Intervjubilder medverkande

Nyhetsreporter: Natten till i torsdags utsattes synagogan i Malmö för stenkastning.

Nyhetsreporter: Det var tredje gången i år som samlingsplatsen för Malmös judar vandaliserades.

Reporter: Vi var ju här (...) för ett par veckor sedan. Har du hört något om det? Var du här också då eller?

Kille 1: Ja, jag fick samtal direkt, att det var judar här och att vi skulle planera att kasta ägg och sådant.

Reporter: Du fick samtal och… skulle kasta ägg?

Kille 1: Ägg, ägg.

Kille 2: Hade jag varit lite yngre hade jag varit en av dem som hade flaskat dig. Förlåt, men det är sanningen. För jag hade inte tänkt klart, jag hade också velat göra något för Palestina.

Hakkors och ägg mot judiska familjer. Vilka är det som står för hatet? Och varför?

Reporter: Och männen i bilen skrek ”fucking judar”.

Siavosh Derakhti: Och sedan att bilar kör ju förbi. Så det kan hända att dom vevar ner rutan och skriker... massa hemska saker, kastar ägg, kastar stenar.

Reporter: Ok. Då har vi… Då har vi kommit till Malmö här. Och eh…

Malmö har som en stad där judar trakasseras och är rädda att visa sin identitet.

Reporter: (...) Jag bär kippa, och…

Stämmer det? Hur allvarligt är läget i Sveriges tredje största stad? Vi kommer själva att undersöka vilka reaktionerna blir om man går klädd med judiska symboler – kippa och davidsstjärna.

Thomas Bull: Vi kan ju fortsätta här… vänster sedan rakt fram.

Thomas Bull leder polisens hatbrottsgrupp här i Malmö.

Thomas Bull: Det är väl de typiska brotten vad gäller området kring synagogan, de här kränkningarna, de verbala kränkningarna.

Reporter: Någon som ropar något… Vad kan det vara?

Thomas Bull: Ja, ”judesvin”, ”vi ska döda er” eller liknande. Det kör förbi en bil och skriker mot dem, eller ser dem på gatan kring synagogan och skriker åt dem och sedan försvinner.

Reporter: Här ser det stängt ut (öppnar) nej, det var öppet.

Thomas Bull: Nej! Titta!

Reporter: Ska vi gå in?

Thomas Bull: Ja, absolut. Vad bra

Reporter: Tur att vi kollade. (Skratt)

Reporter: Jo men här har det ju varit en del brott också.

Vi är på judiska begravningsplatsen – där gravar har vandaliserats flera gånger. Thomas Bull hör till dem som trots alla anmälningar inte tycker att det är värre här i Malmö än på andra håll i Sverige.

Thomas Bull: Det vågar jag inte svara till hur man har det på andra ställen. Men jag tror inte Malmö är värre vad gäller hatbrott, för det har funnits länge.

Intervjubilder medverkande

Vi träffar många judar här som berättar om trakasserier. I några fall anonymt. Några är religiösa – andra sekulära. Men de har alla drabbats bara på grund av att de är judar.

Amnon Tsubarah: Hela atmosfären (…) när det gäller antisemitism, har blivit hårdare. Det gick långsamt. Men… till en nivå där man känner sig osäkert här. Man helst vill inte stanna här.

I hela Sverige räknar man med att det finns cirka Här i Malmö med omnejd inte fler än 1 500.

Judiska församlingen krymper och familjer flyttar härifrån, enligt de vi pratar med.

Shneur Kesselman: Det jag hört dom berätta att dom vet inte om dom vill sluta sina sista dagar här i Malmö, och att dom inte vill sina barn ska fortsätta leva här i Malmö. Detta gör mig väldigt ont.

Fred Kahn: Självklart finns det alltid en hotbild och vi får vara beredda på att det sker något. Det har varit stenkastning mot synagogan. Dom har krossat fönster, det har (...) varit trakasserier mot rabbinen och andra församlingsmedlemmar.

ARKIV: ur Sydnytt 2010

Reporter: ”Ja, Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles varnar nu judar för att besöka södra Sverige, och i synnerhet Malmö.”

Men Fred Kahn anser samtidigt att bilden överdrivits i omvärlden. Man behöver inte varna judar för att komma hit, tycker han.

Fred Kahn: Media måste ju ha… alltså, jag tycker inte den bilden är riktigt rättvis. Om man tittar på Paris till exempel, där man vandaliserar synagogor, man bränner judiska butiker och så vidare. Så är det... finns det många ställen i Europa som är betydligt värre än… än Malmö.

Dansk programledare: ”Vi inleder dagens program i Malmö, två mil från Köpenham…”

En orsak till att intresset väcktes för några år sedan var en serie uttalanden från socialdemokraten Ilmar Reepalu, som under många år var Malmös ledande politiker.

ARKIV: ur Agenda 2010

Reporter: ”Han sa också att judiska församlingen i Malmö med sina 600 medlemmar borde ta avstånd från Israels politik för att förhindra fler hatbrott.”

Ilmar Reepalu är inte längre kommunalråd och vill inte medverka i det här reportaget. Han anser att han är missförstådd. Han förklarar också för mig på telefon att han tycker att bilden av antisemitismen överdrivits, och att det snarare handlar om kritik mot Israel än om judehat. Men Malmö sticker ut i brottsstatistiken. Enligt Brottsförebyggande rådet har Malmö nästan dubbelt så många anmälningar om antisemitiska hatbrott som Stockholm, trots att det är en betydligt mindre stad. visar att det inte bara är vanligare att judar här råkar ut för trakasserier – det är också fler här än på andra håll i Sverige som upplever fientlighet på allmänna platser som ett mycket stort problem.

