– Vi tampas med problemen med att samordna sjukvården, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdsregionråd i Stockholms län.

Hon är den som har det högsta politiska ansvaret för vården för över två miljoner människor. De senaste åren har hon och hennes allierade partier drivit igenom stora förändringar av vården.

Valfriheten har ökat. Privata aktörer har upphandlats. Samtidigt har specialiseringen drivits så långt att vården delats upp i separata mottagningar för exempelvis ångest, depression, ätstörning och psykos.

Meningen är att den som till exempel har ångest ska få bästa tänkbara hjälp för just det. Men om man behöver hjälp med flera problem samtidigt blir det många fler inblandade – och därför ibland omöjligt att få den hjälp man behöver.

Ett högt pris för de svårast sjuka

I Sannes fall, som Uppdrag granskning tidigare berättat om, har det ofta handlat om att missbruksvård och psykiatrisk vård är åtskilda, med olika lagstiftning och ett delat ansvar mellan kommuner och regionerna.

Men det handlar också om att den psykiatriska vården i sin tur är uppdelad.

Uppdrag granskning har gått igenom politiska beslut och rapporter om psykvården i Stockholms län de senaste fem åren. Granskningen visar att valfriheten, de många aktörerna och uppdelningen i smala specialiteter har ett högt pris för många svårt sjuka.

Klinikerna som skickar patienter mellan sig har dålig ordning, visar rapporter från ett konsultföretag till Hälso-och sjukvårdsförvaltningen 2017. I rapporterna varnas gång på gång för att patientsäkerheten är hotad.

Journaldokumentationen är många gånger rörig och vårdplaneringen bristfällig.

“Svårt med samordningen”

I mellan tre och tio procent av patientkontakterna, beroende på vårdgivare, saknas helt journalanteckningar. Totalt handlar det om över 200 patientkontakter som inte journalfördes.

De granskade vårdgivarna gör också undermåliga utredningar i mellan 13 och 50 procent av fallen. Ibland saknas vårdplaner helt, och det görs nästan aldrig djupgående läkemedelsgenomgångar med patienter. Det skapar ännu sämre koll från vårdens sida när patienter slussas runt mellan många olika vårdgivare.

– Det är allvarligt att man inte fört journaler ordentligt. Vi har uppmanat vårdgivarna att ta tag i det och förbättra, det har man lyckats med, säger Anna Starbrink (L).

Men landstingets – numera regionens – egna revisorer hade redan i flera år i olika rapporter pekat på riskerna för patientsäkerheten när man delar upp sjukvården.

Det har handlat om bristande samverkan, otydligt ansvar, bristande helhetssyn och motstridiga styrsignaler som riskerar leda till att patienten faller mellan stolarna.

Man har dessutom konstaterat att politikerna inte analyserat konsekvenserna ordentligt i förväg.

Problemen har fortsatt trots de tidigare granskningarna, skrev revisorerna 2017.

– Vi kan se att det är svårt med samordningen. Vi är inte nöjda, vi behöver fortsätta utveckla det här. Men det måste ställas mot den här fantastiska utvecklingen med större utbud och att människor får mer makt i sina liv, säger Anna Starbrink (L).

Menar att samhället gör för lite

Men Sveriges Kommuner och Landstings psykiatrisamordnare, Ing-Marie Wieselgren, är kritisk till prioriteringarna i psykvården i Sverige. Hon är överläkare i psykiatri och har arbetat som psykiater sedan 1984. Hon tycker att samhället och vården gör för lite för de svårast sjuka.

– Det har skett en utbyggnad av den psykiatri som behövs för att ta hand om den växande psykiska ohälsan, bland annat när det gäller stress och neuropsykiatriska problem. Men psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten har inte ökat, så fler måste dela på kakan. Det här riskerar att lättare psykisk ohälsa tas om hand på bekostnad av dem med de största och svåraste problemen, säger hon.

I Stockholm har psykvården fått 10–11 procent av sjukvårdsbudgeten de senaste tio åren. I landet som helhet ligger andelen något lägre.

– Det finns alltid en risk att det är de som är bäst på att efterfråga vård som får mest insatser. Det är viktigt att inte ställa grupper mot varandra, men som jag ser det är samhällets uppdrag att värna människor i de mest utsatta situationerna. Om jag inte själv kan söka hjälp ska det finnas ett system som ser till att jag får hjälp ändå.

Är det inte så nu?

– Nej jag tycker inte vi lyckas med den ambitionen, säger Ing-Marie Wieselgren.

“Vi kan inte nöja oss”

Det skulle man i så fall kunna kalla ett lagbrott. Hälso-och sjukvårdslagen säger redan i första paragrafen under ”Bestämmelser för all hälso- och sjukvård” att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

Stockholms läns högsta ansvariga politiker för sjukvården menar att medarbetarna i hennes region följer lagen.

Har ni prioriterat den här patientgruppen högst tycker du?

– När det gäller de svårast sjuka prioriterar vi dem över dem som inte är sjuka eller har lättare symptom, säger Anna Starbrink (L).

Men ändå ser vi att det är de svårast sjuka som inte får vård och hjälp nu?

– Men så tycker jag inte att det är. Tillgängligheten till specialistsjukvård har förbättrats väsentligt, men vi kan inte nöja oss förrän samverkan funkar och det gör den inte idag, säger Anna Starbrink (L).

Reportaget Psykrevolten sänds onsdag 10 april. Du kan se det redan nu på SVT Play – eller 20.00 i SVT1.