Hur fick du idén till reportaget?

Malmö hade genom rapportering satts på kartan som en stad där judar trakasseras och där det finns problem med antisemitism. Vi bestämde oss för försöka ta reda på hur allvarligt läget är, genom intervjuer, granskning av polisanmälningar och inte minst genom att själva klä oss i judiska symboler för att se vilka reaktioner vi fick. En inspirationskälla var brittiska BBC:s undersökande program Panorama, som hade gjort en undersökning av rasism i samhället Southmead (”Hate on the Doorstep”), där två muslimska reportrar dokumenterade trakasserier med dolda kameror.

Hur arbetade du – vilka arbetsmetoder använde du?

Vi dokumenterade vittnesmål i intervjuer, gick igenom polisanmälningar och arbetade dessutom ”under cover” med dold kamera. För åren 2013 och 2014 fick vi ut sammanlagt 137 polisanmälningar om antisemitiska hatbrott i Skåne, varav 87 gällde Malmö. Vi gick igenom samtliga anmälningar och sorterade upp dem i ett excel-dokument, efter tidpunkt, typ av brott, plats, anmälare och eventuella misstänkta förövare etcetera. Många av de anmälda brotten handlade om klotter, som ritade svastikor och Davidsstjärnor. Men många hatbrott (över hälften av de 87 anmälningarna i Malmö) riktade sig också direkt mot enskilda judar eller judiska institutioner.

Ett mönster som framgick av vittnesmålen i de anmälningar som gäller trakasserier på gatan var att förövarna ofta var män med rötter i Mellanöstern. Dessutom såg vi ett antal anmälningar om grova brott som inte rapporterats i medierna. Det visade sig bland annat att judiska församlingen i Malmö blivit bombhotad så sent som i mitten av november 2014. Vi såg också att anmälningarna i princip aldrig ledde någon vart och att trakasserierna mot judar kunde pågå utan konsekvenser för gärningsmännen. Chefen för hatbrottsgruppen kände inte till ett enda fall som lett vidare de senaste två åren. På direkt fråga svarar hatbrottspolisen i Malmö att man bara känner till två domar de senaste fem åren för hela Skåne. En från 2011, som gäller ett ritat hakkors, och en dom från 2010, som gäller uppklistrade hakkors. Det visade sig också att hatbrottspolisen i Malmö har en strategi där man kallar bilägarna till förhör i de fall där det finns utpekade bilar i samband med trakasserier på gatan. Polisen har sagt att man på det viset ska följa upp och markera mot trakasserierna även om det inte varit möjligt att bevisa vem som kört bilen vid tillfället. Men vid en närmare kontroll visade det sig att polisen inte följde sin strategi, man hade bara pratat med bilägaren i tre fall av åtta de senaste två åren.

Ett viktig del i undersökningen var att vi tog på oss judiska attribut som kippa och Davidsstjärna för att själva se vilka reaktioner det väcker. Vi utrustade oss dessutom med dold kamera och bandspelare för att kunna dokumentera eventuella trakasserier. Det är inte många judar i Malmö som bär kippa till vardags. Och vi träffade de som gärna skulle bära judiska symboler, men som inte vågar. Vi – Sanna Klinghoffer och Petter Ljunggren – vistades sammanlagt en vecka i Malmö, där vi varje dag rörde oss i olika områden i staden. Reaktionerna varierade. I de flesta fall fick vi inga reaktioner alls, i en del fall blev vi bemötta med värme, både på Möllevångstorget och i Rosengård. Men vid några tillfällen så möttes vi av hat, och fick kommentarer som ”judejävel” och ”judisk skit”. I Lindängen utanför stan blev det hetsigt och vi blev varnade för att stanna kvar. Det blev även hotfullt vid ett tillfälle i Rosengård, på kvällen, när vi blev konfronterade av ett gäng ungdomar. Några av ungdomarna var aggressiva och ifrågasatte oss. Vi kände att det var bäst att gå tillbaka och ägg kastades mot oss. Vi fick hjälp och blev lotsade ut ur bostadsområdet av en vänlig äldre man som lugnade ner situationen. Han var själv palestinier uppvuxen i flyktinglägret Shatila i Libanon.

Vi återvände senare och sökte upp några av ungdomarna för att göra öppna intervjuer. Det kom då fram att de skickat meddelanden till kompisar att ”komma och kasta ägg på judarna”. De förklarade att de var frustrerade över hur Israel agerade mot palestinier, och att de tog ut sin frustration på judar.

Intervjuerna med de judiska män och kvinnor som råkat ut för hat och hot gjorde vi med en speciell kamerateknik, Eyedirect, inspirerad av dokumentärfilmaren Errol Morris så kallade ”interrotron”. Med denna teknik så tittar intervjuobjektet rakt in i kameran, och får en direkt ögonkontakt med tv-tittaren.

Vilka typer av källor använde du?

En stor del av reportaget var vittnesmål från judar i Malmö, om trakasserier på gatan och i skolorna. Vi intervjuade de som visade sin judiska identitet genom att bära kippa och Davidsstjärna, och kunde berätta om de reaktioner de mötte. Vi intervjuade också de som inte var religiösa och som inte bar några symboler, men ändå blivit trakasserade. Det gällde framförallt lärare i några av Malmös skolor. Utöver de människor vi mötte så hade vi öppna källor bland annat i form av anmälningar till polisen, och utredningar om hatbrott. Vi hade också dolda källor i form av bland annat de dolda inspelningarna i Malmö.

Stötte du på några problem? I så fall vilka?

Tekniskt så fanns det många problem med att dokumentera upplevelserna, eftersom det är betydligt svårare att fånga reaktioner och kommentarer i farten på gatan än på till exempel ett advokatkontor. Men det var en nyttig upplevelse för oss, som också gav en djupare insikt i hur det är att hela tiden riskera glåpord och kanske våld. Även om de flesta reaktioner är neutrala eller positiva så finns hela tiden en anspänning, som gör att man undviker vissa platser och sammanhang.

Vilka deltog i arbetet?

Petter Ljunggren var reporter. Sanna Klinghoffer var också reporter och deltog bland annat i våra dolda inspelningar i Malmö. Fotograf och redigerare var Lars Hogéus. Även Frans Huhta Karlsson fotograferade. Grafiker var Sirnir Einarsson och redaktör var Henrik Bergsten.

Hur lång tid tog arbetet?

Vi började arbeta med reportaget i augusti 2014, och reportaget var färdigt fyra månader senare.