Thomas Bull: Jag kan liksom inte se det i våra anmälningar att man inte kan vara ute och gå. Att man blir attackerad…

Reporter: Det har du väl sett?

Thomas Bull: Nja… men inte det här med att du inte ens skulle kunna gå igenom Malmö alltså. (…)

Reporter: Men du har ju rabbinen till exempel…

Thomas Bull: Rabbinen, han är väldigt självmarkerande där va, och det har ju nästan blivit att… rabbinen är något man nästan har väntat på och se när han kommer.

Det är Shneur Kesselman vi talar om. Han är en av rabbinerna här i Malmö, och kom hit från USA för tio år sedan. Det dröjde inte länge förrän den första reaktionen kom.

Shneur Kesselman: Jag minns… någon som passerade förbi mig och spottade liksom, direkt, framför mig. Det var rätt så tidigt, inte så långt efter vi flyttade hit och det var på något sätt en välkomst… spott.

Han sticker ut med sin ortodoxa stil. Han har i rapporteringen blivit symbolen för trakasserierna mot judar – de utgör en stor del av anmälningarna som kommit in till polisen i Malmö – ungefär var tionde anmälan de senaste två åren.

Och tidigare var trakasserierna ÄNNU fler – innan han började köra bil.

Det handlar om hot och glåpord, men det har också hänt att någon till exempel försökt köra på honom och hans fru.

Shneur Kesselman: På samma dag hade jag 3-4 incidenter. Liksom helt sjukt. Inom 2-3 timmar. När jag var ute liksom i stan. Och sen kan det vara några månader till och med som går, utan att någonting har hänt. (…) Det finns vissa situationer som nog varit mera allvarligt. Men som… tack gud har inte förverkligats.

Så sent som i augusti så utsattes han för två attacker inom loppet av ett par timmar. Han är på väg till synagogan till fots när en bil kör förbi och någon kastar en tändare mot honom och hans sällskap. Och sedan – på väg FRÅN synagogan – kastar någon en glasflaska från en bil. 

Shneur Kesselman: Den kunde ha slutat väldigt illa om den skulle ha träffat mig... och den var (måttar med fingrar) så nära. Jag kände luften liksom. Ja…

Det är få som bär kippa till vardags. Men som en reaktion på trakasserierna och rädslan anordnas så kallade kippavandringar.

Peter Vig, man med kippa: Det här är den andra kippavandringen som vi har på ganska kort tid. Det här angår som ni ser väldigt många. Inte bara oss judar, utan det är många som känner att det angår dem också.

Det här är en kippavandring i augusti förra året – efter attacken med glasflaskan mot rabbinen. En demonstration för rätten att bära religiösa symboler.

Kille: Yahood!

Killar i talkör: Free, free, Palestine! Free, free, Palestine! Free, free, Palestine!

Men när de kommer fram till Möllevångstorget möts de av protester och förolämpningar. Ett tydligt exempel på att judar i Malmö får stå till svars för vad Israel gör.

Killar i talkör: Fuck Israel!

Kvinna: Han står och gör fuck you till oss!

Man: Vänta lite, låt mig prata…

Kvinna: Israel… Det här handlar inte om Israel. Hur fan kan det handla om Israel?

Killar: Free, free, Palestine? Free, free, Palestine!

ARKIV: ur Rapport 2014

Reporter: Vid gränsen till det palestinska territoriet mobiliseras alltfler trupper.

Flera av de judar vi talar med vittnar om att trakasserierna ökar när Israel-Palestina-konflikten blossar upp.

”Natalie”: Jag är född i Sverige… Jag har ingenting med den konflikten att göra. Självklart tycker jag också att det fruktansvärt att människor dör, men det är ingenting som jag kan hindra eller tyvärr göra något åt. Det är inte mitt krig bara för att jag är jude.

Gång på gång ritar någon en Davidsstjärna utanför hennes dörr. Hela fjorton gånger har hon anmält det till polisen, men man har inte lyckats få stopp på trakasserierna. Hon är numera orolig när hon rör sig på stan.

”Natalie”: Jag tror inte det är många som vågar visa sin judiska identitet. (…) Det … offentliga rummet kan ju vara ganska farligt ställe om man inte är försiktig.

Shmuel Goldberg: Malmö has a lot of… beautiful ingredients. It’s got a very multi ethnic population. Lots of cultures… I don’t know, someone said hundred languages are spoken in Malmö. That’s incredible. So I like Malmö for that reason. It reminds me of a little bit of where I grew up, New York.

Shmuel Goldberg är kock och driver en vegetarisk restaurang här i Malmö. Han kom hit från New York för närmare tre år sedan.

Shmuel Goldberg: I get… shouted at a lot. From cars. Specifically. Walking down the street, when I’m standing at the... at the light waiting to cross… I get shouted at quite often. (…) Definitely a few times a week, it happens to me. The shouts are usually something like “jävla jude” … quite often, it’s in arabic ”yahood, yahood”, as well as “Palestine, Palestine”. Pretty much that’s the three things that I get all the time. (…) The moment certain people see a little piece of cloth under my head, a kippa… everything comes out. And that's a problem (skratt) you know. Yeah.

