna för att han kan vara algerier. Enligt det senaste beslutet från Migrationsdomstolen har nu polisen på sig till den 27 februari i år att lyckas. Då upphör utvisningsbeslutet att gälla. Och vad som händer sen vet vi inte.
R: Till vem går numret i Algeriet då?
KB: Till min familj.
R: Till din mamma?
K: Mm... ja.
R: Vad sa du till henne då?
K: Vad jag sa till henne? Jag har sagt vad jag sagt.
R: Vad sa du?
K: Jag har sagt vad jag sagt.
R: Du har sagt vad du har sagt.
K: Ja.
R: Ja, vad betyder det?
K: Jamen... hur ska jag förklara. Man pratar med sin familj… med sin familj. Allt och alla.
R: Hur tänker du kring ditt eget ansvar då för att det har blivit så här?
K: Blivit så här?
R: Det har ju skapat massa problem för dig att du inte.. att du inte sa Algeriet från början?
K: Ja, precis, det har skapat mycket problem ja.
R: Alltså, det, men det har ju du skapat själv eftersom du sa Västsahara från början så har ju du själv skapat en massa problem för dig själv?
K: Men det spelar ingen roll, även om jag sagt till dom från Algeriet det har blivit samma sak, det har blivit samma sak, för jag har inget pass, ingen identitetshandling. Dom kommer inte tro mig, om jag säger Algeriet eller från Marocko. Jag hade inte Algerietpapper heller.
På vår begäran har Kriminalvården beräknat kostnaden för Kaders åtta år i förvar. 16 miljoner har det hittills kostat. 16 miljoner svenska kronor. Vi vänder oss till Gränspolisen och Patrik Engström igen, för att ställa fler frågor. Men han säger nej och hänvisar till processen i Europadomstolen.
Vi försöker få svar från Marockos ambassad, men trots upprepade försök hör dom inte av sig. Vi vill också ställa frågor till ministrarna – Anders Ygeman, Morgan Johansson och Margot Wallström. Men ingen av dom vill kommentera – fallet Kader Bencheref. I flera månader har vi försökt träffa Kader Bencheref för en intervju. En vecka före jul säger han plötsligt ja.
Vi får tillstånd av kriminalvårdschef Anders Backman, på häktet i Malmö. Men han ger oss restriktioner.
Telefon Anders Backman chef häktet Malmö:
Anders Backman: Vi vill inte att ni sitter i samma rum… Vi vill att ni sitter...vi har ett besöksrum med glasruta emellan där man pratar i mikrofon till varandra. För vi är alltså oroliga han har skadat så mycket personal...nu är ni väl kanske mindre utsatta men men vi känner stor oro inför det…
Häktet: Varsågoda.
R: Jaha, tack.
Kriminalvårdschefen säger också att intervjun avbryts om Kader blir det minsta hotfull. Och om han inte sköter sig timmarna före vi ska träffa honom.
Håkan Tullberg, kriminalvårdsinspektör
Kinsp: Vår förhandling går inte så bra där uppe. Han vill ingenting? Det är totalt stopp. Just nu vill han ingenting. Vi har ju en förhandlare som sköter kontakten, men vi når inte fram till honom.
Lina: Ska vi vänta en, ska vi vänta en kvart då kanske och göra ett nytt försök, och sen… om det är okej med dig?
Kinsp: Ja.
Lina: Och sen får vi lämna er, om han inte kan?
Kader vill inte göra intervjun på Kriminalvårdens villkor. Och vi får åka hem tomhänta.
Kinsp: Nä. Vi kommer ingenstans.
“Elin”
R: Tänker du på den här händelsen ibland?
E: Ja, det gör jag. Varje gång jag ska ut och springa, kan jag tänka på det. Att jag tittar extra så här. Alltså det är ju något som jag har med mig
Kristina
R: Han är fortfarande kvar faktiskt.
K: Fortfarande? Jaha. Nä, det visste jag inte. Att det ska ta sån tid. Det är fruktansvärt lång tid.
“Elin”:
E: Mm... där kan han få sitta, tycker jag.
R: Tänker du så?
E: Ja, det tänker jag. En stund till.
Grafik: Några dagar före sändning fick vi svar från Marocko.
Vi vill försäkra den svenska allmänheten att det finns ingen misstro mot svenska myndigheter. Vi har alltid samarbetat.
Vi har inte kunnat bekräfta att Kader Bencheref är marockansk medborgare eftersom hans fingeravtryck inte ger träff i vår databas.
Vi vill också tillägga att vi alltid i detta ärende i rätt tid, eller när så begärts, kommunicerat med de svenska myndigheterna.
Med vänlig hälsning
Ambassadör Amina Bouayach