En kväll för nästan två år sedan var han med om något mitt i stan – som gjorde honom rädd lång tid framöver. Han hör hur någon springer ifatt honom.

Shmuel Goldberg: He was about a meter and a half, or two metres away from me. And he spit at me. And started shouting and screaming. You know, I just froze. I don’t know how long this went on for, 15 seconds, 20 seconds… and then... he was dragged off by this girl who was with him.

Kvinnan i sällskapet varnar honom för att det är farligt att bära kippa i Malmö.

Shmuel Goldberg: And she said: you better watch out, here in Malmö if you wear a kippa you gonna get killed. So… it didn’t develop in to a physical… incident. But it scared me really bad. (…) For the next 3-4 months I was walking around in Malmö shaking the whole time. Looking right and left and really afraid.

Jag går igenom samtliga 137 anmälningar om antisemitiska hatbrott i Skåne från 2013 och 2014. Mycket handlar om klotter – svastikor eller Davidsstjärnor. Men det handlar också om grövre brott. Judiska församlingen har tidigare utsatts för sprängattentat.

Och vi kan nu avslöja att församlingen blev bombhotad så sent som i mitten av november förra året. Tre samtal samma dag. ”Ni har ihjäl barn och spränger folk i luften, vi ska göra samma sak med er”, hotar en anonym man enligt anmälan. Och i de totalt 87 anmälningar som gäller Malmö är hälften av brotten riktade direkt mot judiska institutioner eller enskilda judar.

Thomas Bull: Vågar man gå på gatan med dom här judiska attributen. Ja, alltså för mig vågar man göra det. Men hamnar man vid fel plats, fel tillfälle. Ja då kan det ju så klart gå illa, och detta är ju en fråga som judarna själva måste besvara, för jag känner igen det som du berättar för mig vad. Alltså jag hör ju judarna berätta också detta för mig. Och… jag kan liksom inte se det i våra anmälningar att man inte kan vara ute och gå. (…) Om du, låt säg att du skulle gått ut i kippa... kippa eller om du hade haft ett halsband. För mig är det inte självklart att du skulle bli attackerad för att du rör dig runt i Malmö.

Vilka reaktioner möter man om man går med judiska symboler i Malmö? Jag och min reporterkollega Sanna Klinghoffer bestämmer oss för att själva undersöka hur det är att gå med kippa och Davidsstjärna. Under en vecka ska vi bo här och röra oss i olika delar av staden. Vi utrustar oss med dolda kameror. Kanske kan vi fånga några reaktioner – även om det blir svårt med tanke på att det handlar om kommentarer på gatan. De allra flesta vi möter har inte alls några problem med att vi är judar – många är trevliga trots att de kanske har egna upplevelser från Israel-Palestina-konflikten. Men vi väcker definitivt uppmärksamhet. Ibland är blickarna bara nyfikna. Och ibland kritiska. Här är ett exempel – från Bergsgatan – där vi går till och från synagogan.

Man på Bergsgatan: ”jude”

”Jude” kommenterar en av männen jag passerar.

På Möllevångstorget går jag och köper en kopp kaffe och en tidning – och sätter mig på uteserveringen – mitt på torget. Jag har bara hunnit sätta mig och börjat bläddra i min tidning när mannen framför mig hälsar på en vän som kommer på cykel.

Man 1: Hey my friend! How are you? How are you?

Man 2: Good. It’s good, especially if you have a jewish shit in front of you. (skratt)

Mitt bläddrande skymmer bilden – men vi kan tydligt höra hans svar. Jo allt är bra – särskilt som det sitter en judisk skit framför dig. Eller som här – också på Möllevångstorget. Jag har just passerat två unga män – när den ene reagerar på att jag är jude och slår näven i handflatan.

Reporter: Men det som hände där var att precis när jag passerade två unga män så gjorde den ena mannen, han slog i handflatan och sa jude, eller judejävel. Det var vad jag hörde. Och sedan hade jag passerat dem. (…) Och allt är lugnt. Vi blir vänligt bemötta. Men det är hela tiden en laddning. En anspänning.

Amnon Tsubarah: Det är inte alla som är dåliga. Men det räcker med några. Men det är att jag går hela tiden med rädsla. Det är terrorism. Jag vet inte om där är någon som kanske väntar på och se, eller bara se någon med kippa, det är jude, så ska vi säga några fula ord, eller kasta något mot honom eller så.

Amnon Tsubarah är inte bara jude utan också invandrad från Israel.

Amnon Tsubarah: Och jag ska berätta vad som hände. Jag gick och fiskat, och på eftermiddag och det var jättefint och kom folk och… hålla, prata och hjälpa varandra och… och det var en kille som prata och jag pratar lite arabiska och han prata lite arabiska eller han prata helt arabiska han var arabisk ursprung. Och sen när vi liksom hade kul och den sån … jag var liksom nästan färdig vad, plockade mina grejer så han frågade mig varifrån jag kommer. Så jag sa till honom: jag kommer från Israel. Han frågade mig: är du en arab? Jag sa, nej, jag är jude från Israel. Så han tittade på mig och sa: en dag vi ska slakta er alla.

ARKIV: Svensk spelfilm

Man i affär: Ja, men ni får naturligtvis extra ränta…

Judiskt kassabiträde: Ja, jag…

Det är så här vi lärt oss känna igen antisemitismen.

ARKIV: Svensk spelfilm.

Jude: Jag är glad över att få den extra slant. Jag har mina finansiärer bakom mig, och de vill ha sina pengar.

Nazisternas förföljelser var de värsta världen upplevt. Nynazister har senare fortsatt att hota och trakassera judar. Men idag är det bara en till nazister, enligt Brottsförebyggande rådet. Det är istället vanligare med Konflikten ger näring åt judehat som sprids i arabvärlden. Här är ett exempel från en predikan i palestinsk tv.

Arkiv: ur Palestinsk tv/Memri-TV

Sheik Ibrahim Mudeiris: Allah varnade sin älskade profet Muhammed för judarna, som dödat sina profeter. (…) Med bildandet av staten Israel så förlorades hela den muslimska nationen, för Israel är en cancer som sprids i kroppen på den Islamiska nationen, och för att judarna är ett virus som liknar AIDS.

ARKIV: ur ”Al-Shatat” 2005/Memri-TV

En gammal myt som ursprungligen skapades av kristna är att judar kidnappar kristna barn och använder deras blod i sitt osyrade bröd under påsken. Här sprids den myten i en syriskproducerad dramaserie om judar – som sänts i flera länder i Mellanöstern. En pojke dödas, blod rinner. Och kritiken mot Israel kan urarta i antisemitism. I Sverige finns exempel i sociala medier – på när Israel-kritik slår över i antisemitism. Senast i samband med sommarens krig i Gaza.

Siavosh Derakhti: Jag vet inte hur många vänner jag fick radera på Facebook, när jag fick läsa framför allt att många, en del, började hylla Adolf Hitler. På min Facebooklista.

Siavosh Derakhti är själv muslim och grundare till organisationen Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Han är hyllad för sitt arbete och USAs president Barack Obama ville träffa honom när han var på Sverigebesök.

Siavosh Derakhti: Jag är muslim, stolt muslim, och jag är ju inte jude. Däremot så har jag ju växt upp med en judisk vän. Och fått träffa fantastiska människor. Som har det, som haft det jättetufft... som jude i Malmö. (…) Alltså jag har träffat dem som inte ens vågar berätta att de är judar.

Under Gaza-bombningarna i somras kom antisemitiska kommentarer från bekanta i sociala medier.

Siavosh Derakhti: Och det är skrämmande att se, för jag kan säga om Hitler hade levt idag så hade kanske inte någon av oss levt. Framförallt inte dom som skrev det. Och det också viktigt att lyfta fram.

Reporter: Men vad kom sig att dom skrev detta då?

Siavosh Derakhti: Jag tror mycket av ilska. Många blir så arga så man bara skriver.

Reporter: (I telefon) Ja, men hej Victor. Har du kommit fram?

Victor Borslöv Reichmann, från Göteborg, är ordförande i judiska ungdomsförbundet.

Victor Borslöv Reichmann: Hundra procent av de hoten som jag fått har kommit från människor med bakgrund i Mellanöstern. Jag har aldrig haft någon vitmakt-rörelse-snubbe eller nynazist som har hotat mig, varken på mejl, Facebook, Twitter eller Instagram. Utan det kommer hundra procent från personer med bakgrund i Mellanöstern, vilket är väldigt sorgligt.

Reporter: Här är en som säger ”Jag är emot Israel och alla judar”.

Victor: Precis, och då frågade jag henne vad judar, och jag då som jude och min familj, mina vänner, har gjort henne.

Reporter: Sedan står det här, det ska stå ”Hitler left some jews alive so he could see why he killed the rest”. Hitler lämnade några judar kvar så att världen ser varför han dödade resten.

Victor: Och då ser man här hur det går från Israel-kritik till ett judehat. Det finns ingen gräns däremellan vad som är skillnaden mellan Israel-kritik… För detta blir ju i mina ögon ren och skär antisemitism.

Victor Borslöv Reichman: Den här gjorde att jag slutade…

Reporter: ”Sionist gå tillbaka till gaskammaren där du hör hemma. Horunge”. (…) ”Din fula jude du är hatad över allt. Skäms. Du inte… Du inte av din religion existens. Hitler gjorde ett misstag som inte tog er alla. Men inga bekymmer, vi ordnar det.”

Victor: Och när man får det bara för att man är svensk jude så börjar tankebanorna komma om jag verkligen har en framtid i Sverige, som svensk jude. Jag är ju född och uppvuxen här och känner mig lika svensk som alla andra men jag vet inte om jag kan leva i ett samhälle bara för att jag är jude och få de här typ av hoten.

Det är privatpersoner som står för de här och andra liknande kommentarer i sociala medier. Men jag är ändå nyfiken på hur till exempel Palestinska föreningen här i Malmö ser på problemet, när Israelkritik slår över i antisemitism på nätet eller på gatorna här. Är det något de känner igen? Försöker de motarbeta det?

Jamal Abu Ata: Istället för att man pratar nu om vad som händer i Jerusalem, om massmord och rivningar av hus så diskuterar man den här frågan. För att folk inte ska veta. Ni vill att folk ska bli upptagna av sådana problem istället för viktigare problem, därför vill vi inte medverka.

Petter: Vad synd, för man kan ju prata om antisemitism, även om man i ett annat sammanhang pratar om Palestina-konflikten.

Jamal Abu Ata: Det finns islamofobi, mer aktuellt än antisemitism här faktiskt. (…)

Petter: Islamofobi är aktuellt men inte antisemitism?

Jamal Abu Ata: Ja, ja.

Frågan om vilka som ligger bakom trakasserierna mot judar i Malmö är känslig, att gärningsmännen ofta har rötter i Mellanöstern. Och många av de vi talar med påpekar att det handlar om individer.

Siavosh Derakhti: Jag blev också trött på att höra att muslimer hatar judar. För så är inte fallet. Majoriteten av muslim... världens muslimer är fredliga, vill ha kärlek, vill ha fred, Och gör så gott man kan. Sen finns det alltid en liten grupp, små individer, som där helt plötsligt automatiskt så blir det att jag automatiskt ska ta ansvar för vad de individerna gör. Men att det finns en acceptans för hatet mot judar i vissa grupper blir ändå tydligt för oss. Vi har blivit varnade för områden runt staden där det är svårt att öppet visa sin judiska identitet. Vi åker ut till Lindängens centrum. Vi väcker uppmärksamhet. Några unga män i centrum reagerar – men förklarar att de inte har något emot judar.

Reporter: Hej! Det blåser!

Kille 1: Är du jude eller?

Reporter: Ja…

Kille 1: Du är det va?

Reporter: Ja, är det … Vad tänker ni om det?

Kille 2: Vi är människor allihopa? Vad tänker vi om det…

Vi går ut i bostadsområdet. En man ser min kippa och stannar till – förvånad – nästan chockad.

Man: Bara såg roligt ut. Den där lilla hatten.

Reporter: Den blåser av.

Man: Ja, jag hoppas det.

Reporter: Gillar du inte judar eller?

Vi vänder tillbaka mot centrum – och stöter återigen på honom – den här gången på moped – han varnar oss för att stanna kvar. Vi beslutar oss för att det är bäst att åka därifrån.

Reporter 2: Ni ska nog inte vara här. Det är en massa ungdomar som säger en massa dumma grejer här. Vadå? Fråga dem.

Vi fångar ytterligare en kommentar på väg till bilen.

Man: Jävla judesvin.

Jävla judesvin – är det någon som säger när vi lämnar. Det finns judar som bor i Rosengård och som vittnar om trakasserier. Och det finns judar som gärna skulle vilja åka dit, men inte vågar.

Shmuel Goldberg: From everything I have heard about it I don’t think it’s the best idea for me, to go there, which is a shame, because the truth is then the things I’ve heard, the nice things is that it's great restaurants or food markets, and I happen to like... I’m a chef, I love food markets.

Vi bestämmer oss för att åka dit och testa.

Reporter: Rosengård centrum … Det ligger väl åt det hållet?

På dagen blir vi vänligt bemötta när vi är i Rosengårds centrum. Men på kvällen när det är fler ungdomar ute i bostadsområdet så kommer reaktionerna. De undrar vad vi gör här, de tycker att vi beter oss konstigt och provocerar dem, några misstänker att vi är förklädda. Men vi får också stå till svars för Israels krigföring. Efter ett tag börjar det bli hetsigt och vi känner att det är bäst att gå tillbaka. Vi får hjälp av en vänlig äldre man i området, som är född i ett palestinskt flyktingläger. Senare får vi veta att några av ungdomarna skickar ut textmeddelanden – med uppmaningar att komma hit och kasta ägg på judarna.

Reporter: Oj, nu kommer det grejer från fönstren här.

Och när vi är på väg tillbaka kommer det ägg från fönstren. En tid senare återvänder vi, som journalister, för att tala med ungdomarna med öppen kamera.

Reporter: Vi var här (...) för några veckor sen. Var du här då också?

Kille 1 i huva: Ja, jag fick samtal direkt att det var judar här att vi skulle planera kasta ägg och sådant.

Reporter: Du fick samtal och skulle kasta ägg?

Kille 1: Ägg, ägg...

Reporter: Varför skulle du göra det då

Kille 1: Alltså för i Palestina, alla mord och så där för de vi ville ge tillbaka. Men det kan vi inte tydligen inte, för det händer… utanför Sverige.

Två av killarna som vi träffade när vi gick här med kippa och davidsstjärna ställer upp, men de vill vara anonyma.

Reporter: Men vi kom som judar vi hade inget med Israel att göra då…

Kille 1: Men hur ska vi veta det? Vår bild av alla judar, när vi tänker på jude, vi tänker direkt Israel. Allt som sker där. Alla tortyrer och sådant där.

Reporter: Är det det som orsakar problemen?

Kille 1: Ja...

Reporter: Det är Israel-Palestinakonfliken som är grunden till att man reagerar på judar?

Kille 1: Det är den enda grunden som finns. Det finns inget annat att man hatar judar, det… det är bara det man tänker på direkt man hör en jude.

Reporter: Några sa att vi kunde vara glada att vi kom undan levande.

Kille 2: Ja, egentligen jag var en av dom som sa. Hade jag varit lite yngre så hade jag varit en av dom som flaskat er. Förlåt men… det är sanningen. För jag hade inte tänkt klart, utan … jag ville också göra något för Palestina. Men jag har inte tillgång till att göra något, hjälpa någon där. Förstår du.

Reporter: Och hur tänker du idag då?

Kille 2: Idag jag är lite mer rädd när det gäller min religion och… så. Och jag vet om att jag syndar. Men när jag väl gör m… en kristen eller jude vem det än är illa. Så är det fel. Egentligen.

Reporter: Tror du att man kunnat leva öppet som jude med kippa och så?

Kille 1: ...ja... jag tror... nej det tror jag faktiskt inte. (…) Vi muslimer kanske inte kan röra oss fritt i Israel som vi rör oss här. Det är samma sak för dom.

Reporter: Men det här är ändå Sverige?

Kille 1: Sverige och Sverige, men vi har ändå bakgrund. Dom har också bakgrund.

Trakasserierna märks inte bara på gatan. Många av de vi talar med säger att skolan är ett särskilt problem. Där man i vissa skolor inte gör tillräckligt när man märker att det finns antisemitism.

Reporter: Men möter du mycket av den här antisemitismen i skolorna?

Siavosh Derakhti: Ja, ja. Ja, ja.

Reporter: Hur ser den ut, hur yttrar den sig?

Siavosh Derakhti: Alltså jag har haft, jag hade ju några elever. Och när jag jobbade med dem så… kom det till religionsundervisning. Och så fort det kom på judendomen så ville dom inte läsa den. Och då bara gick dom ut. Och då tänkte jag: vad är detta som händer? Vad… varför agerar inte skolan, varför agerar inte skolledningen, alltså du vet, lärarna.

Siavosh Derakhti är ofta ute och föreläser på skolorna i Malmö – här på Videdalsskolan.

Siavosh Derakhti (föreläser): Min bästa vän under barndomstiden var jude. Han fick ständigt, ständigt slåss för hans identitet. Han var inte från Israel, han från Sverige, men han var jude. För många blandade ihop honom och gav honom ett ansvar automatiskt för vad ett annat land gör.

Det ser olika ut på olika skolor, men han tycker att man gör för lite för att komma till rätta med antisemitismen där den finns.

Siavosh Derakhti: Alldeles för lite. Sen kan jag inte heller dra alla skolor över en kam fortfarande poängterar, jag måste säga jag berättar framför allt om mina erfarenheter, och jag har jobbat på skolor, och jag har sett och hört, och jag tycker det är så sorgligt, att när det finns ett par elever, fortfarande individer, som ritar hakkors. Så finns det en del lärare som bara vänder sig om och tittar och går. För dom… finns det framför allt också dom som är konflikträdda.

Vi har talat med flera judiska lärare som vittnar om att de blivit trakasserade av elever.

”Sara”: Ja jag har haft en klass med några elever med palestinskt ursprung. Och under en rätt så lång tid så blev jag kallad för jävla judejävel… i klassrummet, i korridorerna … och jag berättade för rektorn och det hände liksom ingenting. 

Hon vill vara anonym, men vi kan kalla henne ”Sara”. Något av det värsta hände för åtta år sedan och bidrog till att hon slutade som lärare.

”Sara”: Och varje gång som vi kom hem familjen, då stod han också och skrek.

Det var en tolvårig elev som trakasserade henne både vid hennes bostad och i skolan.

”Sara”: Ja, det var jobbigt. Först skulle man stå i korridoren, höra skriken, jävla judejävel. Sen skulle man gå in och låtsas som ingenting och så skulle man undervisa 25 elever. Så det… det tar ju på krafterna, på hälsan och allting. (…) Jag blev ju sjukskriven senare, och så slutade jag som lärare. Och började jobba som förskolelärare istället.

Reporter: Hur hanterade man det här på skolan?

”Sara”: Ja, det gjorde man inte alls. Utan detta pågick ungefär under ett år tror jag. Både på fritiden och i skolan. Och man gjorde ingenting. (…) Men där fanns en stor affisch utanför rektorsexpeditionen. Och på den affischen så stod det att alla hatbrott, eller alla rasismbrott ska polisanmälas. Men det gjorde man ju inte.

Henryk Grynfeld arbetar som religions- och hemkunskapslärare. För några år sedan råkade han ut för en händelse som satte spår hos honom på den skola han arbetade då. Det var stökigt i klassrummet och han var tvungen att avbryta lektionen.

Henryk: Jag sa nu är det slut, ut med er. Och sedan samlades de utanför klassrummet och började skrika.

Reporter: Vad skrek de då?

Henryk Grynfeld: ”Jävla jude”, typ.

Idag arbetar han på Apelgårdsskolan i Rosengård, även fast han uppnått pensionsålder, och upplever fortfarande antisemitiska trakasserier.

Henryk Grynfeld: Det är små små saker, som inte är så grova. Man frågar till exempel ”Vet du vad Auschwitz är för något?” eller ”Gasade man judar?”. ”Ja”, säger jag, ”det gjorde man”. Jag har råkat ut för lite annat, innan jag gick i pension då hade jag ett par pojkar som sade direkt till mig, att ”vi ska döda alla judar, dig också så småningom!”

På samma skola jobbar ”Anna”, som vi kan kalla henne. Hon är lärare på högstadiet.

”Anna”: Alltid när det händer något, alltså omkring Israel, Och Palestina, för vi har många palestinska barn, då. Då är det direkt kännbart. Då funderar man hemma, ska jag sjukskriva mig, ska jag stanna hemma en vecka och avvakta hur det utvecklas eller ska jag gå dit vad och… vad har jag med Israel att göra, jag bor ju i Sverige.

2009 var det Davis Cup match i Malmö, mellan Israel och Sverige. Matchen fick spelas för tomma läktare. Utanför var det våldsamma demonstrationer mot Israel och kriget i Gaza.

”Anna”: Då kom jag till skolan och gick genom korridorerna och då var det några killar från högstadiet som skrek genom hela skolan: ”judar vi ska döda alla judar” och … ”stanna jude” och så vidare. (...) Men… sen… ja, gick jag till skolan igen och två tre dagar senare så blev jag uppvaktad i korridoren av ett gäng flickor. Som skrek: ”barnamördare, du är en barnamördare, ni är barnamördare” och… ”vi ska döda er”. Och då… höll nerverna inte längre.

”Anna” har flera släktingar som dött under nazisternas jakt på judar under andra världskriget. I början på terminen fick hon höra i skolkorridorerna att hon själv

”Anna”: Och sen gick jag genom korridoren och sa: Auschwitz Auschwitz du ska till Auschwitz. Och då… var det dags igen att mina nerver höll inte.

Ulrika Skoog: Ja, jag vet inte om jag ska säga just de orden så här.

Reporter: Ja, men bara så att man vet vad det handlar om.

Ulrika Skoog: Ja, till en början var det att han viskade Auschwitz utanför klassrumsdörren. Och då visste vi inte riktigt om han ville få uppmärksamhet eller sökte kontakt eller så där va.

Han viskade ”Auschwitz” säger rektorn om eleven som stått för det mesta av trakasserierna. Hennes version av vad som hänt skiljer sig från ”Annas”.

Ulrika Skoog: Eftersom det fortsatte trots att vi hade allvarssamtal med honom och försökte förklara vad det hela handlade om så fick vi vidta andra åtgärder helt enkelt.

Reporter: Men det var bara det här med att han viskade Auschwitz då eller?

Ulrika Skoog: Nej det hände en situation senare då. Vi blev uppmärksammade på att han inte förstått hur allvarligt det var.

Reporter: Vad var det då?

Ulrika Skoog: Ja, då… Han och kamrater stod i korridoren, och medarbetaren hörde ”Heil Hitler”.

Hon känner inte till att ”Anna” fått höra ”Auschwitz, du ska till Auschwitz”, förklarar hon.

Ulrika Skoog: Det är hemskt, men just den frasen där har jag inte hört. Utan jag vet att det handlade om en situation där hon fick höra ”Heil Hitler”. Om hon har kommit… Jag känner inte till detta så.

Polisen tycker att man ska anmäla den här typen av trakasserier. Då gör man problemet synligt och kan ta tag i det. Men det finns en ovilja hos skolorna att polisanmäla, förklarar Thomas Bull på hatbrottspolisen i ett mejl till mig. Han har märkt att ”man inte gärna anmäler utan ska sköta det själv”.

Pojken blir till slut avstängd några veckor. Läraren ville själv inte polisanmäla, och då gjorde skolan inte det heller.

Ulrika Skoog: Inte just i detta, nej det blev det inte.

Reporter: Och varför det?

Ulrika Skoog: Ja, det var ju den åtgärd som vi vidtog som vi var överens om, medarbetaren och jag. Vi kände att det var en åtgärd som gav effekt. Eftersom det inte upprepats är det ju där vi stannat hittills i alla fall.

Jag får fram den som rektor Ulrika Skoog skrev. Enligt rapporten så vill pojken be läraren om ursäkt och rektorn föreslår ett möte med läraren. Men läraren ”Anna” förklarar att hon aldrig hört om att pojken skulle be om ursäkt, det handlade om ett möte där pappan skulle vara med, som hon avböjde, säger hon.

Något möte blir det inte, och ingen ursäkt heller. ”Anna” har slutat bära Davidsstjärna på grund av trakasserier genom åren.

”Anna”: Min familj vill inte att ha, att jag gör det och jag känner mig… det är en del av mig, och… den får jag inte ha med mig. Helt enkelt.

Även lärare på skolan har avrått henne från att bära Davidsstjärnan.

”Anna”: Ja. Dom tycker också jag ska... jag skyddar mig om jag inte bär det, Alltså det är… goda kolleger som vill hjälpa mig så (skratt) att säga. Ja.

Trakasserierna mot judar väldigt sällan får några konsekvenser för gärningsmännen. Det blir tydligt när jag går igenom polisanmälningarna. Och Thomas Bull bekräftar att så länge han jobbat så har inget av de fall där Shneur Kesselman eller andra judar anmält hot eller glåpord på gatan gått vidare till åtal.

Reporter: Men alla nedlagda förundersökningar, tycker du själv att ni borde ha lyckats med mer?

Thomas Bull: Kanske inte med dom förutsättningarna, med okända gärningsmän, men jag ser ju, när vi har jobbat med detta nu i två år. Att även ärenden som är nerlagda har vi lyft upp för att titta på, försöka hitta den röda tråden, tider platser, tillvägagångssätt, signalement. Och där kan jag känna att: ja vi har… är nog på rätt väg.

Reporter: Hur många har polisen klarat upp?

Shneur Kesselman: Ja, inga va. Och om dom har klarat upp något så då fick jag inte veta om det så att (skratt) jag kan inte tala om… om något har hänt.

Förundersökningarna läggs nästan alltid ner, med motiveringen att det inte går att utreda. För ett par år sedan lyckades polisen samla ihop 13 anmälningar mot samma gärningsman som trakasserat en ur personalen på judiska församlingen, och lämnade till åklagare. Men åklagaren beslutade att – med motiveringen att det inte går att bevisa att den misstänkte gjort sig skyldig till brott.

Reporter: Kommer du på något exempel där man har blivit fälld för att ha skrikit judejävel eller något liknande?

Thomas Bull: Inte vad gäller antisemitiska brott. Där är väldigt få om ens någon. Som vi har fälld där.

Reporter: Du kommer inte på något?

Thomas Bull: Inte under dom här två åren som vi har jobbat med det.

Reporter: I praktiken så verkar det som att man kommer undan med de här kommentarerna och...?

Thomas Bull: Det kan man göra, ja.

I en del fall har polisen ett registreringsnummer på en bil där någon skrikit glåpord eller kastat saker på Shneur Kesselman. Polisen har sagt att man då åtminstone ska ta in bilägarna till förhör för att göra en markering.

Shneur Kesselman: (…) Det har varit mycket tydligt att varje gång dom får en anmälan med registreringsnummer, blir bilägaren tillkallad till polisen. Så det… som en regel. (…) Det är så de sagt till mig. Och jag tycker det är väldigt bra. Till och med tycker jag att sådant kan påverka situationen. Att när kompisar får veta att man blir tillkallad till polisen, att man finns i registret, även om det var inte jag som körde det var… även om det inte var min bil, det var min sons bil som… men vet jag liksom att jag ska säga till att… var försiktiga med vad ni gör med min bil, det är ju ingenting bra för mig för oss.

Thomas Bull: Alltså har vi ett signalement på… på en… ung man, men när vi gör slagningar på bilen, så går inte den till en ung man, utan kanske en medelålders man eller kvinna, då kallar vi in bilägaren till förhör.

Reporter: Men det är bara i ett fåtal fall där jag har sett att ni verkligen tar kontakt med bilägaren…

Thomas Bull: Säger du det?

Reporter: Ja.

Thomas Bull: Då får jag gå in och kolla dom. (…) Så får jag lämna en rimlig förklaring i så fall.

Det visar sig att polisen INTE kallar alla bilägare till förhör – åtminstone inte de senaste två åren som jag har tittat på. Av totalt åtta fall så har man bara pratat med bilägaren i tre fall. Thomas Bull förklarar att de inte går vidare med bilar som hör till så kallade bilmålvakter och när de används av flera personer i kriminella kretsar. I ett fall handlar det inte om ett brott, enligt Bull, och i ett fall har han ingen förklaring till varför de inte hört bilägaren. Trakasserierna fortsätter. För många av de judar vi pratar med blir lösningen att man döljer sin judiska identitet. Shneur Kesselman gör inte avkall på sin identitet trots trakasserierna. Han visar mig en pärm där han samlat många av de anmälningar han gjort genom åren.

Shneur Kesselman: Jo, den börjar 2008…

Reporter: Var det då det började ungefär?

Shneur Kesselman: Nej, det började 2004.

Trakasserierna mot honom har kunnat pågå år efter år – i stort sett utan några konsekvenser för gärningsmännen.

Shneur Kesselman: Här är glasflaskan, och här är säkert bilnumret.

Jag vill försöka komma i kontakt med några av de som trakasserat honom de senaste två åren, där det finns uppgifter om registreringsnummer på bilar.

Shneur Kesselman: Ja, jag tvekar verkligen om någon skulle berätta för det första erkänna, och även om dom erkänner, om dom skulle verkligen berätta den … ja. Hela sanningen. Men (skratt) det… det är ändå bra att ställa någon till försvar. För något som man har gjort.

Reporter: Jag är journalist och nyfiken på en händelse här...

I ett fall har bilägaren redan nekat till att vara inblandad och förklarar i förhör att han ofta lånar ut bilen till vänner. Det finns andra – som inte kallats till förhör. De behöver naturligtvis inte själva ha något med trakasserierna att göra, de kan ha lånat ut bilen till exempel. Men jag vill ändå se om de har något att säga om händelserna.

Reporter: Kan jag lämna ett meddelande?

Om de inte varit med själva – hur de ser på det inträffade?

Reporter: Han kan ringa imorgon också om det går bra.

Jag lämnar meddelanden men ingen hör av sig. Till slut får jag svar – när jag ringer numret till den vars bil ska ha varit inblandad när någon kastade en glasflaska mot Shneur Kesselman, enligt vittnesuppgifterna. Sonen till bilägaren svarar.

Reporter: Jag har ett registreringsnummer där uppenbarligen din mamma är ägare till den bilen.

Sonen: Ring inte upp min mamma, OK?

Reporter: Ja, ja. Du känner inte igen det här alls eller?

Sonen: Nej.

Reporter: OK, då får du ringa tillbaka.

Sonen: (Lägger på.)

Reporter: Vad är din egen slutsats, så att säga?

Thomas Bull: Ja, min egen slutsats och det du presenterar är att det kanske är svårare för judarna att visa sina attribut… här. Kanske svårare än jag tidigare trott. Har tidigare tänkt fel plats, fel folk du möter. Men (…) det området kanske till och med är ännu större.

Shneur Kesselman: Det betyder att vi har kommit nog för långt, i… att vara förlåtande mot saker som får inte släppas förbi. Saker och ting som... hör inte i ett demokratiskt samhälle som... som har varit... som har bara… släppts in och har blivit… inte accepterat officiellt, så klart inte, men genom att inte ta de åtgärder som krävs för att sätta stopp på dem, så då blir det en de facto acceptans.